torsdag 27 mars 2014

Kan man kräva mer av vissa yrkesgrupper än andra

 

På tal om mitt inlägg några snäpp ner där jag skrev om hur ett gäng kollegor var hånfulla i sin ton om en tiggare så har jag funderat lite.
Är det så att man ska kunna kräva "mer" av vissa yrkesgrupper än av andra?
Vad tycker ni?

Min man säger ofta att "Du måste vara världens sämsta sjuksköterska!"
Vad han grundar det på?
Tja, att jag har ganska lågt intresse av att dutta med honom någon längre stund när han enligt sej själv är "livshotande sjuk" i någon magkatarr eller förkylning.
Jag orkar en stund men det brukar ganska fort gå över.
"Har du temp?" frågar jag kanske.
"Temp! Feber är allt som räknas. Det finns de som är DÖENDE i cancer utan att ha temp."
Jo jo. Men om man hävdar influensa så kanske något mer än snorkråkor måste inkluderas.

Men bortsett från vad min make än säger så tycker jag nog själv att jag HAR en hel del personliga egenskaper som även en bra sjuksköterska behöver ha.
Empati, förmåga att lyssna, våga möta å vara närvarande i svåra samtal, att inte rädas sorg eller död.
Och det har jag jämt. Eller ja, så gott som. Även jag har fördomar, även jag säger/ tänker taskiga saker om folk i onödan, men mestadels.
Jag har en förmåga att leva mej in i människors svårigheter och jag står upp för en schysst människosyn även efter att jag har dragit flexkortet ut. Varesej jag är innanför eller utanför sjukhusets väggar.

Jag blir dödligt irriterad på människor som jobbar med saker som de inte passar för.
Servitriser eller affärsbiträden som är nonchalanta. Människor på ex Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen som är ointresserade av att hjälpa till.
Kockar som lagar kasst käk. Poliser som struntar i buset.
Arbetar man med människor på ett eller annat sätt så bör man ha intresse för människor.
Kocken kan inte vara ointresserad av mat.
Sjukvårdspersonal kan inte vara oempatiska.
Poliser måste även till vardags ha lite mer känsla än vad man kan kräva av andra för rätt och fel.
Lärare kan inte tycka illa om barn.
Och så vidare.

Förhoppningsvis är det så att det är personligheten och fallenheten som gör att en människa intresserar sej för ett visst yrke.
Jag har tänkt på det där när jag jämfört läkare och sjuksköterskor som grupp.
Jag tror att de allra allra flesta som läser till sjuksköterskor gör det av intresse för människor och kanske av viljan att hjälpa.
Vi är medvetna om att lönen är oförskämt låg och även om utbildningen innebär många valmöjligheter till vitt skilda arbetsuppgifter så är chansen till "karriär" i betydelsen av att tjäna pengar, stiga i graderna ganska små.
Läkare däremot (jag känner många empatiska fina människor här med) är mer en akademisk status.
Jag är inte säker på att majoriteten av de som börjar läsa medicin är så intresserade av människor utan mer att det är en viss status, relativt välbetalt, stora chanser till att få forska el göra karriär på annat vis.

Vad tänker ni?
Har vissa yrkesgrupper högre krav på sej också privat?

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Ja det tycker jag. Man bör ju genom vissa yrken se att det inte handlar om val och dyl. Men en del blir ju bara mer övertygade om sin egna övertygelse ju mer de träffar på andra mindre lyckosamma individer. Har kännt lika samma inför mina kollegor då vi träffar olika människor med olika öden, sjukdomar. Men ändå uttrycks det dumt och klumpigt. Sen är det ju så ibland att man inte orkar utan uttrycker sig så.

    SvaraRadera
  2. Ja, det tycker jag. I deras yrke iaf.... Men har dom inte personligheten för yrket så passar dom nog inte nån längre tid...
    Du är garanterat en mycket bra ssk, för jag tror inte du tar med jobbet hem.
    Du verkar ha distans till det, empati när det behövs, vara barsk när det behövs för det behövs faktiskt.
    Att det sen är en yrkesgrupp som inte får den respekt som dom förtjänar är ju en annan sak..
    Svårt att förklara men du fattar nog...
    ha en bra kväll !!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare