måndag 3 mars 2014

Märta lärde mej läxan om ödmjukhet

 

Jag minns hur jag kommer gående längst en grusväg. Lite längre fram ser jag en kvinna med en hund. Jag ropar in min Bouvierhane till att "gå fint." När vi passerar gör den andra hunden flera utfall och jag ser hur kvinnan kämpar med att både stå kvar på benen och att försöka nå fram till sin hund.
Å jag minns hur jag tänker: "Klarar man fan inte av en stor hund så ska man ingen ha!" 

Jag är kanske 23-24 år. Jag har en vuxen hund som tagit sej förbi unghundstiden och minnena efter det börjar blekna. Jag tränar vid den här perioden dagligen med min hund. Det är mitt intresse och det har gett resultat.
En Bouvier des Flandres är en brukshund med anor som vallhund.
Den betecknas ofta som kompetent och läraktig, duglig inom alla bruksgrenar men lite envis och tjurig. Min kille heter Baron. Han väger kring 40 kg men ser större ut med all päls.
Hans envishet är inga problem för mej. Jag är kunnig och lär mej ständigt nytt.
Jag har no mercy med människor som inte kan uppfostra varesej sina hundar eller ungar.

Så går det rätt många år.
Baron blir gammal. Stel å senil när han äntligen 14 år gammal får somna in.
Några månader senare kommer det mest efterlängtade yrvädret i mitt liv in i mitt liv.
Märta. Mitt livs första Dogue de Bordeaux.
En fransk mastiff. Väldigt olik en brukshund som delvis avlas utefter förmåga att samarbeta med sin ägare.
Hon är världens sötaste. Hon har en gammal själ.
Hon kommer under sina 8 år på jorden ge mej så många gapflabb, så mycket kärlek, en så stor gemenskap men hon kommer oxå ta ner mej på jorden och lära mej en viktig läxa.

Märta är redan från början, redan som 8 veckor gammal valp, en svår hund.
Vid vår första statspromenad möter vi en rottisvalp som är några månader äldre än Märta. De nosar på varandra och plötsligt kastar Märta sej rytande över den.
Rottisvalpen blev alldeles förskräckt. Vi ägare förvånade. Jag lite oroad.
Märta visade sej vara rädd för det mesta och hanterade det med utfall.
Jag försökte avleda, jag försökte säga till henne på skarpen, jag ökade avstånd, körde godis, ruskade henne i nackskinnet men ingenting hjälpte.

När Märta var mellan 18-24 månader var hon som absolut värst.
Hon gjorde utfall mot allt!
Bilar, cyklar, joggare, människor i grupp, tanter, utlänningar med "konstiga" kläder, barn, hundar, valpar...
Hon nafsade en grannflicka i armen och hon skrämde slaget på många.
Flera valpar med samma mamma som Märta hade haft liknande problem, många avlivats.
Jag fick rådet att ta bort henne. Även av Dogue de Bordeauxfolk.
Men jag valde att säkra så mkt det bara gick.
Stängsel runt trädgården. Halti på hunden.
50 kg Ddb är otroligt starka. Jag har känt på styrkan av andra raser i samma viktklass som inte kommer i närheten.
Ddb är så låga, musklerna så koncentrerade kring nacke och bröstkorg.
De kan dra omkull fan själv om de har lust.

Med halti på kunde jag känna mej trygg med att stå kvar på benen.
Med att kunna hantera situationen.
Vi övade med hjälp av avstånd, positiv förstärkelse och stadga.
Jag tränade sällan perfekta sittanden eller läggande under gång men jag tränade vardagslydnad, att få henne av avstå impulsen till utfall.
Jag lärde mej se varje skiftning i blicken, varje muskel som spändes, jag lärde mej läsa henne perfekt... för jag var tvungen.
Å även om vi aldrig kunna ägna oss åt sociala företeelser som hundkurser, utställningar och så vidare så fick jag till slut Märta att fungera utmärkt i en vardag.
Jag är stolt över det. Jag härdade ut. Jag kämpade på. Jag gav inte upp om henne när de flesta andra skulle ha gjort det.

I familjen och med människor Märta kände var hon den snällaste hund jag haft glädjen att träffa. Hon var intelligent så in i norden, hon var kärleksfull och pålitlig.
Hon blev mitt ankare. Min själsfrände. Min bästa vän.
Jag skulle kunnat sålt min själ till djävulen för att få behållit henne, bytt henne mot vem som helst.

För lite mer än ett år sedan somnade hon in.
Och jag överlevde. Jag överlevde pga min valp, min Gottfrid, den Gudasände.
Jag saknar Märta varje dag.
Å hon lärde mej läxan om att varje hund och varje hund-matte är unik.
En smula ödmjukhet är... faktiskt rätt klädsamt.

Puss/ Asta

1 kommentar:

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare