Astas adventskalender. 23:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 23:e december. Presenterar med stolthet...


Chevalier Rouge Jagger. Mer känd som Gottfrid eller Gottepojken.
Född 23:e maj 2012 i Skåneland.

Min lillkille. Min prins. Mitt lyckopiller. Å just nu min Superman (... om han får säga det själv.)
Idag 7 månder gammal. Då är man inte stor på jorden... även om man tror det själv.
Då väger man 33 kg och har ganska nyligen lärt sej lyfta på benet när man kissar.
Då har man övervunnit rädslan för främlingar och för mörkret... eller man har åtminstone hittat ett nytt sätt att tackla det på.
Genom att skrämmas tillbaka.
Morra, resa ragg å vara tuff (funkar det inte kan man alltid springa å gömma sej bakom Märta eller mamma.)

Skolkillen som vi varje torsdag åker till grannbyn med för att träna kontakt, förighet, avslappning och hantering med.
Han tycker det är jätte roligt. Kul med allt gott godis. Med söta fröken. Med de andra valparna.
Ibland är han jätte duktig och fixar allting direkt. Ibland är fokuset inte riktigt där.
Så är det när man inte är så stor som man själv tror.

En anledning till det stora självförtroendet bortsett från sprutande hormoner är säkert att storasyster Märta är för snäll och tålmodig med honom (å att hon inte har hans energi och kan freda sej.)
Han hänger henne i öronen å halsen. Han morrar å bråkar. Luktar henne i rumpan och juckar henne i huvuvet.
Å hon säger ingenting 9 gånger av 10.
Han brottar omkull henne. Biter henne i halsen. Tror sej vara king of the world.
Snor hennes leksaker. Springer iväg. Fintar henne. Rusar på henne så hon ramlar.
Bara ibland gör hon ett tjurrus mot honom. Förbjuder honom att komma in i köket.
Straffar honom för att han avbryter vårt gosande och då jäklar är superman inte så stursk längre.

Gottfrid är alltid alltid glad.
En slyngel full av bus men alltid alltid lycklig.
Han skriker å ylar av lycka när jag kommer hem från jobbet.
Han rusar över fälten därhemma så han tappar balansen ibland.
Han kan pussas 10 minuter i sträck, han ska sitta i knät. Med hela rumpan.
Å han vill sova mellan mina ben, som ett s ligger jag kring en ständigt växande prins.

Puss/ Asta