fredag 7 mars 2014

Om jag fått välja svärson...

... till någon av mina döttrar så vet jag precis vem jag skulle ha valt.
Han är alldeles för ung för mej, mina känslor för honom stora men mer åt det mammiga hållet. Det har aldrig varit tal om en attraktion. Mer en varm tillit från båda håll.
Men men, här i Sverige väljer döttrarna själva sina män å det är kanske lika bra för han är upptagen med en förtjusande flicka. De hör verkligen ihop de två fina.


Han heter Henke. Han ser ut som en ung Per Gessle fast modern och hetare.
Å trots att han förmodligen varit den populäraste grabben i varenda klass eller grupp han tillhört så har han inte ett uns av högmod eller kaxighet i sej.
Han är den snällaste, goaste, duktigaste... ja, jag har bara superlativ att säga om honom.


Han är sjuksköterska och han kom till min avdelning när jag varit färdig syrra i rätt många år. Ända sedan jag var student har jag fått höra att min begåvning inom yrket ligger i mitt bemötande. I att jag kan "ta" de flesta typer av människor och snabbt skapa trygghet och tillit.
Med åren har min begåvning så klart utvecklats.
Men när Henke kom kände jag mej som en amatör.
Han tog det där med bemötande till en helt ny nivå. Han tjabbade, tröstade, lyssnade, knöt band till patienterna på ett sätt som jag bara kunde drömma om.
Patienterna frågade jämt efter honom när han inte var där.
Så slutade han hos oss. Började läsa till narkossköterska och bytte klinik.
Därefter ses vi sällan. Det är ett litet sjukhus vi jobbar på men stort nog för att gå om varann.


Ikväll på mitt pass hade vi en dålig patient där narkospersonal fick tillkallas.
Å Henke kom.
Trots att patienten var riktigt dålig och alla jobbade med att hålla hen vid liv såg jag hur Henke tog sej tid att prata lugnande till patienten och att ömsint klappa kinden.
Mitt i arbetet med patienten tittade jag på honom och ögonen tårades.
Av saknad, tillgivenhet och stolthet. Så duktig och säker i sin roll och en gång min adept. Under mina vingars beskydd. Jag hann med att ge honom en kram och växla två ord innan han försvann med sina kollegor igen.

Jag ler lite här nu.
Visst är det fint? Att man ibland möter människor som berör en, som fastnar lite extra i hjärtat. Som lämnar kvar spår. För alltid.

Puss/ Asta



6 kommentarer:

  1. Jag saknar honom också ., den naturliga spontana charmiga Henke , blir nästan tår ögd när man tänker på det . Det borde finnas fler killar som han . Han föregår med ett positiv exempel till oss alla , utan att han tänker på det. Saknar honom - det var många år sedan vi jobbade ihop . Och varje gång man hade turen och jobba med honom , var man överlycklig . Det fanns ingen på 5b som var som han var och är nog det också fortfarande .. Den här naturliga medmänniskan och charmen , glädjen och spontaliteteten s om han hade och ha nog den kvar .. Är inte många. Han föregår med ett gott exempel för många .. Så här skall vara . Ta hand om dig Henke och lycka till med framtiden .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han är oersättlig Henkemannen :) Bara att gratulera anestesin.

      Radera
  2. Det är magiskt det - med människor som är sådana. Jag har en gammal elev. Som nu läst till sjuksköterska och skall fortsätta till barnmorska. Och hon fyller med med grym stolthet och en massa kärlek varje gång jag ser henne. Hon kommer att bli en fantastisk barnmorska för hon är redan en fantastisk människa.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det härligt. Kram

      Radera
  3. Guuud vilken gullig historia, jag blev nästan kär i Henke fniss

    Kram
    Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lätt att bli ska jag säga :)

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare