måndag 24 mars 2014

Kan vi inte snacka lite om det här med att "må dåligt."

Jag fick en hel del kommentarer på inlägget nedan om att "må dåligt."
Ett inlägg som först kändes som om jag varit lite väl öppen och privat och som jag funderade på att ta bort men som jag nu i efterhand är glad att jag lät stå kvar för det blev viktiga tankar å diskussioner på ämnet.
Från botten av mitt hjärta (hur klyshigt det än låter) vill jag tacka för all er omtanke!!!

Det här med utmattningsdepression. Eller utmattningssyndrom som det oxå kallas är en diagnos som används lite slarvigt.
Kanske för att det låter lite flottare än en helt vanlig depression?
En depression är väl sånt som svaga människor får. Utmattningssyndrom däremot, oj vad det visar på att man varit duktig och ambitiös.
Lite så...
Kanske är det också så att vi inte riktigt vet vad det är vi känner och varför vi mår som vi mår, bara ATT vi gör det. Att vi mår dåligt.

För min del var det så när jag blev sjukskriven för dryga året sen i första vändan, och även nu, att jobbet bara är en del i varför jag mår dåligt. I varför livet blivit övermäktigt.
Jag ser samma sak med många av mina kollegor och jag talade mycket med detta med min förra läkare, en mycket klok erfaren man.
Det är den samlade stressen, den överväldigande tröttheten, att aldrig riktigt få vila varken hemma eller på jobbet.
Och när det då blir för mycket och hjärnan signalerar kaos så är jobbet det som är lättast att sjukskriva sej ifrån.

Då. I januari 2013 när jag sökte hjälp först, då livet brakade efter att Märta dog och den sista kraften jag hade tröt så gjordes det diverse tester på mej.
Bortsett från fysiska undersökningar och labprover fick jag genomgå en mängd test där jag skattades utefter olika skalor.
Det framkom då att jag hade låga poäng för depression, men skyhöga poäng för ångest.
Jag valde själv att läkemedelsbehandla den ångesten och serotonintillskottet i form av Cipralex håller mej verkligen under armarna nu.
Jag har även i många perioder i livet gått i olika former av terapi och har säkert användning för de redskapen här å nu.

För mej... jag vill betona det, att jag bara talar om mej nu... så tror jag inte att sjukskrivning är receptet för mina tilltagande stressymtom.
Jag hoppas åtminstone inte det.
Även om det var skönt med den tid jag fick som sjukskriven förra året så var det jobbigt med en pressad ekonomi, ständig kontakt med försäkringskassan och vägen tillbaka var skittuff!
Jag grinade bara jag klev in på min arbetsplats i början. Hjärtat dunkade som besatt.
Det tog lång tid att komma in i jobbet igen och att återvinna självförtroende.
Så nej. Helst vill jag inte vandra den vägen igen.

En "Anonym" skrev en kommentar som var rätt tuff.
Att jag borde byta jobb istället för att gå och gnälla.
Anonym har sina poänger. Inte hela vägen, men delvis.
För jag arbetar på en arbetsplats som gör sin personal sjuk!
Unga (well well, de finns de som är yngre än mej å jag är inte lastgammal) erfarna, duktiga människor som samtliga har stressymtom. Många som medicinerar. Många som uppvisar en mängd symtom på att inte må bra.
En person kan vara skör å bräcklig. Men när majoriteten av en arbetsstab är trött å stressad så är nåt galet.
Två problem finns för mej här.
Ett. Jag älskar mina kollegor och gillar akutsjukvården. Jag trivs egentligen på mitt jobb om bara vilkoren var drägligare.
Två. Jag mår tillräckligt dåligt för att bli en smula handlingsförlamad.
Jag orkar inte riktigt söka en massa tjänster, uppvisa mitt starka, positiva jag.
Pröva nya saker, lära mej sånt jag inte kan, vara bland människor jag inte känner.
Jag orkar inte!!!
Det är ett normalt tecken på utmattning. Eller depression. Eller ren jävla köksbordsångest. Eller vad man nu väljer att kalla det jag känner.  

Igen. Tack för allt ni skrev.
Ni är världens bästa.

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Ja grejen är ju att man ska byta jobb innan man blir sådär trött...för sen är det svårare av skäl du nämner. Men innan är ju innan och då tänker man ju att det ska bli bättre o ordna sig. Jag hoppas i alla fall att du får kraft så småningom och byta arbetsplats/jobb/yrke till vad du nu vill....så att du kan få en rimlig belastning! kram

    SvaraRadera
  2. Missat en massa förstår jag. Jo visst kan vi prata om att må dåligt.
    Jag tror att vi är många inklusive mig själv som funderar på detta "att må dåligt".
    Vart går gränsen för att det är ok att dra i handbromsen?!
    Mår jag så dåligt? är jag SÅ trött? Skulle en läkare bara säga äsch vila lite mer, planera din tid, så här är det att vara vuxen.
    Ska villigt erkänna att jag behövde den veckan då min mage inte ville efter magsjukan. Jag sov och sov och sov. Och mådde mentalt bättre efter den veckan, var inte alls så viljelös.
    Ser ju på andra som har barn som verkar ha ork att göra saker hela tiden. Undrar också om det bara är latmasken...

    Toppen vore väl om du kunde få finna en balans och ändå jobba kvar. Ta hand om dig! DU är viktigast för DIG och i slutändan för andras skull också!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Ack vad livet är svårt emellanåt ... känner igen mycket av det du skriver ... människors vardag har blivit tung, det är press och stress överallt, samhället känns otryggt, många upplever otillräcklighet och empati, civilkurage och omsorg fattas oss ... Ta hand om dig ... ljusare tider kommer .../Mormor

    SvaraRadera
  4. Bra inlägg A - och ja, det ÄR fruktansvärt svårt. Det här med att må dåligt. Och det är otroligt komplext. Finns ingen universal lösning, inte någon lösning som gäller alla. MEN precis som du skriver: när flera stycken, nästan majoriteten, av en yrkeskår mår dåligt, är det arbetsplatsen som är sjuk. Det r där man måste göra förändringar.

    SvaraRadera
  5. Det är likadant på min arbetsplats - och trots att vi älskar vårt jobb är vi in i själen trötta. (Ursäkta att jag är lite disträ... ) kramar i massor

    SvaraRadera
  6. Jag håller med dig om sjukskrivningen. Det är inte den lösning jag velat ha heller. Jag kämpade emot så länge jag kunde och fick massor av stöd från min chef. För nu, när jag väl blivit sjukskriven, för att det inte gick längre, då känns det som om jag aldrig kommer att kunna komma tillbaka. Att sjukskriva sig är som att släppa taget om det fasta i tillvaron och gå in i ett limbo. Och då vågar jag inte ens tänka på hur ekonomin kommer att påverkas...

    Jag hoppas så att du kan få hjälp att stuva om i ditt arbete så du kan återhämta dig. Åtminstone så pass så att handlingsförlamningen släpper, för den hindrar en verkligen från att göra något åt sin situation, som ett moment 22. När en mår bra på jobbet behöver en inte göra nått åt sin situation och när en mår dåligt på jobbet så orkar man inte öra nått åt sin situation....

    SvaraRadera
  7. Javisst är det så, är du deprimerad är du knäpp i psyket-svaga nerver, har du utmattningssyndrom har du varit "duktig".
    Deprimerad blir du när man varit "duktig" för länge...
    Jag har aldrig fått göra nån sån där test som du skriver om men jag hamnar nog exakt som du skulle jag tro., därför vill jag inte ta medicin.
    Men i mitt fall beror det på arbetslöshet o inte för mycket jobb som bekant.
    Ha en bra dag, kram.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare