Etiska regler

Inspirerades av Apan, en av bloggarna som jag läser, som frågade sina läsare om följande etiska påståenden.

Vilka är viktiga för dej? Vad betyder de för dej? Hur skulle du rangordna dem?
Finns det andra livsregler som är viktiga? Viktigare?

- Du ska älska dina medmänniskor.
- Du ska ta hand om de svaga.
- Du ska dela med dig.
- Du ska alltid tala sanning.
- Du ska alltid vara trogen.
- Du ska alltid vara vänlig.
- Du ska aldrig skada någon.
- Du ska aldrig stjäla.
- Du ska aldrig svära.

Som jag skrev till Apan i en kommentar. Jag har brutit mot dem alla. En del mer frekvent än andra men ändå. Gör det mej till en dålig människa?
Och vad ÄR en dålig människa?
Är man per automatik en god människa om man fixar det här?
Ja, jag vet inte. Jag frågar.

Älska dina medmänniskor.
En klok bekant jag en gång hade som jag tyvärr försummade bort skrev till mej.
"Du har skyldigheter mot dina barn och mot dej själv. I viss mån även mot din partner så länge ni är i en relation. Punkt. Alla andra kan du bry dej om ifall du har ork, de har sina egna skyldigheter."
Det kan låta hårt men det hon menade och det som diskuterades var att ingen människa skall behöva gå under för att någon annan gör det. Jag har tex släkt som med en dåres envishet far ut mot branten men skulle jag försöka rädda dem, på riktigt och på allvar, då skulle jag gå under själv.
Nej, man måste absolut inte älska sina medmänniskor.
Man måste engagera sej i det man mäktar med och man måste respektera andra.

Ta hand om de svaga.
Ja det är lite samma sak där.
Jag tycker att vi alla bär ansvar för varandra. Jag gillar uttryck som "ingen kedja är starkare än dess svagaste länk" eller "det krävs en by för att uppfostra ett barn."
Jag tilltalas av den socialistiska ideologin att vi alla skall hjälpas åt.
Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Men dina skyldigheter de ligger först och främst hos dej själv och dina barn.

Du ska dela med dej.
Ja, men det är väl rimligt. Det ryms oxå inom den socialistiska ideologin.
Vi bor i ett av världens rikaste och tryggaste länder. Självklart gör det oss privilegierade, självklart ställer det krav på oss att hjälpa i en generös flyktingpolitik.
Jag har fadderbarn, i dagarna skaffade jag mitt andra. Jag skänker till Läkare utan gränser och till Greenpeace. Å till tiggare.
Men visst känner jag ofta att jag kan å borde göra mer.
Att skänka samma summa som man unnar sej saker för vore egentligen rätt rimligt.
Å rättvist. Den som har råd att köpa kläder för 300 kr skänker för 300 kr. Den som konsumerar lyx för 3000 kr gör det samma till välgörenhet.

Alltid tala sanning.
Nej, det tycker jag inte. Man kan gott krydda verkligheten ibland för att göra en bra historia bättre. Å man måste inte vara helt uppriktig i allt.
Man måste inte berätta för sin granne/ kollega/ vän/ partner att "du ser verkligen plufsig ut" eller "fy fan vad jag retar mej på att du pratar hela tiden."
Men man behöver kanske inte vara oärlig heller om man inte blir trängd.
Behöver inte säga att "det är härligt vad mycket du pratar."

Alltid vara trogen.
Trogen vem? Sin partner? Sitt mejeri? Sej själv?
Trohet är eftersträvansvärt men otrohet rätt mänskligt. Åtminstone mot mejeriet :)
Man skall väl göra sitt bästa helt enkelt.

Alltid vara vänlig.
Men om man inte känner sej vänligt inställd då?
Nej, jag försöker vara vänlig mot de som förtjänar min vänlighet.
Ibland lyckas inte ens det.
Inom mitt yrke har jag förstås en mer eller mindre uttalad plikt att vara vänlig mot patienter och anhöriga. Å klarar oftast av det.
Men visst är det skönt, och sympatiskt, med människor som känns så där genuint vänliga. Som har det i sej, som en del av sin person.

Aldrig skada någon.
Nej det ska man inte förstås. Om det inte är "krig" och krig kan tolkas lite olika.
Jag brukar inte skada någon fysiskt. Är jag arg och sårad händer det att jag vill skada... lixom knäppa till... någons ego eller person.
Precis som med vänligheten lyckas jag inte alltid  med denna etiska punkt.
Jag tycker ändå det är eftersträvansvärt. Jag har läst en del bloggar och bloggkommentarer kring föräldrar som uppmanar sina barn att slå tillbaka om nån är dum mot dem och inte respekterar dem. Det kanske inte jag tycker är ett förstahandsval att uppfostra barn så.

Inte stjäla.
Var går gränsen för stöld? Två Panodil på jobbet? En läcker penna en läkare glömt?
Eller vid att sno nåt i affären eller behålla en plånbok man hittar?
Som ung var jag närmast kleptoman. Idag handlar det mer om stoppnålar... eller i den kategorin iaf.

Inte svära.
Det tycker inte jag är en riktig synd.
Det händer att en eller annan svordom undslipper både mina läppar och mitt tangentbord.
Men för sin egen skull, för att bättre bli lyssnad på, respekterad och få gehör så bör man vårda sitt språk och sin retorik.

Japp. Vad tycker ni?

Puss/ Asta