Mer på samma ämne

Förlåt om jag skriver deprimerande inlägg så här på söndags kvällen.
Jag mår själv, förutom lite välförtjänt trötthet, rätt så väl just nu.
Men likväl... jag kan inte sluta att tänka på den där tjejen. (Se inlägget nedan.)
Vad drev henne dit? Vem var hon? (ÄR hon, får vi verkligen hoppas)
Vad hade gjort henne så där hopplöst förtvivlad att hon inte såg någon annan utväg?
Vem älskar henne? Vem oroas för henne just ikväll?

Självmord väcker otroligt starka känslor hos mej.
Ångest.
Jag har bevittnat två försök i mitt liv som för alltid etsat sej fast i mitt minne.
Den ena min bror som 14 åring, den andra en annan nära manlig anhörig.
Jag har själv levt och lekt med självmordstankar.
Sett den som en utväg, kanske den bästa utvägen, men tack o lov har kärleken till barnen då vägt tyngre.
Det var länge sedan, men känslan finns kvar. Känslan när det är helt soprent på hopp och tillförsikt.
Vi känner alla någon som har lyckats ta sitt liv. Så vanligt är det. Faktiskt den vanligaste dödsorsaken bland unga människor.
Vi har alla läst om dem. Framgångsrika idrottare och skåderspelare som valt att avsluta sina liv.
Att lämna sina familjer i ruiner.

Precis som med all rädsla cirkulerar även denna rädsla kring barnen.
Tänk om mitt barn mådde så där?
Om det var mitt barn som satt på en bro över en starkt traffikerad väg med benen på fel sida och grät.
Bara tanken är helt outhärdlig.
Jag har omsorgsfullt informerat dem om (ja, förutom att jag alltid finns, att allting alltid går över, att livet alltid vänder osv osv) att de med ett självmord oxå skulle förstöra mitt liv, sin pappas liv, sina syskons möjlighet till lycka osv.
Man ska VETA, veta det även i hopplöshetens djupaste brunn, att självmord är inte ett alternativ.
Jag MÅSTE leva, åtminstone för alla dem som älskar mej.
DET ska mina barn hjärntvättas med... ja, det är till och med viktigare än att de röstar rött :)

Nästa inlägg lovar jag ska handla om något annat.
Kanske om en tjej som heter Doris?!

Puss/ Asta