Ja jäklar. Tänk att man har varit brun en gång. Å så där härligt avslappnad med Mythos i påsen occh solkräm å en pocket i väskan.
Det känns som i ett annat liv.
Idag har jag åtminstone tagit en dusch. Rakat armhålor. Klätt på mej rena kläder.
Fräschheten kom kanske av sej en smula av att jag lätt "läcker lite" mitt i värsta hostattackerna.
Vad säger ni?!
Var det lite för mycket information för er kanske...
Jag har inte heller borstat tänderna på hela dagen. De känns skrovliga mot min tunga.
Men jag ska! Jag lovar! Bara jag svaltden där söta Cocillana Etyfin'en först för det måste bo minst 3000 tandtroll i en sån slurk.
Jag har målat naglarna.
Det som var mina naglar.
På den tiden de var min stolthet.
Sen gav jag upp om dem, struntade i dem. Rev av dem kort, kort eftersom de ändå delade sej.
Jag till och med bet lite på dem, men skvallra inte det till någon...Idag filade jag ner dem så kort det bara gick å målade dem med fjolårets favvolack Isa Doras Muddy water. Tyvärr sista skvätten. Å den finns inte med i årets kollektion.
Men sååå snygg.
Snälla, är ni med såhär långt?
Eller har ni läst starten å sen bara "åhhh nej, det är ett sånt där jäkla sjukinlägg igen..." och klickat bort. Cant say I blaim U.
I alla fall...till er tappra som är kvar... hoooo hooooooooo?!
Jag har i hela mitt liv haft en fix idé. Ja den var vanligare när jag var liten men är inte helt ovanlig än.
Jag funderar på hur folk skulle uppleva mej... om de visste allt om mej å jag inget om dem.
Jag tänkte mej det... då...att det var som en slags film i vardagen. Alltsåen dokussåpa.
Fast på den tiden fanns ju inga sådana påfund.
Skulle de tycka att jag var en elak syster? Skulle de förstå min frustration? Eller skulle de förstå mamma å varför hon alltid blev så arg på mej.
Lixom... jag vet inte...som om mina känslor/ upplevelser inte var på riktigt.Som om jag gjorde mej till.
Men ANDRA skulle kunna säga hur det var.
Än idag kan jag känna sådär. Om jag bråkar å ärmissnöjd med min man. Vad skulle andra säga?!
Min berättelse, makens berättelse är ointressant,vi färgar den. Men vad skulle du säga... där om du såg Asta.
Nu är jag sjuk. Tillräckligt sjuk för att påbörja ännu en arbetsvecka sjukskriven.
Men ÄR jag så sjuk? Jag hostar ibland omkull ja. Jag kämpar med att andas. Jag är sjukt trött.
Men jag lackar naglarna. Jag tog en kortare runda med hunden. Jag har stekt falukorv.
Är jag så sjuk att jag inte KAN jobba? Ja vad skulle smygande små observatörer säga...
... Sånt undrar jag över.
Är det normalt?!
Puss/ Asta
Hej söta A! På fråga A svara jag: japp - det är normalt. Tror alla tänker så. JAG tänker så (ÄR jag verkligen tillräckligt sjuk?? Gör jag egentligen det jag skall på jobbet?? Luktar jag egentligen inte lite äckligt??)
SvaraRaderaPå fråga B svarar jag: nej du är inte tråkig. Och du är tillräckligt sjuk. Faktiskt.
Kramar
Jag vet fan inte vad som räknas som normalt längre... men jag vet att den bilden är jättefin och får mig att längta ihjäl mig efter sommaren.
SvaraRaderaSnygging! Förstår att du längtar till sol,värme och frisk och brunbränd Asta.
SvaraRaderaOch vad är normalt? Finns det något normalt?
Jag tänker ibland, ganska ofta faktiskt precis som du. Kanske det är mig som det är fel på som inte orkar, fixar, och står ut?
Och därför skriver jag i min anonyma ;) blogg, som ni cyber vänner bara känner till. För det gör inget om ni dömer mig. Fast det vet jag innerst inne att ni inte gör...
Och Asta, du är tillräckligt sjuk för att vara hemma.
Att du försöker fixa dig betyder bara på att du gör allt för att inte må sämre.
Kram och krya på dig.
Å fy för astma. Det räcker att ha hört sonens falska krupp med hans pipande andning o rosslande andetag för att förstå hur jobbigt det. Att du "läcker" lite vid hostattacker är kanske inte så konstigt, du har ju fött 4 barn. Jag har inte dom problemen men kan däremot inte hålla mig lika länge som när jag var yngre. men du som är vid sjukvården är väl medveten att det finns hjälp att få om det blir för besvärligt.
SvaraRaderaKrya på dig!!
Jisses vilken sketasnygg hårfärg (och hudfärg). Snyggo :)
SvaraRadera