Ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig som hon.

 

På tal om yta.
För några år sedan var jag å min make hemma hos ett par vänner som vi tyvärr träffar allt för sällan.
De har två barn och den yngsta, en flicka, var kanske 3-4 år.
Barnens mamma är väldigt androgyn. En riktig pojkflicka.
Hon är smal och kantig i kroppen. Har en kortklipp praktisk frisyr. Använder aldrig smink och bär nästan jämt jeans och en enkel t-shirt.

När vi kom dit var jag lite uppiffad som till alla middagsbjudningar vi går på och vi satte oss en stund i gräset med en öl.
Flickan kom fram och studerade mej intresserat.
"Vad är det?" frågade  hon och tog min hand.
"Det är en ring" svarade jag.
"Åhhh" sa hon andaktsfullt.

"Vad är det?" frågade hon och petade på mina målade naglar naglar.
"Det är nagellack."
"Åhhh." 

Hon fortsatte med mina högklackade skor. Mitt halsband. Min klänning.
Ett hårspänne.
Alla svar utlöste samma beundran.
Samma "åhhhh" med ett tonfall som verkligen... jag menar VERKLIGEN... avslöjade hur fint hon tyckte det var.

Tillslut tittade hon ner i min u-ringning och grabbade tag i mitt ena bröst.
"Vad är det?"
"Mitt bröst" svarade jag.
"Åhhhhh." 

Jag skrattade lite generat. De andra betydligt mer roat. Men ingen har fått mej att känna mej så kvinnlig och så fin som hon. :)

Puss/ Asta