söndag 2 mars 2014

Måste alla män och kvinnor vilja ligga med varann?

 

I min värld finns det många olika sorters kärlek. Jag kan men behöver inte ranka dem gentemot varandra. De behöver inte konkurrera med varandra.
Om jag "älskar" är det stort nog.

I fredags på restaurangen med kollegorna kom en intressant diskussion upp.
Kan man vara vän med sitt ex? Kan man till och med vara nära vän med sitt ex?
Och innebär det i så fall att den vänskapen per automatik är ett hot mot en nuvarande relation?
Flertalet av mina kollegor, och även vännerna på besök igår, ansåg att när ett äktenskap är slut är det slut, relationen avslutad, att det är "jätte fint" om man kan vistas på kalas, dop och bröllop ihop men inte mer.
"Det vore onaturligt!"

Jag tycker det känns helt absurt.
Jag har varit tillsammans med min make sedan jag var 15 år. Jag har känt honom och umgåtts med honom på i stort sätt daglig basis i ytterligare två år.
Om vi skiljer oss, för att kärleken tagit slut, för att vi nått vägs ände, för att vi inte längre har något att ge varandra i en kärleksrelation ja då känns det ÄNDÅ väldigt märkligt att vi bara skulle ses pliktskyldigt i samband med våra barns födelsedagar och ceremonier.
Vi har ju varit en viktig del i varandras liv i hela vårt vuxna liv och jag ser på honom, även dåliga dagar som en nära vän och med nästintill en familjär känsla.
Att en kärleksrelation dör betyder i min värld inte att alla känslor dör.
Att man inte kan älska/ tycka väldigt mycket om på ett annat vis, ett annat plan.
Detta förutsätter så klart att båda parter är "klara" med sin skilsmässa och kanske oxå att skilsmässan inte varit allt för smutsig.

Jag känner samma sak inför en eventuell ny kärlek.
Alla människor i vår ålder har en historia.
Om jag fann en ny man, vi älskade varann och hade det bra på alla vis så skulle det inte göra mej någonting att han hade en god relation till sin fd fru.
Tvärtom, det är "goda referenser."
Har vi det bra tillsammans, så hur skulle hon hota det?
Det finns väl en anledning till att hon ÄR just före detta och risken att min kärlek skulle välja just henne att hoppa i säng med (som han redan stött å blött å grälat å tröttnat på å förhoppningsvis läkt) är betydligt mindre än att han attraheras av sin nya kollega på jobbet.
Eller?
Nej, så tycker uppenbart inte de flesta.

OM jag skilde mej och OM jag träffade en ny så skulle jag ha ganska höga krav på honom.
Bortsett från humor, intelligens och en hyfsad jämställd inställning så skulle mina absoluta huvudkrav vara
1.) Mina barn och barnbarn går först och dem måste du acceptera (å helst tycka om.)
2.) Jag kan inte tänka mej ett liv utan hundar. Du måste känna lika dant.
3.) Min fd man kommer alltid att vara en väldigt viktig person för mej. Han är en del av mitt liv och den jag formats till.
Take it or leave it.
Till min stora förvåning resonerade inte min make likadant.
Han skulle visserligen uppskatta att ha en vänskaplig relation till mej efter en skilsmässa "för barnens skull"?! Men inte om hans nya kvinna tyckte det var en dålig idé.
Nähä?!
Så en ny kärlek (förvisso av annan art) kan bara bestämma det kring en annan kärlek (av vänskaplig sort.)
Det tycker inte jag bådar gott för en ny relation.

Samtliga jag pratade med om detta, både i fredags och igår, höll inte med mej i det jag tycker är alldeles självklart...
Om jag som skild skulle behöva mina fd mans... säg, datorkunskap så skulle jag kunna be om det lika naturligt som jag ber andra nära vänner om en tjänst.
Eller säg att min fd man har en vääääldigt viktig första dejt och inte vill laga korv och bröd ja, då skulle jag kunna ta fram ett enkelt recept och stötta honom genom denna köksliga process.
Naturligtvis.
Men så ser varken min make eller andra på det.
Kvinnor å män kan alltså ALDRIG umgås med varann utan att riskera hoppa i säng.

Vilken tur jag har en Lillebror. Å att han är övertygad om sin homosexuella läggning.
I fall jag skulle behöva lite manlig kompetens någongång.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. *ler* Och se där - detta är en punkt du och jag är helt lika på. Jag tänker och resonerar precis som du (förutom det där med hunddelen då..) Jag har många manliga nära vänner som jag ALDRIG har hamnat i säng med och därför är jag helt övertygad om att det GÅR att vara nära vänner oavsett kön. Kanske är det för att jag är så obeskrivligt ful och oattraktiv att männen helt enkelt inte VILL ligga med mig? Eller kanske det handlar om att folk är folk. OM jag skiljer mig någon gång hoppas jag VERKLIGEN att min man hittar en ny livskamrat - som accepterar att han älskar sina två söner. Jag hoppas hon är kul och trevlig - så att jag känner att min föredetta mår väl med henne. Och att hon verkligen förstår att min man och jag bara är vänner. Och du - hör och häpna - min man säger PRECIS samma sak!! Men, men , jag är ju nu så in i norden ful så att ju bara är därför ingen av mina hetero manliga vänner har velat ligga med mig….

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför säger du så M? Du har gjort det förr men jag blir nästan arg på dej!
      Varför säger du att du är ful? Det blir i mina ögon lika märkligt som när en anorektiker på 32 kg säger att hon är fet. Jag har så vansinnigt svårt att förstå. Faktiskt.
      Du har ju ögon å se med. Å spegel hemma. Du måste ju SE det alla andra ser?!
      Visst kan det finnas olika smak, en del föredrar en atletisk pojksmal kropp, en del vill ha lockigt svall osv osv. Men att du inte bara ser ok ut utan är en rätt så snygg tjej det kan alla se. Även du.
      Så nu slutar du upp med att säga sånt där. Jag hoppas verkligen inte du tänker så???
      Kram på dej!

      Radera
    2. *ler* Härliga A - ord och inga visor. Och jag tycker mycket om din bild om anorektikern (alltså - för alla dem som skulle tro något annat; jag är smärtsamt medveten om att anorexi är inget man skojar bort!) - för jag har nog inte reflekterat över att min självbild är lika sned. Jag tycker egentligen inget särskilt om mitt utseende. Jag har två fungerande ben, en stark kropp och inga livshotande sjukdomar. That's it liksom. Inget annat är väsentligt. Jag har aldrig känt mig vacker eller attraktiv eller snygg, men jag har inte heller sörjt mitt öde. Jag är jag liksom. Kanske hänger det ihop med att jag faktiskt inte bryr mig om det här med pyntning och shopping? Kanske för att jag alltid varit en "udda fågel": för lång, för storbystad, för tjock, för stark, för stort hår, hör höga klackar, för okvinnligt följsam… Jag vet inte riktigt vad det kan bero på. Kanske på min uppväxt? Eller annat. Men jag går inte omkring och tänker att jag är ful. Men jag känner mig aldrig någonsin vacker eller snygg. Tittar jag i spegeln är det för att konstatera om jag tvättat munnen ordentligt efter tandborstningen, eller för att jag skall klämma en finne. Men däremot är jag stolt över att jag är en person med integritet. Och att jag är snäll.

      Kramar

      Radera
  2. Jag är i den situationen som du beskriver i form av ett ex, 24 år tillsammans, och att jag lever med en ny kvinna idag. Självklart kan man vara vän med sitt ex, man behöver ju inte bli ovänner bara därför att... Min nya kärlek har t.o.m. blivit vän med mitt ex. Kanske är de inte bästa vänner men de träffas emellanåt på tu man hand utan mig.
    Jag vet att mitt ex inte tyckte att man kunde vara vän med sitt ex och det gjorde hon mycket tydligt då vi blev tillsammans då. Mitt "dåvarande" ex skulle jag ju absolut inte vara vän med för det gick ju inte för sig. Tror nu att hon kanske har ändrat sig när vi har gått isär. Precis som du skriver så hör hon av sig om det är något problem hon har som jag kan lösa för henne. Sedan är det ju också så att vi är för evigt ihopkopplade genom våra gemensamma barn men det innebär inte att jag skulle komma på tanken att gå till sängs med henne igen.
    Gällande biten med att män och kvinnor inte skulle kunna umgås utan att hamna isäng, struntprat... Jag har många kvinnor som jag har umgåtts med både på fest, ute och hemma i hemmet utan att hamna i säng med dem. Inte för att de inte varit attraktiva, enligt mitt tycke, för det är en del av dem utan just för att de är mina vänner. Sex har man, enligt mig av två anledningar: enbart lust och sker det av den anledningen så anser jag att det ska ske utan inblandning av vänskap då det kan skada vänskapen i förlängningen eller lust tillsammans med kärlek,passion vilket jag har med min livskamrat när så vi har lust.

    Blev visst lite mer skrivet än vad jag egentligen hade tänkt men jag hoppas att det beskriver hur/vad jag tycker...

    Mikael

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker när jag läser era svar att det kanske tar lite tid?
      Att alldeles oavsett hur slut ett äktenskap är och alldeles oavsett hur mkt bättre det vore för båda parter med en skilsmässa så är det nästan alltid en som vill skiljas mer, någon som tar initiativet.
      Å precis som Cis skriver här nedan, det blir en identitetsförlust efter många år som ett par och som någons fru/ man.
      Men jag tänker ändå att han man levt ihop alla dessa år, kan varann innan å utan så borde rimligen en kärlek finnas kvar. En annan kärlek,
      Tack för din kommentar och varmt lycka till i forts med med din nya relation. / Kram A

      Radera
  3. Hmmm... det måste nog relationen avgöra. Jag tror som du i fråga om sexet, varför skulle man vilja ligga med sitt ex? Men - jag tror att det är väldigt lätt om man varit ett par länge att man glider tillbaka in i mönster man haft i det gamla förhållandet utan att se hur det kan ta tid och energi från det nya förhållandet. Som att man ringer exmannen för att fixa datorn. Det skulle störa mig. Att exet ringer och ber om hjälp om något som hon faktiskt kan få fixat på annat håll, bara för att mannen "alltid har gjort det". Jag tycker inte att slutet på en kärleksaffär är jämförbart med en vänskap. I så fall tror jag inte man älskat varandra tillräckligt mycket från början. Man gör ju oftast inte slut med vänner, till exempel. Man bara umgås med dem mindre och mindre. Det ska få kännas så pass mycket att man inte bara vill fortsätta att käka middagar ihop direkt efter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är det så. Att mönster sitter kvar. Kanske är det inte så att det är så enkelt som det blir i mitt huvud. Jag tänker bara att min man är som en bästa vän eller mer, han är min familj. Som en pappa-bror-bästa vän i allt. Mkt för att vi inte har kontakt med våra familjer. Å det känns som ett slöseri att avstå allt detta, ja en sorg, bara för att den romantiska kärleken inte fungerar. Kram

      Radera
  4. Inte så lätt det här. Jag tror att de flesta skilsmässor inte är helt friktionsfria. Men att det naturligtvis kan bli mindre infekterat med tiden. Trots allt är det nog så att en skilsmässa gör ont, oavsett om man vill skiljas eller inte. Det är en fråga om identitetsförlust bland annat. Och då kan det vara jättejobbigt att umgås, precis som Åsa beskriver det, är det lätt att hamna i sina gamla roller. Men å andra sidan, jag och min exman umgicks i början, vid jul, barnens födelsedagar, vi hade familjeråd när något krånglade o s v. Men sen gick inte det, eftersom det fanns för mycket skräp i vår historia. Och det var inte en fråga om att vi inte hade älskat varandra, utan mer en fråga om att det i följet av kärleken kom sådant som var outhärdligt eller helt enkelt oförståeligt. Men efter nästan 20 års vakuum, började jag och hans nya fru att knyta kontakt med varandra- efter vår stora förlust. Sedan dess har vi faktiskt fått en helt juste relation där vi kan dryfta sådant som handlar om våra barn - våra gemensamma barn. Och jag och hans nya fru är jättegoda vänner, nära varandra. Vi har till och med setts hela familjerna. Det var helt fantastiskt. Inte minst för våra barn - alltså hans och mina gemensamma barn. En enorm lättnad för dem. Och det är fint. För nu vet vi att vi kan vara i samma rum, att vi kan fira när barnen gifter sig eller får barn. Och att vi kan hjälpas åt när hemska saker inträffar. Faktum är att mitt ex och hans frus stöd när vi drabbades av vår svåra förlust - min nuvarande man och jag och alla våra barn - var ovärderlig! Så ingenting är givet, men ingenting är heller omöjligt! Kram igen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är alltid så klok Cis. Tack för dina synpunkter som fick mej att fundera några varv till.
      Är glad att ni fann stöd i varandra. Kramar

      Radera
  5. Intressant inlägg som man kan se ur många synvinklar.
    Jag tror fullt och fast att män och kvinnor kan vara vänner utan sex.
    Har alltid haft manliga vänner och nej inte har jag hoppat i säng med dem.
    När det kommer till skilsmässa och vänskap efter det kan jag bara utgå från mina egna erfarenheter.
    Jag och min x-make har snart varit skilda i 6 år. Det är en ganska så lång tid när jag tänker efter. Under de första åren slog jag knut på mig själv för att fira mina barn i mitt hem med x.maken och hans drös till familj. Det blev aldrig bra. Jag mådde psykiskt illa av att ha dom här. Till slut fick jag nog av alla "otrevliga" påhopp jag fick från den sidan så jag sa nej, inte mer!
    Jag klarade inte av att ha dom i mitt hem då det oftast bara blev konstigt, fräsigt, spydigt mot mig. Jag insåg att jag har ingen som helst lust att vara vän med min x.make. Han har gjort mig alldeles för illa genom åren, sår som ännu inte läkt. Varför då gå emot sig själv? Nej, jag har kommit fram till att vänskap med honom inte kan existera. Han har kuvat, kväst mig, näst intill tagit livet ur mig. Han har misshandlat mig både psykiskt och fysiskt. Varför ska jag vilja vara vän med honom? Det finns inte längre på min karta.
    Han har en ny kvinna i dag som han lever med. Å det är jag bara glad över för då hinner han inte ägna mig så mycket tid.
    Nu vill jag tillägga att jag ALDRIG pratat strunt om honom inför mina barn. Oavsett vad jag tycker om honom. Mina barn har lika stor rätt att älska sin pappa som dom älskar mig. Jag kan sitta med barnen och prata gamla minnen, hur det var när jag och deras far träffades, hur det var när dom föddes osv. Det är något jag vill ge mina barn.
    När något går sönder i mitt hem eller behöver fixas så gör jag det i dag antingen själv eller så ringer jag min bror eller far. Skulle aldrig ringa x-maken.
    Nu är det väl synd att det är på det här viset men alla äktenskap och skilsmässor slutar inte bra och lyckligt.
    Huvudsaken är att man är sann mot sig själv.
    Utöver det så är jag vän med många av mina tidiga x, där har jag aldrig haft problem...
    Ha en fin dag!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare