söndag 2 december 2012

Huvudrollsinnehavare

 

Vågar man sej på att sammanfatta året 2012?
Nej, jag tror att jag väntar lite. Några veckor till ruvar jag på årskrönikan.
Men känslan av året som gått är att det varit ännu ett rätt så tungt år. Precis som 2011 var och även 2010.
Jag minns att jag såg fram emot 2012 så mycket, för förra året var så jäkla kasst... nu har jag nästan glömt varför jag kände så?
Hur som helst blev det inte så vansinnigt mycket bättre.

Inför 2013 vet jag en sak...
Jag ska inte lova att äta hälsosammare, gå ner i vikt, börja springa, sluta snusa eller så där.
Jag ska rensa i... och se om... mina relationer.
Jag ska leva efter bönen
"Gud, ge mej sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och  förstånd att inse skillnaden."


Jag GNÄLLER en hel del, men jag GÖR väldigt lite åt mina problem.
Jag kan inte fortsätta att leva på gamla meriter att jag tidigare HAR varit handlingskraftig.
Jag måste vara det nu med, eller sluta upp med att gnälla.
Varesej det gäller jobb eller relationer.
Jag har ett liv och det är banne mej dags att jag börjar spela huvudrollen i det och slutar upp med att smyga runt i kulisserna som en missnöjd statist.
Jag avskyr ju när alla andra gör så där.

Jag tycker inte särskilt mycket om nyår.
Tycker att det känns ödesmättat på nåt vis, detta att man inte vet vilka katastrofer som kan lura runt hörnet.
Domedagsrädsla har jag haft sedan jag var väldigt väldigt liten, så länge jag kan minnas.
De sista åren har det blivit... bättre.
Kanske för att jag äter medicin. Kanske för att jag blivit äldre.
Kanske för att de sista åren varit rätt så tuffa och för att det föder hopp om nåt bättre.
Jag är lixom aldrig så orolig som när jag är som lyckligast.
Aldrig så rädd för att förlora som när livet är på topp.

2012 har inte bara varit gråt å tandagnissel. Inte bara äktenskapskris och en för jävla dålig sommar.
2012 har absolut haft sina stunder.
Vi har fått vara friska, vi har haft arbete, barnen är relativt välmående, Märta har hängt i och sist men absolut inte minst så fick jag ju min prins. Min Gottfrid.

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. KLokt det där Asta - att spela huvudrollen i sitt eget liv!! Tycker jag absolut att du skall göra!

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare