Mitt i livet

Medelålders människor säger så mycket konstigt.
"Inuti känner jag mej som 20"
"Tänk den som fick vara ung igen."
"40 är det nya 20."

Själv skulle jag aldrig vilja byta tillbaka!
Jag är 43 år om en månad... och stolt över det.
Jag är smartare, tryggare, starkare, friskare, snyggare än när jag var 20.
Jag har bättre ekonomi, en starkare relation, ett friare liv än när jag var 20.
Jag trivs här och nu. Skulle jag kunna frysa tiden så skulle det bli nu.
Inte när jag var ung.

Visst är det så att alla åldrar har sin charm.
När jag var i 20 års åldern så var jag mitt i småbarnslivet.
Mindre pengar å aldrig någon egentid men mycket kärlek och det stora privilegiet att vara anledningen till att solen gick upp för mina små.
Ett enklare liv. Hemma.
Men oxå ett liv med mycket funderingar och osäkerhet.
Kring vart jag var på väg, vad jag ville med mitt liv, vad som var viktigt.
Jag skulle absolut inte vilja ha det ogjort, men då var då.
Nu är nu.

Så här halvvägs (för hoppningsvis) finns det inget jag egentligen ångrar.
Visst, enstaka händelser. Människor jag svikit å gjort illa.
Men i det stora hela.
Jag har inga stora drömmar, inga direkta måsten med mitt liv.
Jag är "de små händelsernas kvinna."
Jag älskar att gå längst mitt hav, jag uppskattar ett riktigt gott glas vin.
Jag njuter av att krama mina barn, känna värmen från min hund.
Jag är stolt över att ha hållt ihop ett äktenskap mot alla odds och jag tycker om årstidernas skiftningar.
Glädje är för mej att ha en bra dag på jobbet, en ledig måndag i ett tomt hus, att lyfta upp en hundvalp eller att boka en resa till Grekland.
Jag har inga berg som jag måste bestiga, inga världsdelar att korsa, inga krig att strida.
Jag är nöjd som det är.
Med lite finjusteringar.

Drömmar är en sak.
Måsten nåt annat.
Drömmar har jag många.
Men inga måsten.
Det är skönt.

Puss/ Asta