Astas adventskalender. 13:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 13:e december. Jag bjuder er...
 
Asta. Nu blev ni förvånade va? :)
Född 1969 i Göteborg. Gift. 4 barnsmamma. Bordeauxmorsa. Sjuksköterska.

Å nej, jag tycker varken att jag är särskilt snygg eller duktig som det står att mina adventsfigurer skall vara men jag försöker att lära mej att JAG är en av de viktigaste människorna i mitt liv.
Vi har ett enda liv vad vi säkert vet och i det borde jag ju rimligen spela huvudrollen.
I det enda livet borde jag bli bättre på att vara en snäll vän till mej själv.

Det är lustigt... (eller jävligt olustigt) för jag har en känsla som jag förstått att jag delar med många kvinnor. Däremot har jag inte hört en enda man säga så...
Detta att jag så ofta känner mej som en bluff. Att jag är rädd för att människor plötsligt ska komma på att jag ingenting är och ingenting kan. Att jag fuskat mej fram till allt jag låtsas vara.

Jag talar ofta nedlåtande till mej själv. Inte alltid (rätt sällan faktiskt) högt och uttalat, men inombords.
Upplyser mej själv om att jag är fet. Å ful. Å korkad. Å ser gammal ut. Å elak. Å egoistisk. Å lat. Å en dålig mamma. Å en dålig fru. Å... ja, ni fattar kanske konceptet?
Till vilken annan vän... eller för all del ovän... skulle jag gå å tjata så där?
Inte någon. Så varför gör jag det till mej själv?
Och varför gör så många kvinnor det samma?
Tyst i sitt huvud.

Igår på jobbet hade vi handledning efter en jobbig incident.
Hon som leder den är en av de vackraste, godaste, duktigaste kvinnor jag vet.
Vi talade en del om detta...
Vad är det som gör att kritik når så mycket djupare än beröm?
Även om vi VET att det är oresonlig kritik.
Varför spelar en människas hårda ord större roll än allt det fina vi får höra.
Bara igår sa två patienter att jag var en ängel. Men de hårda orden sitter fast.
Det goda o det snälla, visst blir man glad men det tas inombords emot mer med ett "ja ja, jag gör mitt jobb bara."

Jag har alltid, i hela mitt liv, burit på känslan att "ingen älskar mej på riktigt."
Jo, de kanske TROR att de älskar mej, men det är för att de inte vet vem jag är. De älskar den dom tror jag är.
Känslan hänger så klart ihop med det jag skrev ovan, uppfattningen om sej själv att vara en bluff.

Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det där.
Hur får man en god självkänsla?
Inte ett gott självförtroende, för det har jag... till o från åtminstone men en god självkänsla?
Känslan av att duga, av att vara bra nog precis som man är. Med fel och brister, med tillkortakommanden och ibland fula tankar.
Jag vet inte...
Det känns som att antingen har man det eller oxå inte.
Men jag vill i alla fall försöka bli lite mer nöjd med mej själv.
Åtminstone borde jag ju kunna ge mej cred för att jag faktiskt alltid fortsätter kämpa och försöka.
För att jag ser mina fel och brister och är villig att försöka förändra.
För egentligen så vet jag ju att jag duger.
Att jag varken är bättre eller sämre än de flesta andra.
Inte alls fulare el elakare el dummare än andra.

Nej, frukost mina vänner.

Puss/ Asta