torsdag 6 mars 2014

Olika faller ödets lott, även för hundar.



Delade denna bild på min facebook igår.
Den är fin. Tanken är fin.
Tyvärr är den inte sann.

Även om du är elak mot din hund så kommer den att vifta på svansen åt dej.
Kanske i synnerhet om du är elak.
Riktigt jäkla rå, orättvis och labil.
Den kommer försöka... och försöka igen... att vara dej till lags.
Du är ju den enda trygghet den har.
Du är hela hundens värld.
Den har inga alternativ. Den kan inte säga fuck you och gå.

Men det syns HUR en hund viftar på svansen mot sin ägare.
Det syns om den gör det av underdånighet och av försök av att vara till lags eller om det är pur kärlek och lycka över att få vara med dej.
Åtminstone förr i världen kunde man på lydnadstävlingar och träningar se hundar som inte alls var glada å harmoniska. De var bara rädda för att åka på stryk.
Jag tror tyvärr det finns såna hundägare ännu även bland bruksfolk.

Ett tag såg man i min lilla stad en schäfer som levde med alkisarna på torget.
Han var en så stilig hund. Stor och mörk.
Å han var så otrygg.
Varje gång husse reste sej, tog några vingliga steg och röt åt hunden såg den ut att vilja krypa ur skinnet i sitt försök att vara till lags. Svansen viftandes. Lågt och nästan instucken mellan benen.
En gång såg jag det å hade så god lust att gå fram och fråga:
"Vad kostar han? Hur mycket ska du ha för honom? Hur många flaskor sprit är han värd?"
Men jag gjorde aldrig det. Som alla andra gav jag bara det onda ögat och gick vidare.

Jag vet inte hur det är nu för tiden men när jag var ung köpte gärna socialförvaltningen en hund till missbrukande människor.
Människor som inte kan ta hand om sej själva skulle alltså ansvara för ett försvarslöst litet liv.
Tanken var säkert god. Resultatet väldigt ofta nåt helt annat.
Jag växte upp i mina barndomskvarter bland sniffande vuxna med rottweiler som de behandlade lite efter dagsformen. Gosade och klappade ena stunden, röt åt och sparkade andra.
Idag ser man relativt ofta hundar av "kampblandning" som far illa.
Med unga tuffa hussar som absolut inte skaffat sin hund för att ha någon att ösa kärlek över.
Jag tycker det är fruktansvärt. Å en enorm flathet från myndigheternas sida.

Precis som ett människoliv ser hundliv så olika ut.
Olika faller ödets lott.
Var du är född. Hos vem du får dela liv med.
Olika är deras temperament.
Märta var eftertänksam och klok.
Hon hade lätt för att resa ragg. Hos henne var det bara ett tecken på upphetsning å en enorm kamplust.
Hon reste ragg när hon lekte för sej själv med en boll ute på tomten.
Gottfrid har inte alls samma kamplust. Inte heller samma klokhet.
Han är en glad hund. En lycklig hund.
Han kryper ur skinnet av lycka när vi träffas på morgonen.
Han viftar på svansen när han dricker vatten.
Men så är Gotteman oxå osedvanligt älskad och omhuldad.
Pysslad med, sällskapad och pussad.
"Minst 100 pussar om dan" brukar jag säga när jag tvångspussar hans goa tryne.
Men det blir nog snarare 200. Eller 300.
För jag kan inte låta bli att handgripligt älska denna lilla man.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Förstår tanken med att köpa en hund till missbrukande människor. Säkert relationer som betyder otroligt mycket för människor och kanske till och med räddar liv. Har dock svårt att tro att det görs idag, har i alla fall aldrig hört talas om det själv, snarare ses det väl ofta som ett hinder för personer att kunna ta emot de insatser som behövs på grund av de har husdjur, tex institutionsvård eller stödboenden dit man inte får ta med sig husdjur. Har tyvärr stött på alldeles för många som bott kvar i misär av den anledningen att de inte vill lämna bort sina djur... Fast å andra sidan, djuret kan ju vara det som får dem att överleva, mer än vad ett annat boende skulle göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast ett djurs uppgift kan (eller borde) aldrig vara att leva i misär och hjälpa någon som inte ens kan ta hand om sej själv! Djur behöver bra mat, friskt vatten, trygghet, rutiner.

      Radera
    2. Nej, håller helt med! Fick nog inte fram det tillräckligt ser jag nu när jag läser min kommentar. Tycker det finns så mycket tragik i det, både för människa och djur, och försökte se det lite ur ett annat perspektiv också. Men håller med dig.

      Radera
  2. Har sett den där bilden nästan överallt på Facebook. Jag håller med dig, tanken är fin, och man önskar att det var den totala sanningen. Men vi som kan läsa hund vet bättre än så. Tyvärr kan långt ifrån alla tyda en hunds signaler. Det gör så ont i hjärtat på mig att se hundar som verkligen fjäskar för att få husses/mattes kärlek, när dom personerna bara muttrar eller går. Sällskapshundar som det rycks i kopplet hos, som blir övergödda till fetma (ser detta lika mycket som djurplågeri som fysiskt våld).
    Så många gånger som man har hört ; ja men hunden viftar ju på svansen, den är ju glad!
    Men åh så fel det är... så himla FEL. Man måste ju titta på hela hunden, på resten av kroppsspråket...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare