söndag 23 mars 2014

Asta recenserar på egen hand. "Än klappar hjärtan" av Helena Von Zweigbergk

 

Jag har precis, och på kort tid, slukat Helena Von Zweigbergks "Än klappar hjärtan."

Tre systrar, tre öden, en sommar. Så inleds baksidetexten på boken.
Tre olika kvinnor, med olika livsöden, sammanflätade i sin familj och i sina syskonroller.
Kapitelvis får vi följa dem. Den ordentliga, strikta, utåt sätt lyckade storasystern Astid.  Den ifrågasättande och sturska Sandra som både ser upp till och föraktar sin storasysters alla kloka val och samlade yta. Och så minstingen, den exentriska Lena som alltid tagit ut svängarna mer och större än systrarna.

Astrid står inför studenten av sin äldsta son. Sonen som hon fick med sitt livs kärlek och som svek henne så att hon aldrig blev sej riktigt lik igen. Nu är sonens pappa tillbaka och orosvågor planteras i Astrids så perfekta liv.
Sandra och hennes man står vid en ruin. En ruin som innefattar deras kärlek, deras ekonomi och hela deras gemensamma existens.
Lena, med sin hemliga kärlek i USA, får ett cancerbesked som inte kan vara sant.
Inte dör man väl om man är ung, framgångsrik och älskad?

Karaktärerna är kanske en smula plattityder. 
Samtidigt kan nog alla syskon åtminstone delvis känna igen sej i rollerna vi tilldelas och växer upp med inom en familj.
Karaktärerna överraskar mej inte direkt men jag tycker om dem, allihopa, jag förstår dem även om ingen av dem är jag och även om de alla har nåt av mej i sej.
Helena Von Zweigbergk (varför måste människan ha ett sånt pretentiöst, svårstavat efternamn?!) stora styrka är att finna drama i det lilla. I de vardagliga nära relationerna. Med de små penseldragens teknik. En suck. En krökt nacke. Ett telefonsamtal som ignoreras. Hon gör det som vanligt bra.

Jag läser lite med andan i halsen. Jag gråter mej igenom sista halvan.
Gråter för karaktärerna och gråter för mej själv.
Det är en bok som berör mej och som väcker och förstärker sådant som jag själv tänker på, oroar mej över, arbetar med.
Mina döttrar och deras roller. Vad som är ett fullgott liv. Vad som är kärlek och vad som är "gott nog." Att som mamma inte räcka till. Att känna irritation inför dem man älskar högst. Att inte älska sin man som man borde. Att inte själv bli älskad så som man förtjänar.

Det är en stark bok. Jag gillar Zweigbergk sen tidigare men detta är en av hennes bättre.
Kanske den bästa.
Betyget blir:5

Puss/ Asta


5 kommentarer:

  1. *ler* jag har ju bara läst två av hennes böcker. Och inte tyckt om. Men där ser man hur olika det kan vara. Kanske kommer jag läsa denna någongån.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Och nu har jag läst den!!! I Bloggdalas bokklubb. Och jag kan förstå din förtjusning, för jag sträckläste också boken. Zweigbergk har ett språk som fångar - som liksom innesluter läsaren och pressar hen tätt intill sina karaktärer.

    Det är en hel del i boken som är väldigt klichée - som att man har sommarhus ute på Fårö, INGEN av systrarna klarar av att vara ärlig i sin relation med mamman, medan alla ikoniserar sin pappa.. Och så vidare. Men precis som du skriver finns det delar man kan känna igen sig i: oron över ekonomi, oron över hur man skall kunna stå på sitt barns sida MOT partnern och rädslan inför döden.

    Trots allt är jag glad att jag fick möjlighet att läsa boken. *ler* Trots att jag inte gillat hennes tidigare böcker. Kanske kommer jag inte läsa någon mer av henne - men denna har jag läst.

    Kramar

    SvaraRadera
  3. Tack för en bra recension! Jo jag har det nog lite som dig med boken...jag grät inte men känner mycket med personerna, livet och hur det kan bli och va, i samspel med hur allt runt omkring en påverkar!
    Kram Elina/Köpenhamn

    SvaraRadera
  4. Nej, den tilltalade inte mig, tyvärr. Och jag grät inte, trots att det var cancer och död i den, det visar verkligen hur oengagerad jag blev. Jag håller med om att den är välskriven och att Zweigbergk är duktig på att hitta det lilla i det stora, de detaljer som visar stämningen, attityden, känslan. Men det blir ändå bara ointressant för mig. Så besviken jag är över det, jag hade velat gilla den här!

    SvaraRadera
  5. Det här med systrarna. Ja, jag ner igen mig supermycket - men - från tonåren. För drt hade kunnat handla om tonårstjejer när det gäller systrarnas relationer. Så var vi konstant på den tiden. Ständigt i konflikt, ständigt nån som inte pratade med nånannan på grund av sårade känslor. Men alltid den där grundläggande kärleken, att vi såg upp till varandra av olika saker, saker som fick oss att även störa ihjäl oss på varann:) MEN, vi blev vuxna och detta har tonat ut. Man undrar hur Kerstins roll hag varit i det hela, hur hon hjälpte eller stjälpte situationen för att systrarna inte klarade av att växa upp i sina känslor.

    Hm... Diskutera känslor hos fiktiva personer, typisk måndagsmorgon ;)

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare