Ett underbart liv å ett jäkla gnäll

 

Vaknade klockan sju av att hundarna vrålade som om Sverige demokraterna smög runt kring huset.
Märta skäller hårda dåva skall när hon vaktar. Lilleman är för söt, han skäller mer i serier... så det blir som ett ylande.
Förr när Märta drog igång kunde han skälla åt fel håll... han hade inte en susning om vad de höll på med. Men nu har storasyster lärt honom "där utanför är vår tomtgräns, där borta är vår väg" osv.
Nu kan han minsann lillskiten. Å tror mycket om sej själv.

Jag gick upp upp en våning och la mej. Somnade om till nio.
Då kom tanthunden upp.
Hon som i hela sitt liv varit rädd för gröna galler och som man därför kunna hålla på ett visst ställe med ett enkelt kompostgaller.
Övervåningen är ju makens och kattens fredade zon. Eller va deras fredade zon...
Sedan några månader tillbaka har hon lärt sej att galler är inte ett dugg farliga. Nu kliver hon till och med rakt på dem. Så var det med det talessättet " Man kan inte lära gamla hundar sitta riva galler."
Hur som helst kom hon upp till mej, norpade åt sej lite kattskit på vägen ur kattlådan att mumsa på och la sej sen hos mej i sängen.
Nej, det blev ingen puss där å då.
Å jag kom att tänka på vilken rikedom det måste vara att va en bortskämd å älskad hund.
Jag lever hela tiden, varje dag, med att hon snart är 8 år, att hon är gammal, att jag kommer att mista henne.
Men hon. Hon bara njuter.
Av snö. Av korv. Av kärlek. Av mej. Av promenader. Av att sträcka ut sej i en varm skön säng.
Hon har inte en aning om att livet tickar på. Att det kan vara slut när som helst.
Det måste vara ett underbart liv.

Nu hann vi inte ligga där å ha ett underbart liv så himla länge förrän lillskit satte igång att gnälla hjärtskärande.
Mr Stor å tuff. Herr Kaxig å kavat. Killen som kan allting å inte behöver lyssna på nån.
Den pojken blev plötsligt så ensam å ledsen å olycklig.
Efter en stund blev han omöjlig att ignorera så vi gick ner.
Satte på kaffe... ja alltså, JAG satte på kaffe, Märta gick och la sej i soffan... och nu råder lugnet igen.

Jag har inte hört en enda falsksång eller sett en enda blond flicka el kvinna med ljus i håret och det är inte muslimernas fel. Däremot lär det nog slinka ner en lussebulle el två idag.
Fick oväntat en semesterdag i dag, egentligen skulle jag i detta nu antagligen ha suttit å rondat.
Det är ju hemskt mycket trevligare att sitta här med er, sörpla kaffe och lyssna på sovande, snarkande mastiffer.

Ha en fin lucia nu hör ni.

Puss/ Asta