Lille Skutt är den modigaste av alla.

Här om dagen skrev jag om att jag var lik Lille Skutt. Om att jag är, och i hela mitt liv, har varit rädd för så mycket.

Men vem är egentligen den modigaste av alla ibland Bamse och hans vänner?
Bamse... som äter dunderhonung och då vet att han blir starkast i världen?
Skalman... som har precis allt han behöver i sitt skal för vilket ändamål det än må vara?
Eller Lille Skutt... den darrande kaninen som vet om att han är liten å sårbar och skiträdd men som ändå följer med på alla äventyr?

Mod ser olika ut.
Jag är en väldigt rädd liten människa. Men jag är också en väldigt modig människa.
Känslig är inte det samma som skör. Skör är inte det samma som oförmögen.
En släkting sa till mej för många år sedan "Du nojar upp dej och oroar dej för ALLT men sedan fixar du alltid upp det ändå." Och så är det. Jag möter min fruktan, jag utmanar mej själv och jag klarar av nästan allt som jag ger mej fan på (frustrerande nog lär jag mej ingenting av det till nästa prövning.)

Mod precis som rädslor eller vad som är självutlämnande och inte varierar från människa till människa.
I mina ögon är att åka färja så otäckt att jag aldrig skulle göra det.
Å andra sidan har jag inget problem med att prata inför en större grupp människor.
Jag är svinrädd för krig men egentligen inte särskilt rädd för döden.
I många andras värld skulle det kanske vara tvärtom.

Jag tror att många av våra mest känsliga punkter är mentala brännmärken från barndomen.
Jag upplever exempelvis ångest av att bli avvisad. Om det gäller min kropp, min själ, min kärlek, min vänskap, min expertis spelar inte så stor roll.
Detta att inte duga. Att inte bli uppskattad. Inte kämpad för.
Jag vet inte vad det beror på.
Jag ÄR ju en människa som redan har kärlek, vänskap, åtrå och kompetensförväntningar på mej.
Massor.
Jag vet att jag är uppskattad å älskad.
Ändå.
Att bli avvisad väcker något väldigt svart inom mej.
Förmodligen för att jag varit med om avvisande som verkligen betytt något.
Där det i mina ögon handlat om liv å död.
Existensberättigande.
Omvänt har jag själv väldigt svårt för att avvisa människor.
Även om det nåt vägs ände. Även om det tar mer än det ger.
Jag har väldigt svårt att ge upp om någon som fortfarande betyder något för mej.
Trots att det kanske inte... eller säkert inte... är samma sak för den personen som ett avvisande vore för mej.
Jag har gjort det ytterst få gånger i mitt liv. Å därför ofta burit känslan av att vara den som blir lämnad.
Det är märkligt hur svårt det är att läka barndomens brännmärken till fullo.

Men ärr är inte det samma som stukad.
Ärr är tecken på att man levt.
Ärr är något man får lära sej hantera, låta smärta, men försöka använda till något bra.
Att vara offer ligger inte för mej. Alls.

Puss/ Asta