söndag 23 mars 2014

Ältande du kanske inte vill läsa

Jag är i valet och kvalet att skriva mitt inlägg.
Ni verkar inte så där himla förtjusta i mina "djupingrader" och jag försöker hålla det inom mej i ett trotsigt uppsåt att "syns de inte, finns de inte."
Mitt väldigt utlämnande inlägg om mej och min familj "På armlängds avstånd" fick rätt få läsare och bara trogna, fina Ergo sum som ville kommentera.
Ytan gillade ni bättre. Betydligt fler besök på det inlägget.
Samtidigt är ju bloggen inte BARA för er. Jag skriver i den som en slags bokföring av mitt liv med.
Idag är ingen bra dag och jag vet inte hur jag ska ta den vidare.

Jag var sjukskriven i fredags för hosta, skav i halsen och feber... sa jag.
Sanningen var en annan. Och jag ska självklart vara uppriktig med det inför min chef när jag ser henne här näst.
Helgen har varit ledig och jag har varit fullt inställd på att jobba på måndag.
Men nu vet jag inte...
Karensen har jag redan betalt och jag mår... jag mår verkligen inte bra.
På onsdag ska jag äntligen träffa en läkare kring det här.
Borde jag vara ledig fram till dess? Eller borde jag kasta mej in i det, in i hetluften så fort det bara går. Och HUR dåligt mår jag och HUR mycket är det latmasken som nafsar i mej?

Jag vet inte.
Jag vet bara att jag levt på en väldigt tunn tråd balanserade mellan att fixa det och att gå sönder. *I veckan som gick införde vi ett nytt datorsystem som går ut på att signera läkemedel och kroppsfunktioner i datorn i stället för på papper.
Systemet i sej lämnar en del att önska, eller så utnyttjar jag det inte maximalt, och våra laptopar är seeeega som om de badadt i sirap med socker i.
Jag är varken bättre eller sämre än nån annan på den här skiten (som laggar och hänger sej och loggar ut och som ska klickas på till förbannelse.
"Skit i det där med datorn" säger mannen. "Det är ingen som kan fullt ut."
Nä nä. Men det handlar egentligen inte om det.
Det handlar om den här tunna tunna linans jag försöker klamra mej fast vid, att vara på rätt sida av normal.
Den här datorn och allt det här nya är mer än vad jag klarar av.
Jag som "på gränsen" klarat av att jobba. All tid, osäkerhet och frustration det nya skapar hos mej blir för mycket,
Puttar av mej från lindansen. Gör mej rädd för mitt eget jobb. Får stressen att ryka ut genom ringa öron.
Jo det är så. På riktigt. Just nu övermäktigt. Just nu den där droppen som får det att rinna över.
Jag orkar inte vara ung, nyfiken och entusiastisk. Jag får ont i huvudet, börjar hyperventilera för jag har inge sparad ork, ingen undangömd nyfikenhet,

Jobb imorgon ger mej ångest. Ångest på riktigt. Å jag vill bara fly.
Så alternativen: Tala om för chefen vilken patetisk liten lort jag är som ger henne mer personalproblem och ta de här dagarna till vila.
Eller spotta i nävarna och gå till jobbet. Företagsläkaren lär ju ändå inte säga något revolutionerande på onsdag. Går jag ser jag kanske att jag kan, att det funkar. Går jag inte skapar det mej fler orosmoment i att komma ihåg det nästa gång, och i att kollegor tycker jag är dum i huvudet

Få ta natten på mej att bestämma mej.  

Puss/ Asta

23 kommentarer:

  1. Lycka till Asta! Kanske dags att vidarespecialisera sig till barnmorska som du pratat så mycket om? Så får du ett miljöombyte som kanske kan återtända arbetsgnistan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja kanske det. Om jag haft råd. Tack för omtanken.

      Radera
  2. Du jag läser men jag vet inte vad en skall skriva i de lägena. Kan inte sätta ord på det jag känner känner att det blir bara futtigt. Ta varningssignalerna på allvar.

    SvaraRadera
  3. Förväxla inte få kommentarer med att inlägget inte gillas. Jag läste om din bror, om din mor och om dig. Jag visste inte vad jag skulle skriva som svar så det blev inget alls tyvärr.
    Den här gången vet jag vad jag vill säga.
    Jag känner så mycket igen mig i det du skriver om att inte orka vara nyfiken och entusiastisk. Precis så känner jag med mitt jobb. Jag har hankat mig fram i några år nu på ren viljestyrka. Det har tagit helt stopp nu. Jag jobbar med programmering så jag måste vara nyfiken, kreativ och entusiastisk dagligen. Det är jag inte alls. En morgon när jag var på väg till jobbet så kom jag bara fram till parkeringsplatsen. Där satt jag sedan som handlingsförlamad när det var dags att stiga ur bilen. Kort därefter föll jag i djup sömn. Till slut kom folk från receptionen ut för att se hur det var med mig och om de skulle kontakta någon. Då insåg jag hur dåligt jag verkligen mådde. Varje dag det var dags att gå till jobbet kändes fruktansvärd. Jag orkade inte vakna, jag orkade inte något. Jag blev irriterad på allt och alla. Jag ville bara dö för att slippa gå till jobbet.
    Vad jag vill säga med detta är att aldrig aldrig tvinga sig till jobbet om man har ett annat val. I slutändan blir det bara skit. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj! Blir starkt berörd av din upplevelse. Tänk att kroppen tillslut är så klok att den stänger ner när vi vägrar lyssna.
      Jag vet att du har rätt och samtidigt är jag så kluven till att vara ytterligare sjukskriven. Inte för jobbets skull eg. Jag gör mej inga illusioner om att vara oersättlig men för att det var en jävla resa tillbaka.
      Bara det gör mej trött. Allt gör mej trött. Oförmögen att ta beslut lixom.
      Kram och tack för dina ord.

      Radera
  4. Jeg har vansker for å sette ord på det noen ganger. Jeg kan si at jeg forstår hva du mener og hvordan du har det, men er redd for at jeg derved "bagateliserer" det du skriver. For det gjør jeg virkelig ikke. Synes det er flott at du våger å legge dette ut for alle å lese. Ikke at det er farlig - men det gjør man mer sårbar, kanskje? Kjenner meg igjen i så mye av det du skriver, og som jeg sa til deg en gang før; du setter ord på mine tanker, og om jeg skal svare så blir det platt.

    Når det gjelder din arbeidssituasjon kan jeg bare holde med de over her; ta hensyn til hva kroppen sier. Og ideen om å videreutdanne deg til drømmejobben er jo veldig gjennomførbar. Uansett hva - lykke til.
    Klem Laila

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag sagt innan Laila, dina ord och dina kommentarer gör mej alltid så glad.
      Stort tack för att du läser, bryr dej och ger så mkt tillbaka. Kram

      Radera
  5. men kära du, stanna hemma, ingen tackar dej när du blir sjuk, man måste hjälpa sig först för att kunna hjälpa andra!!! ps. jag höll på att skriva "lilla Gumman" men tänkte du inte skulle uppskattat det??!!! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Nej, jag hade visst uppskattat det. Jag uppskattar det.
      Jag kan känna skillnaden när man "lilla gummar mej" och när man är omtänksam.
      Kram

      Radera
  6. Asta!
    Fina du... håller såååå mkt med Anonym o Kerstin här ovan...läser, o få kan som du sätta ord på stora viktiga känslor....tror igenkänningsfaktorn är hög - folk "tystnar i det mörka" liksom, det som skaver i ens eget liv blir liksom lite mera blottlagt. Vågar du glänta på locket tror jag det sprids! Fortsätt bara! För övrigt är det "På armlängs avstånd " o liknande tankar, som är mest intressant , tycker jag,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja kanske är det så. Fast jag ser oxå att besöksstatestiken sjunker kring allt för djupa ämnen.
      Men eg gör det inget, för var och en som läser och som berörs är gott nog.
      Och du gör mej både stolt och glad med dina ord. Tack fina. Kram

      Radera
  7. Psst, jag kommenterade också under På armlängs avstånd men sedan var den borta? Hänt ett par ggr förut. Ngt knas kanske så att inte allt kommer med?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt?! Har kollat bland skräpposten där en del hamnar av misstag.
      Kram

      Radera
  8. Just det... STANNA HEMMA är givet!!
    Helt onödigt att gå innan ditt läkarebesök - ta de här dagarna o fundera, känn efter vad du vill.....vad säger magkänslan?? utan skuld o skam o måsten!
    Du har många som är avhängiga av dig, man, mini/bebis;) andra barnen, lillebror, din mamma, biologiska brorsan/energislukaren, Gottemannen.....Härliga måsten vissa av dom, men otroligt jobbiga vissa av de andra...
    Du behöver se om dig själv! å behöver du andra "anledningar" så inser du nog med att det bara blir "hattigt" både för dig själv o dina arbetskamrater om du är inne 2 dar på jobb, sen hemma sen....

    Å jag läser ALLT!! Bara så du vet..... Men ibland typ 5 inlägg efter varann - hinner ej ha datorn på på flera dar ibland:)
    Kram å ta hand om dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack igen :) Det betyder jätte mkt.

      Radera
  9. Jag som har blivit diagnosticerad med utmattningsdepression hela två gånger i mitt korta liv anser att du såklart skall vara hemma och vila, samtidigt är det inte alltid så lätt. Ur ett långsiktigt perspektiv så borde dock så även din chef förstå att det är det rätt att göra... Nu är det dock måndag redan, men vill bara påpeka att det är viktigt att lyssna på sin kropp.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska till en läkare på onsd som sagt. Får se vad han säger. Har tagit ett annat kravtsparande beslut med som jag inte kan skriva om. Kram

      Radera
  10. Jag tycker många verkar "ta till" detta med utmattning, stress, utbrändhet osv alltför lätt. Vem är inte trött, sliten, stressad, har mag- och sömnproblem?! Men med risk för att provocera, ta tag i situationen och gör något åt det som inte fungerar. Ditt jobb ger dej ångest men varför inte söka ett annat då eller vidareutbilda dej? Lösningen är inte att bli långtidssjukskriven. Du är inte ensam om att vantrivas med ditt jobb och att vara trött/slut/utmattad, jag vill inte vara elak men jag tror inte du blir bättre av att gå hemma. Du kommer inte att lära dej det nya datasystemet samtidigt som dina kollegor, din ekonomi blir sämre, du blir beroende av att välvilliga doktorer sjukskriver dej (och medicinerar), du får tid att älta och oroa dej mer osv. Varför byter du inte jobb när jobbet gör dej sjuk? Det finns jobb för sjuksköterskor så det tror jag inte är omöjligt. När något inte fungerar då måste man göra något åt orsaken, en ny sjukskrivning löser inte dina problem. Ta tag i detta nu medan du är ung och kan byta jobb! Kramiz och lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj. Tuff love :) Uppskattar det. Hade uppskattat det än mer om du inte varit anonym. När man får sej en uppsträckning så vill man gärna veta varifrån, även om det "bara är ett namn."
      Men, du har rätt i mkt.
      Man kan inte bara gnälla och gnälla. Man ansvarar för sitt liv och för att göra de förändringar som krävs.
      Tyvärr är det så att när man är trött orkar man inte riktigt. Man fixar inte beslut, nya utmaningar, förändringar osv.
      Nej, jag tror inte heller att en sjukskrivning löser mina problem.

      Radera
  11. Jag trillade av linan för en månad sen... Jag försökte och försökte att hålla balansen, med en ny chef som var fantastiskt bra och ett nytt jobb som var kul och intressant och många nya trevliga medarbetare. Men det gick bara inte. Virusinfektioner gång på gång (stress sätter ner immunförsvaret) och en helt överväldigande trötthet. När jag fick feber igen sjukskrev jag mig, ringde den terapeut jag går i samtal hos och bara grät. Hon ordnade en läkartid och nu är jag sjukskriven.

    Jag har precis börjat medicinera (har du någon erfarenhet av Cipralix?) eftersom jag är så djupt nere i utmattningsdepression att jag nog inte tar mig upp annars. Andra gången dessutom, vilket både kan vara bra och dåligt. Bra för att jag till del ha verktygen, vet vad jag måste göra för att ta mig tillbaka, dåligt för att nu är verkligen alla reserver tömda, så kraften att använda verktygen är lika med noll.

    Jag vet inte vad som kommer att hända och var jag kommer att landa, men det känns inte som att jag kan gå tillbaka till det jobb jag har nu i alla fall.

    Läs inte "anonym" här ovan, en person som kan tro att det här är nått en "tar till" lätt, för att en är lite trött har inte en aning om vad det handlar om!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina Freja. Vad ledsen jag blir att läsa att det blev så. Med nya jobbet och allting.
      Men all stress kan leda dit även om jobbet i sej är roligt.
      Du har haft så mkt annat upptill med din mamma och så där, inte konstigt alls.
      Ja jag har erfarenhet av Cipralex. Äter den själv. Det är en mkt bra medicin och det är det antidepressiva som verkar fortast. Jag hade inte heller några större biverkningar (bortsett fr den nedsatta sexlusten då.)
      Tror det är klokt att attackera dina problem på bred front, dvs med medicin, samtal, vila och frisk luft.
      All kärlek Freja. Kram

      Radera
  12. Fina A - du vet vad jag känner och själv varit igenom.. Och jag känner så väl din ångest. Och jag finns här - vi får snart ses!

    Vad gäller kommentarer och läsningar så, ja, visst är det så att "tyngre" inlägg läses av färre. Det kanske är så att man inte alltid orkar? Däremot så finns det ett behov av att både skriva och uttrycka sig i sådana texter. De skänker tröst för många när deras egna situation är svår. Skriv du fortsatt också lika ärligt som du gjort hittills! Kraaam

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare