Året så som Asta minns det.

 

Ja, då är vi snart där pojkar och flickor. Vid årets slut. Så som vi räknar tid.
En del av er är kanske på stora kalas med långklänning, kostym och höga kristallglas.
Andra av er har mer intima middagar. Har kanske slavat i köket hela dagen.
Törs jag gissa att det serveras mycket oxfilé i de svenska stugorna?
Själv sitter jag här med maken.
Jag som är osminkad, okammad och oduschad i stor tjocktröja och baggyjeans och han i kostym dagen till ära.
Inga gäster. Inga barn hemma. Huvudvärken from hell.
Men det känns ändå helt okej.
Jo, men faktiskt.
Jag ska laga till lite entrecote strax och förmodligen ta en dusch oxå.
Softa i soffan med ett glas rödvin och att finnas här med mina hundar, ffa Gottfrid då, så han inte går å blir skotträdd.

Jag har sammanfattat mitt privata år 2012 på flera sätt redan så här följer ett par ord om året i ett större perspektiv.
Det är märkligt (eller inte) hur man minns det som var i slutet bäst och hur de nära händelserna berör mer än det som sker långt bort.

Jag kommer minnas  det blodiga och vidriga krig som förs i Syrien inför världens ögon och ändå kan ingen hjälpa de stackars människorna.

Rättegången och domen mot Anders Bering Breivik. 

Zlatan som gjorde succé om å om å om igen.

Jag kommer minnas hur journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson äntligen släpptes ur fångenskapen å kom hem till Sverige.

Stefan Lövén tog över partiledarrollen för Socialdemokraterna och sådde hos många socialdemokrater ett hopp... men sedan dess har det varit väldigt tyst.

Barack Obama som tack och lov fick förnyat förtroende som USA's president. 

Jorden som skulle gå under 2012 enligt Mayaindianerna. Men de hade räknat fel.
Som många före dem.

Främst minns jag Expressens stora avslöjanden om Sverigedemokraterna som levde gangsterliv på stan med järnrör och kallade människor för "blattelovers" och "hora."
Det som berörde mej mest kring denna historia var dock inte tre korkade unga män och deras parti. DET var ingen nyhet för mej...
Det som berörde mej var att Sverigedemokraterna fortsatte att växa TROTS skandalen och att 2012 blev året när var o var annan svensk var upprörd över sina kränkta traditioner och slängde ur sej fraser som "jag är inte rasist men...", "det har gått för långt", "värna våra traditioner", "men det får man väl inte säga i detta jävla landet längre" osv.

Må nästa år bli ett fredligare, rättvisare, snällare och mindre kränkt år.
Gott Nytt År mina vänner.

Puss/ Asta

En på miljonen

 

Just i detta nu sitter en trött sjuksköterska nyss hemkommen från sitt arbetspass och dricker en folköl framför datorn.
Just i detta nu får en liten prins lära sej att ibland är det inte läge för förolämpningar och pipande åker han med huvudet före rakt in i skåpsluckorna när Märta fullkomligt vräker honom åt sidan.
Jag ska strax sova. Jag är ledig imorgon. Jag fick en go kram på jobbet av en kollega och jag är på ganska gott humör.
Det ni, det händer inte var dag.

Jag har samåkt med min bror och kollega.
Som jag älskar denna man!
Han är helt enkelt bra för mej. Han gör mej trygg och till en modigare och stabilare människa.
Jag tror det är för att jag litar så hundra på honom och för att han visar mej tillit. Tror mej om något... även om han ofta skojar om motsatsen.
Jag är så bra på att säga till mej själv att jag inte kan.
Jag har en pappa som kan vara en smula nedlåtande och sarkastisk. Som inte tror mej om så mycket.
Jag har en make som är precis lika dan. Som alltid är snar att påpeka missar och som har attityden av att "ta fram tvblocket och förklara hur världen egentligen fungerar" om ni förstår hur jag menar.
Inte för att han är elak. För att pappa är elak.
Mer för att män ofta är sådana.

Maken har en mamma som är som korna. Snäll men inte särskilt klyftig.
Hon har i sin tur levt med dominanta och överlägsna män som hjälpt henne att finna den platsen.
Hur illa maken än tyckte om det som barn så präglas man.
Nästan 30 år tillsammans med en kvinna-moi- som vägrar att helt inordna sej i denna världsordning har inte räckt för att plocka ur honom det.
Trots att det väcker min irritation varje gång.

Men Lillebror han behandlar mej som en jämbördig vuxen människa.
Som om jag faktiskt vore kompetent. Som om det jag inte kan eller det jag räds beror på ovana och otillräcklig eller felaktiga erfarenheter.
Han är bra för mej. Jag hoppas att jag är bra för honom på nåt sätt med.

Jag funderar på vad det kommer sej.
Att jag träffat så få män som min lillebror.
Att de flesta män gärna tar på sej den där lite överlägsna dumstruten.
Kanske för att Lillebror är homosexuell och trygg i det.
Att han upplevt samma utanförskap och misstro som kvinnor kan göra utifrån det?
Eller kanske... kanske är han bara en på miljonen.

En på miljonen och min! Hör du det Stafanie?! :)

Puss/ Asta

Meningen med livet

Min dotter skrev om "meningen med livet" på sin blogg.
Jag blev inspirerad, fast kanske ur en annan synvinkel.
Vad ÄR egentligen meningen med livet? Vad gör vi här? Är vi här av nån särskild anledning?

Mina svar till mej växlar. För givetvis har jag ställt mej frågan många gånger. Det tror jag alla människor gör.
Åtminstone vi som är priviligerade nog att ha tid. Som inte måste arbeta 24/7 med att hålla svälten utanför dörren.

Ibland blir svaret strikt biologiskt.
Därför att vi föds, lever och dör som alla andra biologiska varelser.
Under tiden skall vi föröka oss och ta hand om vår avkomma så livets kretsgång kan fortgå.
När vi dör händer ingenting mer än att vi förmultnar och blir en del av jorden.
Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda.

Ibland är svaret mer filosofiskt.
Att vi är satta här för att älska. För att förändra.
Att vi lever för att lära oss om hur det är att vara människa. Ibland tror jag att vi har ett liv på oss, ibland att vi lever till läxan är gjord.
Därefter når vi något slags Nirvana. Ett paradis. Den eviga vilan.

För mej personligen... och i detta (enda?) liv... så är meningen med livet kärlek.
Kärleken till mina barn, till mina barnbarn, till mina hundar.
Vänner, maken, föräldrar.
Att hitta mitt sammanhang och att läka mina sår.
Att på min dödsbädd få känna mej "klar." Nöjd.

Nyårslöften

Nu återstår inte mycket på året 2012.
Ett år som innehållit både tårar och skratt.
Nya lärdomar. Ny vänskap. Nya prövningar.
Nått har man förhoppningsvis lärt sej.
Något lite klokare har man kanske blivit.
Något lite mer blasé med kan hända.

Ett nytt år står för dörren.
Jag ska inte vara någon glädjedödare men jag hyser inga större förhoppningar.
Jag menar det inte på något negativt sätt, bara att jag inte förväntar mej mirakel.
Jag tror året 2013 kommer att innehålla samma recept som det föregående.
Lite sött, lite sälta, en del bitterhet och kanske en å annan överaskning.
Jag ber bara om att få skonas från de större sorgerna.
Att ingenting ont ska få hända mina barn och mitt väntande barnbarn.
Att få fortsätta leva.
Att få behålla mina hundar.

Jag lovar ingenting inför 2013.
Även om Gudarna ska veta att det kunde behövas.
Då jag väger mer än någonsin, är i sämre kondition än någonsin.
Då jag dricker alkohol vid fel tillfällen. Av fel orsak. Ibland.
Då jag snusar för mycket, gråter för ofta, umgås för lite.
Men jag vet hur det blir, jag gör bara mej själv besviken.
Å så står man där. För tunnklädd. Inför tolvslaget strax innan 2014.
Med nån fusk skumpa i glasen och fejk ler mot människor och känner att "fan... inte i år heller."

Så nej, jag lovar ingenting.
Ingenting annat än att försöka... försöka... vara mer sann mot mej själv.
Ingenting annat än att försöka... försöka... vara lite mer lycklig.
Inte lycklig som i glad hela tiden.
Inte heller som i att inte ha några bekymmer.
Lycklig som i att vara sann och att omfamna det jag har.
Det räcker så.
Jag tror faktiskt det.

Puss/ Asta

2012's....

* Bäsa sommarminne?
Här finns bara ett svar. Mitt första möte med Gottfrid. Tätt följt av när vi två veckor senare hämtade hem honom. Kärleken och lyckan var total.
Vi är ämnade för varann, ödet visst det före jag gjorde det, han är mitt lyckopiller.


* Semester?
Var vädermässigt en besvikelse. Det regnade nästan hela tiden.

* Favoritklänning?
Har egentligen två. En röd-rosa prickig från Indiska och så den här gröna som jag kanske älskade lite till.


* Roligaste möte?
Om jag inte ska tjata om Gottfrid på varje punkt så måste det ju helt klart vara att träffa Ergo sum. Fick ju även glädjen att möta Uber Linn.

* Skojigaste fest?
Jul/medicinfesten med jobbet några veckor innan jul.
Tror aldrig jag skrattat å dansat å mått så gott en hel kväll förrut.

* Bästa inköp?
Nu är vi ju inne på Gottepojken... igen. Men även iphon'en som jag bär som om den vore en fastvuxen kroppsdel och min vinterjacka jag tvekade mkt innan jag köpte.


* Mest saknade?
Kärlek. Harmoni. Lugn.

* Minne från jobbet?
En jobbig händelse med en arg patient och hans anhöriga relativt nyligen sslet hårt på mej och flera kollegor.

* Största händelse?
Barnbarnsbeskedet... så klart!

* Jobbigaste minne?
Kvällen när Märta låg på operationsbordet i juli och även timmarna innan när jag lämnade in henne hos veterinären och vi inte visste om hon skulle överleva.


* Härligaste bad?
Det blev inget bad den här sommaren.


* Bästa tv underhållning?
"Så mycket bättre" och "Bonde söker fru."

* Sko jag minns?
Mina gröna kängor. I love them.

* Största besvikelse?
Jag vet inte riktigt. Ingenting särskilt. Mer att året varit rätt tungt.

* Jul?
Vi nöjer oss med att säga att det är skönt att den är över.

* Vad jag kommer minnas?
Första sommaren med både Gottfrid å Märta

Bättre

 

I dag är en bättre dag.
Jag kände det redan efter tuppluren igår eftermiddag att stressen och ångesten jag burit i flera veckor började lösas upp.
Jag har somnat med den, vaknat med den. Men igår kväll började den släppa.
Å idag har jag andats riktigt igen.
Inte det här ytliga högt uppe i bröstet.

Jag jobbar helgen men är ledig idag. Korthelg.
(Å andra sidan gör jag tre helger på raken eller nåt sånt nu.)
Idag har jag ätit ordentligt. Både frukost och middag.
Jag å Gottfrid stämde träff med min vän Carina å hennes hundflicka och vi gick ner till stranden.
Det var första gången hundarna sågs.
Gottfrid var lycklig och betuttad. Fröken hund mer misstänksam och avog.
Vi gick en härlig frisk runda och pratade mellan alla förmaningarna till de små.
Med unghundar å barn kan man inte tala hur ostört som helst.
När vi gått klart bytte jag bara sällskap och tog med mej Märta och Mini för ytterligare en runda i lite snabbare tempo.

Sen frös jag. Klädde på mej min fula one piece i turkos flanell ovanpå mina kläder, sexigt värre och la mej i soffan för att se Småkronorna spela hockey.
Med fötterna begravda under Märtas rumpa slumrade jag fram å tillbaka.
Det är den största ledighetslyx som finns.
Att ta sej en tupplur.

Jag håller på och läser Bloggdalas fjärde bok "Minnet av smutsig ängel."
Än skall den inte recenseras men jag kan avslöja att jag så här, en tredje del in i boken, tycker väldigt mycket om den.
Det är en sån där bok som jag kan längta hem till.

En skön dag med andra ord så här långt.
Bäst är ändå att jag känner mej lugnare. Jag ropar inte "hej" än för jag har mått dåligt länge och detta är bara ett dygn av lugn men det känns... så skönt!

Vad gör ni?

Puss/ Asta

Drömmar om värme

 
Men gud, tänk när han var så här liten å go...
Alldeles nyss ju.

Det är 1½ år sedan jag var utomlands nu.
Plötsligt fick jag en sån himla längtan!
Min man förstår inte det där.
Han tycker att "sola å bada kan man väl lika gärna göra hemma" och förövrigt blir han uttråkad å tjatig som ett barn efter en kvart på stranden.
Det är märkligt... i soffan kan han sitta år in å år ut, men en härlig strand pallar han bara inte med.
Men jag fick en sån längtan.

Längtan efter att få ligga där i värmen på en solstol och läsa ur en bra pocket.
Att doppa sej i det blåaste av hav när det blir för hett.
Att hämta en immig kall öl efteråt och lägga sej till rätta igen.
Eller att ströva med bara fötter i vattenbrynet när det börjar bli kväll.

Att komma hem efter en lång dag vid havet och poolen.
Ta av sej våta badkläder, ta en dusch, sätta sej på balkongen invirad i ett badlakan och ta en drink (å kanske en syndig liten semestercigarett) innan man gör sej i ordning, gör sej fin, för att gå ut.
Få slå sej ner på en restaurang eller taverna med utsikt över havet eller myllrande människor, bläddra i menyn vid vita stärkta dukar och luta sej tillbaka i väntan på maten medan man läppjar på en god drink.

Mörkret och kylan är så kompakt nu.
Det är som allra kargast nu här i norr.
Slask som fryser, kyla som biter sej fast och inte ens släpper taget när man kommer in igen.
Fast hör ni, nu har det väl vänt va?
Visst är vi på väg mot ljusare tider?
Ska ni åka nånstans i sommar?
Fast å andra sidan, det vet i tusan om jag står ut att vara ifrån den här lille korven (på bilden) å hans hundsyrra en hel vecka?!

Puss/ Asta

Bästa sängvärmaren.

 

Att fundera över att ha en annan man...
Gör ni det ibland?
Det gör inte jag.
Å vet ni... Jag tycker inte det är riktigt sunt... alltså att låta bli... men jag känner mej sjukt less å ointresserad av män i allmänhet.

Jag har alltid gjort det tidigare.
Alltså inte alltid som i ständigt och jämt utan mer över tid.
Funderat då å då över hur det skulle vara att leva (eller bara rulla runt) med en annan karl som har andra kvaliteter än min egen. Kanske egenskaper jag saknar.
Jag menar nu inte att tråna, längta, fantisera över någon annan.
Jag menar att leka med tanken.
Fantasi kan vara ett viktigt drivmedel och en vilsam undanflykt

Hur skulle det vara att vara tillsammans med någon som var lugn å timid?
Med någon som var intellektuell och känslosam?
Väldigt omtänksam?
Kanske med någon som arbetade inom min egen bransch och förstod vårdens krav från insidan.
Man kan undra över en fysisk person men lika gärna över "någon" med ett specifikt sätt att vara. Över egenskaperna i sej.
Jag tror att alla gör det...
Jag är övertygad om att min man funderat över hur det skulle vara att leva med någon som hade sex som intresse istället för hundar. Eller med någon som inte tog så mycket strider.
Det är bara nyförälskade tonåringar som förnekar att det är så.
Å så jag.

Blotta tanken på att lära känna en annan man gör mej trött.
Jag finner plötsligt män som så väldigt ointressanta. Åtminstone i rollen som man om ni förstår hur jag menar.
Jag hittar bara fel på män (i rollen som man.)
Är det inte det ena så är det det andra.
Det som förut skulle kunna vara spännande känns nu bara tröttsamt.
Jag tror att jag håller på att bli gammal.
Det är säkert mormorsrollen som gör det :)

När jag kom hem från jobbet fullständigt slut av bristen på sömn så smusslade jag med mej Märta upp på övervåningen. Vi la oss i ett kolsvart rum, jag kröp ner under täcket, hon la sej vid min fotända och jag borrade in fötterna under hennes varma mage.
Efter några sekunder började hon dra tuuuuunga timmerstockar och vaggandes av värmen, ljudet och mörkret somnade jag.
Såååå skönt.
Bättre sängsällskap än vilken man som helst.

Puss/ Asta

Tack

Tack snälla ni för all respons. Jag blir alldeles varm å rörd av alla era kommentarer.
Av att människor inte bara vill läsa mina enkla rader utan följer dem över tid.
Och som tror på mej. På min förmåga.
Jag vet inte varför jag inte gör det själv... eller jo det gör jag väl om jag amatörpsykologiserar en smula men...
Ni stärker mej ska ni veta!

Idag är en riktig shit day.
En sån där när man grinar i bilen på jobbparkeringen å blir sittande.
En sån där dag när kollegorna oroligt lägger huvudena på sne och säger "Hur mår du egentligen? Du verkar så... så ledsen."
En sån där dag när det bara är Winnerbäck som gäller i lurarna
"I rispan från min vrede,
ska jag sätta jord och så,
i skuggan av din stolthet
ska jag resa mig och gå."En sån dag.

Det är en sån dag...
Som jag ska gå å lägga mej. Som jag ska upp fem på morgonen.
Om jag inte dött då. Avtötthet. Eller brutet hjärta. Eller en allt för stor pepparkaka i halsen.

Puss/ Asta

Bloggtankar i natten.

Inspirerades av Maria som skrivit ett inlägg om sin blogg.
Jag har bloggat i många år nu. Först på en väldigt enkel sida Amelia hade och hade då initialt drömmar om att bli en medelålders Blondinbella.
Jag menar... kunde hon så skulle jag så klart oxå kunna. Jag som är så vansinnigt mycket mer intressant som person. Det blev inte riktigt så.
Sen vidare med Amelia när de bytte portal.
Jag å många av "gamlingarna" surade över att gemenskapen och "kvinnorumskänslan" försvann, men jag lärde mej snabbt att trivas i min nya bloggbostad som hade så många fler möjligheter.
Slutligen fick jag nog av hur Amelia skyfflade oss vanliga dödliga bloggare i kölvattnet av vip-bloggarna och flyttade hit.
Det var i februari i år och jag har aldrig ångrat mej.
Tidigare nämnda Maria har gjort bloggdesignen åt mej och jag känner mej verkligen hemma här.
Bloggen ÄR verkligen Asta och det är nåt jag vill signalera till mina läsare.


Jag tycker själv att jag blivit en sämre bloggare på sista tiden.

Jag mår inte helt väl och har fått svårare att fokusera tankarna och framför allt, det som är viktigt för mej när jag läser andras bloggar, att variera dem.
Jag vill inte att detta BARA ska vara en hundblogg. Eller en antirasistblogg. Eller en modeblogg. Eller en "gud-va-jag-är-deprimerad-blogg" heller för all del.
Jag vill att DU som läser, varesej du är ny här eller en av mina gamla trogna läsare, att ni serveras olika tankar/ känslor/ idéer. Möts av alla sorts känslor.
Fast å andra sidan, jag vill att ni ska känna att det är äkta också.
Inte någon som gör sej till. Som förfinar och slätar över.



Mina läsare verkar inte hålla med om att jag blivit sämre.
Nån Blondinbella är jag inte och har slutat hoppas på med.
Åren som bloggare har lärt mej att du utöver begåvning och personlighet måste lägga ner ett jävla jobb. Å då är själva bloggandet en liten del.
Det ska nätverkas, hängas på forum, kommenteras hos de stora elefanterna i sammanhanget. Å helst ha lite kontakter med.
Jag ids (och hinner) inte lägga ner det jobbet. Men all cred till de som gör det.
Mina läsarsiffror har ökat sista månaderna.
Jag har mellan 450 och 650 läsare om dagen. Hade dryga 13700 läsare senaste månaden.
Det är inte Blondinbella siffror, men det är mäktiga siffror för mej och jag böjer ödmjukt på ryggen och säger ett stort TACK till dej som läser, tycker det är bra, kanske känner igen dej i nån bit och kommer åter.
Finge jag önska något så vore det fler kommentarer och mer diskussioner i kommentarsfälten.
Bloggen blir levande genom sina kommentarer... även icke medhållande kommentarer.
Men hör ni, jag vet hur det är... jag läser en massa intressanta bloggar men är rätt kass på att skriva något tillbaka.



Jag försöker hålla bloggen "öppen" eller vad jag ska säga...
Så att det inte är allt för mkt intern jargong här å så att nya läsare bara kan "hoppa in" och känna sej välkomna de med.
Vissa gamla rävar till bloggare läser jag inte, trots att de är  bra, för att jag känner att jag kommer bort bland alla besökarna och att ingen märker om jag varken läser eller bryr mej om kommentarer.
Jag vill att ni alla ska känna er sedda, för jag är ingenting utan er, då hade jag lika gärna kunnat skriva för byrålådan.



Visst funderar jag ibland på vilka de där 5-600 läsarna om dagen är.
(Rysligt stolt över er...)
Jag funderar på om jag lämnar ut någon, kränker någon.
Jag funderar på om jag lämnar ut mej själv för mycket till människor som jag bara "känner lite grann"... de riktiga vännerna och de totala okänningarna är ingen fara.
Funderar på om allt detta blottande skulle kunna skada mej.
Genom deras syn på mej (min chef kanske läser och får en annan (sämre) bild av mej som ett exempel.
Det finns ju de oxå som kanske läser om mina blottande, nakna känslor och som ser på mej som sämre efter det.
Troligen.
Men detta är min blogg och jag står för den.
Inte bara står för den... jag är stolt över den.
Någongång har jag funderat på om det kan vara farligt att lämna ut så mycket personligt och fel människa läser. Kanske en sjuk människa.
Inte minst när jag skriver inlägg om Sd.



Vilka är ni mina läsare?
Rätt många har jag koll på.
Gamla bloggvänner som man följt i evigheter, utvecklat privata relationer med.
En del kollegor. Lite vänner.
Men väldig många har jag inte alls koll på. Vilka är ni???
Skriv om ni har lust. Vilka ni är. Vart ni bor. Vilka inlägg ni gillar bäst/ sämst.
Hur ofta du läser bloggen. Hur å när du fann den.
Om ni vill alltså, låt det inte bli ännu ett tjatigt måste på nätet.

Nu ska jag sova. Å jobba imorgon.
Godnatt raringar.

Puss/ Asta

Så klart

 

Jag är trött.
Oändligt trött.
Jag orkar inte ens tänka på 2013.
Inte tänka på allt arbete, alla konflikter, alla krav.
Jag är såååå trött och vill ingenting mer.
Men jag är inte livstrött, jag vill inte dö.
Jag vill tvärtom... desperat... leva.
Bara inte här å nu å som det är.

Jag skulle behöva hyra en stuga vid en ödslig strand, långt bort från ära och redbarhet.
Jag skulle behöva fylla det med mat, förnödenheter och böcker.
En dator utan internet där jag kan skriva men inte ha kontakt med omvärlden.
En telefon som jag bara skulle använda i yttersta nödfall.
Å mina hundar.

Jag skulle behöva vara där i fred.
Kanske en månad. Kanske tre. Kanske tolv.
Så länge det behövdes.
Jag skulle förmodligen bli rastlös och sällskapssjuk av bara helvete första tiden, men det skulle gå över.
Jag skulle sakna mina barn, men jag skulle överleva.

Jag skulle inte ta med mina mediciner.
Jag skulle läka min ångest med arbete vid datorn och långa  promenader.
Jag skulle sova när jag var trött oavsett tid på dygnet.
Jag skulle läsa andra människors kloka tankar om livet, kärleken och svårigheten med att vara människa.

Jag skulle vilja sätta livet å relationer på paus och släppa alla krav å förväntningar.
Men det går inte.
Så klart.

Puss/ Asta

Så blev det julafton här med

 

Skit i den trötta kvinnan.
Spana in tröjan. Är den inte coolast i stan?! Kommer den att bli mitt favoritplagg ever?
Tja, sover Dolly Parton på rygg? Bajsar vargarna i skogen? Är Jimmie Åkesson rasist?

Vi har firat julafton idag. Lite opretentiöst så där. Jag hann bli trött i allafall.
Samtliga fyra ungar hemma med sina respektive... ja, sonen har ju ingen då men han fick komma med på undantag ändå. Å så mormor.

De kom vid två.
Vi käkade julbord. Jansson. Ägg, sill, köttbullar, prinskorvar, skinka, ostar.
Laxen glömde vi att ta fram kom jag på nu.
Man blir alltid så himla mätt av julmat tycker jag.
Så där plufsigt, hopplöst stenmätt.
Äldsta dottern gjorde årets jansson med bravur och skinkan fick vara ogrillierad.
Vad göra utan ugn lixom?
Det gick jätte bra ändå.

Sen öppnade vi julklappar.
Jag fick bortsett från denna urtjusiga tröja en klänning och en tunika från Indiska.
Tyckte mkt om dem båda. Vi fick en eltandborste som jag länge velat ha men var för snål för att köpa.
Böcker... ja, men det var nog det.
Jag var jätte nöjd.

Ungarna blev varierat nöjda.
En kaffemaskin till äldsta dottern å hennes make verkade gå hem.
Mini gillade inte klapparna jag köpt.
Allra nöjdast var nog ena svärsonen som fick en morgonrock.
Han satt med dem på å de var verkligen tjusiga tillsammans han å rocken.


Nu har gästerna gått å jag längtar efter "Så mycket bättre-återträffen."
Har ni det bra?
Nu ska jag besvara lite kommentarer i till mina tidigare inlägg.


Puss/ Asta

God jul världens bästa

God Jul världens bästa läsare. Nära å kära. Fiender å kamrater.
Min jul firas in bland hostande, febriga, hjärtsviktande och sjuka.
I värsta Florense andan...

... eller inte.
Jag fick en julklapp på jobbet.
Av lillebror off course.
Hans enda förbehåll var att jag inte skulle tänka på honom när jag använde dem.

Grrrrrr...
Å God Jul.

Asta

Astas adventskalender. 24:e december.

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 24:e december. Presenterar med stolthet...

Jesus.
Född år 0. Eller enl Bibeln någonstans i intervallet 7 år f.kr till 4 år f.kr.
Han var en kringvandrande judisk profet, Guds son, som troligen verkade mellan 3-5 år innan han dömdes till döden och korsfästes.

Var Jesus verkligen Guds son?
Eller var han en rebell? En lögnare? En psykiskt sjuk människa?
Var och en är fri att tro vad han eller hon vill.
Klart är att Jesus bröt mot sociala regler och koder. Att han umgicks med människor utanför de hierarkier som fanns på den tiden. Omgav sej med kvinnor och utstötta.

Själv finner jag en tröst i Jesus.
Jag tror inte alltid, men jag samtalar ofta med honom och jag känner ibland hans närvaro när livet är svårt.
Jag kan känna mej... hur ska jag förklara?
Plötsligt befriad. Som om allt tungt bokstavligen lyfts av mej. Som en insikt att "allt kommer bli bra."
Jag kan aldrig beställa den känslan. Aldrig frammana den. Den kommer... han kommer... när han själv vill.
Jag kände hans närvaro när Lena dog. Jag kände den senast när Märta var sjuk i somras.
Känslan av att bli buren.

I min tro är Jesus kärleken.
Jesus fördömer ingen. Jesus förstår oss alla.
I min tro är Jesus förlåtelsen.
Hoppet.
Acceptansen.
Ett löfte om att aldrig någonsin lämnas ensam.
Att mötas upp på den yttersta dagen.

Jesus får avsluta min kalender för 2012.
God Jul.

Puss/ Asta

128 slag per minut

 
Det är den 23:e december, de sista flämtande minuterna inför årets julafton.
Minns ni förväntningarna man kände när man var liten och skulle lägga sej den 23:e.
Så svårt det var att somna.
Och samma med de egna barnen. Hur de gjorde sej tusen ärenden... aldrig kom till ro.
I år är det bara sonen hemma. Ja å så maken och hundarna då.
Sonen verkar inte påtagligt spänd inför tomtens besök.

Maken har som ni ser på  bilden varit ensam hemma ett tag medan jag var på jobbet.
Han har oxå hunnit äta upp ena påsen med köttbullar.
Jag hade gjort en liten påse till honom å sonen att ha på julafton och en större att ha när alla gästerna kommer på juldan.
Jag hade noga förklarat detta.
Likväl var den lilla uppäten. Å när jag knorrade över det så får jag höra att "du är så jävla snål med dina köttbullar"... trots att jag stekt 2,5 kg.
Ja... de får göra hur det vill. Min puls kan ändå inte gå upp så mycket mer...

Kroppen lever sitt eget liv.
Jag vet inte hur mycket jag skall berätta. Vill inte oroa och vill inte beklaga mej.
Men jag talade med en kollega idag som jag vet förstår, sa att jag är så LESS på mej själv och på att inte ha kommit längre lixom.

Jag spänner käkarna. Omedvetet. Kommer plötsligt på att jag biter ihop tänderna jätte hårt.
Jag drar upp axlarna och upptäcker det först när jag nästan har nackspärr.
Andas högt upp i bröstet.
Får stickningar över hjärtat och mot armen.
Har kollat EKG flera gånger men det är aldrig nåt fel. Nåt fysiskt fel.
Fast idag hade jag 128 i puls.
När det var skit lugnt å knappt några patienter.
Jag tittade mej i spegeln och var helt rosig om kinderna. Som om jag hade feber.
Jag glömmer saker hela tiden. Fick in en patient och satte syrgasgrimman i näsan men skruvade inte på nån syrgas.
Det gick bra ändå men...
Och jag har så lätt till irritation. Till att gråta.
Det är inte bara julen. Så tokig är inte ens jag.

Oj, nu slår klockan över midnatt.
Det är julafton mina vänner.
God Jul på er.

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 23:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 23:e december. Presenterar med stolthet...


Chevalier Rouge Jagger. Mer känd som Gottfrid eller Gottepojken.
Född 23:e maj 2012 i Skåneland.

Min lillkille. Min prins. Mitt lyckopiller. Å just nu min Superman (... om han får säga det själv.)
Idag 7 månder gammal. Då är man inte stor på jorden... även om man tror det själv.
Då väger man 33 kg och har ganska nyligen lärt sej lyfta på benet när man kissar.
Då har man övervunnit rädslan för främlingar och för mörkret... eller man har åtminstone hittat ett nytt sätt att tackla det på.
Genom att skrämmas tillbaka.
Morra, resa ragg å vara tuff (funkar det inte kan man alltid springa å gömma sej bakom Märta eller mamma.)

Skolkillen som vi varje torsdag åker till grannbyn med för att träna kontakt, förighet, avslappning och hantering med.
Han tycker det är jätte roligt. Kul med allt gott godis. Med söta fröken. Med de andra valparna.
Ibland är han jätte duktig och fixar allting direkt. Ibland är fokuset inte riktigt där.
Så är det när man inte är så stor som man själv tror.

En anledning till det stora självförtroendet bortsett från sprutande hormoner är säkert att storasyster Märta är för snäll och tålmodig med honom (å att hon inte har hans energi och kan freda sej.)
Han hänger henne i öronen å halsen. Han morrar å bråkar. Luktar henne i rumpan och juckar henne i huvuvet.
Å hon säger ingenting 9 gånger av 10.
Han brottar omkull henne. Biter henne i halsen. Tror sej vara king of the world.
Snor hennes leksaker. Springer iväg. Fintar henne. Rusar på henne så hon ramlar.
Bara ibland gör hon ett tjurrus mot honom. Förbjuder honom att komma in i köket.
Straffar honom för att han avbryter vårt gosande och då jäklar är superman inte så stursk längre.

Gottfrid är alltid alltid glad.
En slyngel full av bus men alltid alltid lycklig.
Han skriker å ylar av lycka när jag kommer hem från jobbet.
Han rusar över fälten därhemma så han tappar balansen ibland.
Han kan pussas 10 minuter i sträck, han ska sitta i knät. Med hela rumpan.
Å han vill sova mellan mina ben, som ett s ligger jag kring en ständigt växande prins.

Puss/ Asta

i som i i-land

Ja nu rasar de in...
... alla mina filosofiska tankar (eller mitt kvalificerande gnäll.)
Satt å funderade på ett inlägg.
En julklappslista till tomten med önskningar som världsfred, mat till alla, ett underbart kärleksliv, ett oväntat arv and so on när det slog mej hur fruktansvärt bortskämd jag är (å att jag nog glömt att ta min antidepressiva medicin två dagar i rad.)

Ja men alltså man måste ju sätta saker i ett perspektiv.
Yes ugnen krånglar å maken har inte förstånd att uppskatta mej men det kunde verkligen vara värre.
Elände... mitt eget å andras kommer alltid till mej lite extra så här års.
Insikten om fylla å missbruk å misshandel å hemlöshet i den vinande kalla vinden.
Man kunde varit sjuk. Ens kära hade kunnat vara sjuka.
Märta kunde varit död.
Eller man kunde "bara" ha varit så jäkla fattig att julklappar inte varit att tänka på.
Alls.

Jorden... och även vårt lilla vemodiga land i norr... kan vara en hård plats att leva på.
Mina problem... det är i-landsproblem. Sånt man kan ägna sej åt när man har tak över huvudet, mat i magen, en kropp som fungerar och en knopp med för mycket tid.

Jag ska gå å ta min medicin. Bädda med rena lakan. Sova gott.
Imorgon är det jobb. Å bilkörning. Å klass två varning för snö och kraftig vind.
Halleluja.

Puss/ Asta

Juldepp part two

 

Idag var jag som alla andra dagar ute med hunden.
Jag gick tvärs över ängen, den är inte stor... vi snackar kanske 200 meter om ens det.
Ett litet geografiskt avstånd men ett gigantiskt på andra sätt.

Ni förstår, när man gått över ängen så lämnar man medelklassen.
Vad kännetecknar medelklassen?
Helkaklade badrum. Nyrenoverade kök. Julpyntade krukor utanför dörren.
Julgardiner. Julstjärnor i varenda fönster. Skottade uppfarter.
Ordning å reda. Idyll och julefrid.
Å en doft...knappt förnimbar... av att vara "lite bättre."
På andra sidan ängen ligger hyreshusen.
Visserligen i radhusvariant men ändå. Gårdar.
Där bor ensamstående. Där bor en hel del av utländsk härkomst.
Där har man lite annat att fundera över än om man skall ha en eller två olika färger på julgranskulorna.

Jag gick genom kvarteren där.
Tittade mot fönsterna. I majoriteten fanns inga stakar eller stjärnor.
I ett å annat stod en stake av billigare slag.
I några fönster smaklöst överdåd av ljusslingor i rött å gult å blått.
Å luften blev lättare att andas.
Det är i sån här miljö jag är uppvuxen.
I en annan, mycket större stad, men känslan... känslan den samma.
Arbetarklass.
Man suddar inte ut ursprung å klass hur lätt som helst.
Inte hur svårt som helst heller.
Den sitter där den sitter. Å även om jag inte direkt känner mej underlägsen mina grannar så känner jag mej inte hemma bland det piffade å puffade.
Jag lever inte upp till det där... perfekta.
Jag är mycket mer hemma bland de mörka fönsterna, eller fönsterna med de fula ljusslingorna.

Jag gick vidare, upp i de gamla kvartern av min by.
Där husen återigen är ägda och kostar en slant.
Jag gick förbi ett sött hus med levande ljus på borden inne i rummet och julstjärnor i fönsterna och jag tänkte "Jag vet att din man ligger med en annan."Det är ju så. Jag vet det. Inte någonstans är idyllen självklar.
Inte någonstans är allt vad det synes vara.

Man är inte ensam. Det bara känns så ibland.

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 22:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 22:e december. Presenterar stolt...
 
Soran Ismail. Född 1987 (och redan så jävla klok.)
Kurdiska rötter. Stand up'are och medarbetare på P3.
På senare tid allt mer debattör.

Jag har alltid gillat honom men på sista tiden, genom hans coola, humoristiska och avväpnande sätt att hantera Sverigedemokraterna har han blivit en idol.

Puss/ Asta

Julhumör å annat elände

Ett av mina favoritordspråk är "Summan av alla laster är konstant" för det är så sant.
Jag tror det är nåt liknande med elände.
Det känns som om jag är fast i nåt eländeshjul. Av i-landsformat men ändå...
Härom dagen gick ugnen sönder. Det är garanti på den, men ändå... ingen reparatör dyker upp på denna sidan nyår och ugn är rätt käckt att ha i juletid.
Men det är klart... jag kan väl grilla julskinkan å jansson över klotgrillen på altanen.
Det har väl grottmänniskor gjort före mej. Ja, kanske inte janssons frestelse då men...

Idag gick datorn sönder. Hårddisken kraschade. Eller en av dem.
Efter svåååår bloggabstinens säger mannen att den går att använda ändå... via Linux.
Ja, men herre gud, kunde han inte kläckt ur sej det innan jag börjat skaka av avhållsamhet?

Det finns så mycket jag vill säga, men som jag inte kan.
Av mina egenhändigt uppdiktade vett & etikett regler för bloggen.
Å sträng är jag. I synnerhet mot mej själv.
På tal om det...
Jag känner mej ofta som en eländig ursäkt för en människa.
Och så jävla dålig som i juletid är jag aldrig.

Jag har ägnat dagen åt att bocka av på min "att göra lista."
Städat.
Gått ut med hundarna. En å en.
Tvättat.
Stekt julköttbullarna.
Gjort snickers.
Städat igen.
Och brottats med min ångest. Den är nog fan rekordstor i år.
Tänkte medan jag gjorde snickersen (och brände mej på tummen),
För vems skull gör jag det här? Vem tänker "åhhh gulliga mamma/ Asta har gjort snickers, så gulligt av henne!" Inte någon...
Nej, jag gör det för att känna mej nåååågot mindre usel. Något bättre som människa.
Väl medveten om att jag bara slarvstädat toaletten och inte städat övervåningen...
Å vilken vettig normal människa är sååå slarvig kring jul?!
Nä, precis. Erkänn att ni inte slarvat en enda en av er.

Ergo sum var här med en julklapp.
Gulliga gulliga hon.
Det var innan jag städat å dammråttorna låg feta i hallen.
Själv har jag inte duschat på 3 dar.
För att jag inte ids. För att ingen ser mej ändå.
Jag blev jätte glad för julklappen... och för att hon gjort sej åbäket att köra ut till mej mitt i julstressen... men mindervärdskänslorna kom ändå.
Hon är min vän. Men en ny sån. Någonstans håller jag fortfarande en smula fasad när vi möts annars. Luktar inte uteliggare å så där...
Hoppas att jag inte skrämde bort dej min vän.
På tal om Ergo...
Hon sa en gång när vi möttes att hon hos sin terapeut fått fundera ut vad hon såg som kärnan hos sej själv, vad som spontant kom upp i huvudet när hon tänkte på sin person.
Jag gjorde så idag.
Brainstormade känslor kring mej själv.
Hör ni, det är inga snälla saker som kommer när man plockar bort filter och försvarsmekanismer och släpper sargen.
Bluff. Fuskare. Osann mot mej själv. Fejk. Misslyckad. Olycklig. Utnyttjad.
Ja, ni hör... julhumöret är redan på plats.

Inget annat kul så här dan före dan...
Jo just det, världen står kvar och Gottfrid har analsäcksinflammation (kul ord att säga, låter som nåt annat, lätt att göra felaktiga associationer.) Han luktar fan, uberstark ammoniak ur arslet typ.

Hör ni...
God jul på er

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 21:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 21:e december. Presenterar stolt...
 
Åsa Linderborg.
Född 1968. Författare. Historiker. Medarbetare på Aftonbladet.
Mordhotad. Sextrakasserad. Förföljd.
Varför?
För att hon granskar högerextremistiska sajter på nätet.

En journalist uppgift är att granska.
Varje sund medmänniskas uppgift är att reagera mot ondska, hat och splittring av ett samhälle.
Åsa Linderborg gör det som är hennes uppgift.
Då kommer hatet.
Hoten.
Hon skriver själv om det i gårdagens Aftonbladet och har ni inte läst det så hoppas jag att ni tar er tid att göra det här.

Hon tvingar tänka på hoten 24 timmar om dygnet.
Kan inte bo i sitt eget hem.
Inte leva ihop med sin son.
Ta olika vägar till arbetet, aldrig dricka alkohol på krogen, aldrig tala i mobil utomhus.
Hon får säkerhetsfönster. Säkerhetslarm.

Nattliga sms  med meddelanden om vad de vill göra med henne.
Knulla henne bakifrån. Dumpa henne bland negrerna. Släpa henne naken bakom en bil.
Hot.
"När får svenskarna läsa om den första mördade journalisten?"

Allt hon gjort är sitt jobb.
Sitt uppdrag som människa.
Stått upp för demokratin och det öppna samhället.
Hon har granskat hatsajter, inklusive Sd stöttade Avpixlat.

För det förtjänar hon att dö.

Låt denna text och denna adventsflicka stanna hos er i tanken en stund.
Hon är dagens idol!

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 20:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 20:e december. Presenterar stolt...
 
Henrik Schyffert .
Född 1968. Komiker, artist, manusförfattare. Medlem i Killinggänget och i nu splittrade rockgruppen Whale.
Började sin karriär i P3 med Hassan och i ZTV. Sedan dess deltagit och stått bakom en mängd tv produktioner, stand up shower och manusarbeten.

Jag har sett Henrik Schyffert live flera gånger i olika stand up sammanhang och två saker slår en varje gång.
Han är rolig som fan.
Å han är ta me fan ännu snyggare!

När jag såg honom härom året i vår lilla stad och han talade om småstadskvinnornas besatthet och jakt på Christer Sjögren i början av -90 talet samt hur kvinnors... ehh... köns utseende förändrats sedan dess skrattade jag så mycket att jag höll på att svimma.
Ni som hört det vet vad jag talar om, ni andra är (o)lyckligt ovetande.

Enjoy girls (and boys.)

Puss/ Asta

I'm sorry

 

Herre Gud, vad kommer de ifrån? Har de funnits här hela tiden eller förökar de sej i skydd av mörkret och solens frånvaro?
Ja jag pratar förstås om alla dessa vita, kränkta män.
(För all del, det finns en å annan vit kränkt kvinna med...)
Snart kan vi byta ut talessättet att svensken är blyg och tystlåten och ersätta det med kränkt.
Men allvarligt... börjar det inte gå lite inflation i ordet nu?!

De är aggressiva, de är högljudda (på facebook off course), de tar allting så förbannat personligt och de verkar inte ens skämmas längre över att framstå som rasister.
Är det inte nån liten kille som inte fick vara pepparkaksgubbe så är det skolavslutningar där det inte sjunges nationalsången. Å är det inte en bortklippt scen ur en tecknad film så är det chokladboll som... ta me fan... borde heta det den alltid har hetat.
Å det bildas facebookgrupper med tusentals medlemmar å det sprids bilder å det rasas hit å dit.
Över bagateller. Enskilda händelser.
Nu sist är det en bild som cirkulerar runt på facebook som sägs komma från Göteborgskravallerna där en man med utländskt påbrå tänder eld på en svensk flagga.
Nej, men det är klart att man inte ska sätta fyr på flaggor.
Det är klart att det är dumt gjort å en provokation. Jag håller med.
Men reaktionerna... alltid från samma människor. De som är med i "rör inte våra svenksa traditioner", "negerbollen" och allt vad det heter.
Reaktionerna saknar sans och vett.
Den som sprider sådana här saker har bara ett syfte. Att så osämja. Att vilja splittra, vi och dom.
Tänker ni aldrig till?
Varför sprids den här bilden?
Med vilket syfte?
Vilken avsändare?

Hatkommentarer som "passar inte galoscherna så kan han åka hem" osv.
Jag är övertygad om att det fanns "etniska svenskar" på Göteborgskravallerna som oxå betedde sej illa.
Jag är övertygad om att det finns en jävla massa svenskar som utnyttjar systemet, som inte respekterar sitt land eller sina medmänniskor.
Vad har det med saken vart ifrån folk kommer?

Det är kanske varken särskilt sympatiskt eller smart gjort att bränna en flagga.
Jag håller med.
Men ni som deltar i detta, denna splittring mellan människor, ni beter er varken sympatiskt eller smart heller.
Välgödda, blekfeta och så jävla förorättade sitter ni vid ert köksbord med julljussstaken tänd, överdådet av julklappar inhandlade och känner er så jävla... förorättade.
Gå en kurs på Komvux eller nåt.
Skaffa dej ett uns av kritiskt tänkande.
DET behöver Sverige!

Puss/ Asta

Få lov att försöka...

Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt
Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt
Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

Ta er tid att läsa Melissa Horns text "Falla fritt."
Den är värd det, jag lovar.
Denna har... igen å på nytt... blivit min favoritlåt och jag tycker ingen text talar så mycket till mej som den gör. Ingen text beskriver så väl mina känslor och mitt mood.
Fast jag skulle byta tid mot utrymme.

Det blir inte lika vackert rent musikaliskt kanske. 

Det känns som om jag står vid ett vägskäl.
Å det handlar inte om att jag vill bli av med min man eller skilja mej.
Det handlar om att jag behöver förändra vissa saker i mitt liv.
För min egen skull.
Följa mina drömmar. Se om vingarna bär.
För min egen skull.
"Hur ska du våga chansa, du som aldrig haft nån tur, du vill att jag ska älska med nån som bara älskar sitt men ska jag älska ja då ska det finnas tid (utrymme) att älska fritt." 

Jag behöver mer luft. Ny luft.
Jag behöver få försöka förverkliga mina drömmar... allt det där om landet å hundpensionat å minigris och en lugnare lunk.
Det behöver inte ske nu, direkt. Det kan ske stegvis, undan för undan.
Jag är inte dum. Jag förstår att jag måste dra in pengar, bidra till försörjningen å allt det där.
Men jag behöver få försöka.
Min man behöver inte alls dela drömmen, delta i drömmen.
Hundarna, grisen, hönsen... det är mina.
Det är mina drömmar, han har sina egna.
Han behöver oxå tid att falla fritt... på ett annat sätt. 

Men visst borde man kunna synka ihop det där?
Om man verkligen, verkligen vill?

Puss/ Asta

Puss på dej Apan och välkommen alla nya

Fina, fina Apan skrev ett inlägg idag då hon hyllade lite bloggbrudar... och kan ni tänka... där var lilla JAG med!!!
Jag blev alldeles tårögd av stolthet och lycka för Apan är verkligen en kvinna som jag själv beundrar och ofta läser.
Hon är förutom en duktig bloggerska en fantastisk initiativtagerska och hittar på projekt om allt ifrån att få stadsungar ut i skogen till att vi kvinnor skall vara stolta över vår postgraviditetskroppar till insamling för hemlösa.
Hon har massvis av fler läsare än vad jag har å det är så fint och så generöst att lyfta en mindre bloggsyster på det här viset.
Ser på min besöksstatestik att den ökat idag och jag säger varmt välkomna till er nya som kikar in.
Hoppas att åtminstone någon av er fastnar å blir kvar. Lämna GÄRNA en hälsning.

En snabb presentation á la kontaktannons utseende skulle kunna se ut så här...
Majbarn. Sprungen ur arbetarklassen och förorten. Nu boende bland ängar å hagar nära havet med viss allergi mot medeelklassfasoner.
43 år. 4 vuxna barn. Mormor i juni. Hundmamma. Sjuksköterska.
Passionerat förakt mot rasism, homofobi och allmän dumhet.
Gillar högklackat, klänningar å smink men kan lätt gå okammad i gårdagens smink till Coop.
Älskar havet, det skrivna ordet å rödvin.
Arketypen för medelålders sossekärring med andra ord. Å stolt över det!
Igen... välkommen!

Idag är jag arg för ett må hända i-landsproblem, men ett viktigt sådant.
EU ihärdar med att förbjuda export på snus och i att vi i vårt land skall få sälja smaksatt snus (vilket är nästan alla sorter.)
Det är måhända inte helt sunt att snusa. Det luktar illa, man får gula tänder, det skulle möjligen kanske eventuellt kunna ge munhålecancer och kroppen mår bättre utan nikotin... ja, ja ja jag VET allt detta.
Men jag vet oxå att om snuset förbjuds börjar fler att röka.
Både bland nya nikotinister och framför allt bland alla oss fd rökare.
Och rökning är typ en miljon gånger farligare.
Rökningen kostar svensk sjukvård och samhället enorma pengar varje år för att inte tala om det personliga lidandet.
Minns fortfarande när en lungläkare föreläste för oss under sjuksköterskeutbildningen och sa "rökare är så rädda för att få lungcancer, men lungcancer är den enkla vägen jämfört med KOL och emfysem, och det får alla rökare förr eller senare om de lever länge nog."Skulle EU ha någon som helst trovärdighet så skulle de ge sej på cigaretterna och rökningen först och förbjuda den skiten. Men se det vågar de inte, tobaksbolagen och dess lobbyister är för mäktiga och allt för många människor röker.
Snusandet ägnar sej bara "de märkliga svenskarna uppe i norr" sej åt.
Lagen kommer med all sannolikhet, eller ja utan tvekan, att leda till FLER rökare, ökad cancer, större kostnader för sjukvården och inte nån som helst jävla vinst.
Utom prestigen då. Den vinsten får de!
Bha.

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 19:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 19:e december. Presenterar stolt...

Mina ungar (de är så många så de får dela)
Nog för att de förtjänar var sin dag, men ni kanske vill ha lite blandning i kalendern?!
Alla föräldrar säger det... "Jag har världens finaste barn"... men det är inte sant, för det är JAG som har det!
Ja, jag vet... det är grymt orättvist att just jag fick dem allihop :)
En kollega skrev lite provocerat på facebook en gång "Är ni ingenting utan era ungar eller?"
Jo, så klart. Men jag vore inte densamma. Inte samma Asta. Samma fru. Samma sjuksköterska. Samma hundmamma om det inte vore för mina barn.
Moderskapet är den absolut viktigaste pusselbiten i mitt liv, hjärtat i min personlighet och jag har mååånga, måååånga gånger försökt att köpslå med Gud.
"Gode Gud, låt mej drabbas av precis vad som helst i livet, men låt ingenting hända mina ungar, det kan jag inte uthärda."

Min vackra fyrklöver består av...

Min äldsta dotter Emelie. Stenbock. 26 år... snart. Sjuksköterska. Maka. Bloggerska. Blivande mamma.
Hon har alltid, alltid varit min bundsförvant. Den som redan som liten hjälpte mej med hemmet, hunden och syskonen. Den som tog på sej ansvar. Den som alltid försvarat mej.
Stridig med stort rött feministiskt rättspatos. Omtänksam, känslig, klumpig och humörsfull.
Tillgiven. Kramig. Familjär. Oresonligt envis och rätt långsint.

 

Dotter nr II, Evelina. Fisk. 24 år... snart. Driftig försäljare. Sambo. Bloggerska. Och utan några som helst tankar på att skaffa barn.
Intresserad av horoskop, new age och sånt lite hokuspokus.
Uppger sej alltid att vara "ungdom" och engagerar sej hårt i frågor som rör detta.
Datalagarna. De politiska försämringarna för ungdomar. Människors attityder och förväntningar på ungdomar.
Hon är stridig. Självständig. Hårt präglad av att vara mellanbarn.
Svart el vit i sina åsikter, säker på sin sak.
Hon har en enorm integritet och jag vet inte hälften av vad hon vill, känner, mår av vad jag gör med mina andra barn.
Hon är positiv. Stark, men känslig. Okuvlig och inte särskilt familjekär (jag hoppas på att det där ändras lite när hon själv får barn.
Späd och den som är mest lik sin pappa

Sonen. Rasmus. Soldaten som han fick heta här på bloggen när han gjorde lumpen.
22 år fyllde han i augusti. I lejonets tecken. Läser till lärare. Bor i Göteborg.
Min lille filosofs och ensamvarg till unge som blev social, utåtriktad och poppis.
En ung man som är så genomsnäll, som kommer att bli en fantastisk lärare med sitt pedagogiska lugn och sin självklara auktoritet.
Smart och logisk så in i bänken, lika slarvig och ostrukturerad. Oxå ett typiskt mellanbarn.
Oxå självständig men inte så stolt som sin yngsta storasyster.
Inte heller så vansinnigt familjekär men besöker ändå mamma med regelbundenhet... för matens skull`?


 

Å så Mini. Min Petronella. Skorpion. Som nyss fyllt 18 år. Förlovad. Student inom konditori men kommer bli sjuksköterska en dag... minns var ni hörde det först.
Väldigt lik sin äldsta storasyster fast fostrad på ett klokare och ibland mer bortskämt sätt.
Familjekär, ömsint, väldigt mammig.
Nyfiken, vetgirig med stort rättpatos. Ilsken och debattlysten.
Lat, bekväm, väljer alltid minsta ansträngningens väg.
 

Visst är de underbara... allihop!

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 18:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 18:e december. Presenterar stolt...
 
Roslund & Hellström
Författarparet som består att journalisten Anders Roslund född -61 och kriminalvårdsdebattören  tillika grundare av KRIS Börje Hellström född -57.
De har gett ut sex böcker tillsammans och jag har slukat dem alla.
Gemensamt tema för deras berättelser är alltid, vem är offer och vem är gärningsman, vem bär skuld och vem gör det inte.

De debuterade med boken Odjuret (om en pedofil och en faders hämd). Följt av Box 21 (om trafficing), Edvard Finnigans upprättelse (om dödsstraff), Flickan under gatan( om hemlösa och barn som ingen bryr sej om), Tre sekunder (om polisens arbete med infiltratörer) och Två soldater (om gängvåld och ungdomskriminalitet.)

I böckernas huvudroll finns kriminalkommisarie Ewert Green som brottas med sitt eget personliga samvete.
Böckerna är utgivna på en mängd språk och har erhållit ett flertal priser.
Duon Roslund & Hellström är högst trovärdiga i sin berättelse eftersom de besitter erfarenhet från
polisens arbete, kriminalitet och fängelselivet från både in och utsidan.
Deras böcker avslutas alltid med ett kapitel där bokens tema diskuteras utifrån en icke fiktiv verklighet.

Jag har aldrig blivit besviken på deras tegeltjocka romaner. Jag bär historierna med mej efteråt och tänker ofta på dem. De skriver de enda deckarna som jag går igång på.

Puss/ Asta

Förhoppningar inför 2013...

Snart är detta år, 2012, till ända och jag har börjat blicka framåt...
Jag har rätt många år nu tänkt att "nästa år blir ett bättre år" och gör så även i år.
Tänkte att jag skulle summera mina förhoppningar inför 2013... och nu är det just förhoppningar och inte iskall realism.

Störst och bäst med 2013 kommer juni att bli!
Då blir jag ÄNTLIGEN mormor. Jojo... många av er har nog gissat det, en hel del har jag skvallrat för i förtroende, men nu har "lilla mamman" gått public med det på sin blogg så då får väl jag oxå det i rättvisans namn.
Jag är så lycklig över detta lilla pyre. I skrivandets stund 100g tung och 14 cm lång.
Jag är så lycklig för min dotter och svärson som har kämpat på länge nu med att få till detta mirakel och jag är så lycklig för min skull.
Jag har längtat!!!


Under 2013 ska jag ha som målsättning att få ordning på saker å ting.
Ekonomin tex.
Maken och jag har redan gått igenom den och kollat igenom saker som vi faktiskt inte behöver och som kostar för mycket.
Mat, el och vatten går inte att göra så mycket åt men en hel del kan man faktiskt strama in på utan att det gör så mycket. Prenumerationer på tidningar vi knappt läser, tvkanaler vi knappt ser på, klänningar jag inte behöver, onlinespel maken ändå inte vinner på osv.



Det är min ambition att se över även mitt äktenskap.
Jag vill ha det kvar, men inte i den form det är nu.
Den enda man kan förändra är sej själv och det är dags för mej att sluta upp med att sova på madrass i köket.
Allt går inte att rädda, men har man en gång lovat varandra så har man en skyldighet att verkligen försöka tycker jag. Å jag försöker faktiskt inte alltid...
Min make å jag är egentligen väldigt lika på många sätt.
Vi har samma värderingar, vi har samma temperament, många liknande egenskaper.
Det som skiljer sej, och som har yttrats väldigt tydligt i år, är våra drömmar och ambitioner.
Hur vi vill leva, vart vi är på väg.
Vi måste försöka synka ihop det bättre.

Jag har hittat ett hus! Som jag bara sett på bild men blev blixtkär i.
Som rymmer alla mina förhoppningar om hundliv och annat.
I extrabyggnaden där skulle jag kunna ha hundboxar. Tomten är enorm, med bullerplank mot grannen skulle jag kunna ha hundgårdar på andra sidan tomten. Å mannen skulle kunna få en åkgräsklippare.
Maken lät faktiskt inte helt oäven när jag berättade på telefon.
Det bästa är att det inte är särskilt dyrt, det är renoverat och vi skulle förmodligen kunna sälja detta för mer och få en rejäl kontantinsats. 
Det enda jag skulle sakna är den absoluta närheten till havet men jaja... nåt får man försaka.



Ännu en inställningsgrej...
Jag ska sluta upp med att gnälla så om jobbet. Jag HAR ett jobb, jag har världens bästa kollegor och jag är dessutom grymt stolt över mitt yrke.
Inställning betyder mycket och just nu sänker vi varandra genom att sucka å pusta så mycket.
Jag ska sluta upp med det!
Åtminstone gnället jag kör på ren rutin.



Ja å självklart kommer det att bli en varm å vacker sommar 2013.
Det förstår ju vem som helst!

Puss/ Asta

Astas adventskalender. 17:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 17:e december. Här har ni...


Märta. Belburgos Madame. Född 16:e februari 2005 i Helsingborg. Min stora kärlek, bundsförvant och själsfrände.

Märta. Jag misstänker att ni hört mej nämna henne en gång eller två tidigare?!
Jag anar att ni kan historien om hur hon kom och räddade mej ur sorgens grepp och om hur jag slitit med henne när andra skulle gett upp. Hur vårt arbete med att få henne att fungera har fört oss så nära varann att vi är som ett... Asta å Märta. Märta å Asta.
Men detta ska inte handla om mej, detta inlägg och denna hyllning ska handla om min bästa vän.

Märta är LÄTT den intelligentaste hund jag stött på.
Oerhört kvicktänkt, har vansinnigt lätt att lära sej sånt som hon tycker är viktig kunskap.
Innan hon var året kunde hon fler ord än de flesta hundar lär sej under ett helt liv.
Inte bara de vanliga... sitt, ligg, kom och stanna. Hon kunde en massa annat, visste namnen på hela familjen och ett tiotal vänner. Kunde häst, katt, pippi, gå å bada, åka bilen, grisöron, pigears, mördare och en massa sånt.
Hon lärde sej snabbt att öppna dörrar... och rymde stup i kvarten tills vi vände handtagen upp å ner och det blev fysiskt omöjligt för henne att öppna. Hon försökte öppna fönster och förstod faktiskt hur det gick till. Men vi har tröga handtag på fönsterna.
Hon kunde öppna skafferi och kyl och sopskåp... resten kan ni föreställa er.

Märta tror själv att hon är född polis.
Hon vet hur alla andra ska uppföra sej och säger gärna till när de inte gör det.
Som yngre var hon hopplös... då ink det i princip alla som inte gick lugnt å tyst.
Å ibland räckte inte ens det.
Nu mera har lagarna inskränkt sej till... skrik inte, lek inte högljutt, gå inte på grusvägen 50 m bakom mitt hus, var inte full, klä dej inte i burka, arbeta inte inom posten, ha inte konstiga huvudbonader, stirra inte hotfullt på mej el min flock. Åk ABSOLUT inte pulka.
Hon tar sej rätten att säga till. (Vilket kan vara lite pinsamt när det är typ grannungen på 1½...)

Märta har aldrig direkt varit förtjust i främmande hundar (eller människor.)
Numera tolererar hon främmande hundar om de inte kommer allt för nära, stirrar på henne eller låter.
Hundar hon leker med sägs bryskt till i parti  å minut.
Hon är 50 kg girlpower som man inte fjantar runt med hur som helst.

Precis som hon är den smartaste (å kanske den jobbigaste) hund jag mött så är hon den snällaste mot alla dem hon älskar. De hon älskar... dem ÄLSKAR hon!
Det finns ingen måtta på hur mycket kärlek hon visar våra gäster. Hur nära hon vill sitta.
Dem hon älskar allra allra mest snoozar hon på. Alltså luktar igenom i ansiktet, mycket långsamt och mycket noga.
Hon är en familje och flockkär hund men allra mest mammas hund. Jag tror hon skulle följa mej in i döden.
Hon är en känslig hund som tar illa vid sej av att man skäller på henne. Fysiska bestraffningar har aldrig kommit på fråga.

Hon har en massa egenheter för sej. Bland annat MÅSTE hon lukta på bilhandtag hon går förbi att känna vem som äger bilen. Om det är någon hon känner. Gör hon det blir hon tokglad.
Ett par år åt hon björnbär från busken och ssen slutade hon plötsligt med det.
Ett år lärde hon sej att snoka rätt på liljekonvalj åt mej utan att jag lärt henne, det skedde av "misstag."

Min Märta är en stor personlighet. Ett urstarkt muskelknippe. En fighter och en kämpe.
Med skör själ och stort hjärta.

Puss/ Asta

Jämställt avklätt

 
Vi kvinnor är rätt vana.
Unga flickor tvingas se bilder på perfekta halvnakna modeller från att de är små.
Att jämföra sej med. Att aldrig leva upp till.
Inte tänker de på att bilderna är retuscherade och att inte ens världens vackraste duger som de är.
Det är knappt att vi vuxna gör det.
Ingen HM modell har väl väckt sån uppståndelse som Anna-Nicole Smith gjorde på sin tid i denna klassiska pose.
Hon var ändå väldigt "sund" jämfört med alla de som kom efter.
Kurvig på alla de rätta ställena (lite hjälpt av silikon), lite Marilyn Monroe lik så där.



Nu är det 2012 och jämlikheten börjar komma ikapp. På gott och ont.
På bra och dåliga områden.
Unga pojkar växer upp med större krav än tidigare de oxå.
De ska inte bara vara coola och bra på sport.
Även de har utseendekrav på sej.
Vad gör det med dem?
Ja jag vet inte... jag är kvinna.
Men jag kan gissa. Jag kan gissa att det inte är så jäkla stor skillnad på killar å tjejer när man är ung och osäker å ska finna sin plats. När popularitet är viktigare än världssvälten.

En skillnad som slår mej är att kvinnor skall vara unga i modellbranschen.
Helst inte kvinnor. Flickor.
David Beckham är på bilden 37 år gammal. Medelålders nästan.

Puss/ Asta

2012's årskrönika

Januari

Ny året 2012 firades in med maken, Mini, Anthon och Lillebror. Så småningom dök även Lillebrors sambo upp.
Vi käkade god mat och spelade sällskapsspel och jag var spik nykter. Var nämligen mitt i min 3 månaders vita period.
Jag ser helt manisk ut på bilden... men är alltså helt vid mina sinnens fulla bruk.



Mamma fyllde 61.  Mormor fyllde 79 år. Min äldsta dotter 25 år och den 13:e januari tog hon examen som Legitimerad Sjuksköterska.
Jai var min student på jobbet. Årets första snö föll 20:e januari. Märta löpte
Jag gick med i Viktklubben... vilket inte ledde till några mirakel precis. Jag vägde 62 kg och tyckte det var goooooott om tid till sommaren.
Åt min första lunch med Ergo den 24:e januari.

Februari
 
 Jag lämnade med stor sorg Amelias bloggportal där jag tillbringat 100 tals timmar under många år ihop med många andra ledsna, bittra och arga storbloggare och flyttade till blogspot.
Fick hjälp av Maria med layouten och kände mej väldigt fort väldigt hemma.
Detta var väl även startskottet på slutet på ett tjafs Maria och jag haft och början på en ny vänskap oss emellan.
Märta fyllde 7 år. Jag examinerade Jai och fick henne som kollega.
Jag var på homeparty hos Carina med Cissi och vi handlade likadana jätte fina ljusstakar.
Jag oroade mej mycket frö Dotter nr II's låga vikt och var med henne hos doktorn.
Min Dotter nr 2 fyllde år hon med.

Mars 

 


Jag hade efter en månad ungefär 6000 besök på den nya bloggsajten.
Allergin kom tidigt i år, redan i mars. Å jag åkte på en satans tuff luftvägsinfektion.
Lillebror fyllde år och vi var där å käkade smörgåstårta.
Återtog en gammal kärlek till mitt liv. Spikmattan.
I övrigt var det några parmiddagar och inte mycket mer.

April

 
Var ledig påsken å gjorde ingenting vad jag minns
Makens lilla brorsdotter hade namngivningskalas... hon fick heta Lyyke... en mycket trevlig tillställning men påvägen hem såg vi en ung kvinna som stod beredd att hoppa från en bro.
Vi ringde polis men hur det gick fick vi aldrig veta. Det tog på mej hårt.
Jag minns inte om det var en vacker vår? Var det de?
Jag sänkte i allafall ner min Cipralexdos så jag måste ha mått hyfsat bra.
Jag höll på att bli med kattunge och Blondinbella vek ut sej och blev en snackis.
Ännu en ung kvinna blev hedersmördad och själv köpte jag såna här båtskor som man skulle få asläcker häck av. Om jag fick det? Inte ett skit.

Maj



Det var sommarvarmt den 1:a maj...  22°c.
Vi gick ner stranden många gånger och nån gång följde till och med maken med.
Brynäs vann SM i år och så klart firade vi Marie på restaurang.
Jag fyllde år (å fick av Cissi det finaste halsband jag någonsin fått.) Lillebror, alltså min biologiska,  likaså... och som vanligt hörde vi inte av oss till varandra.
Jag skrev många bra inlägg om vad som gör mej lycklig och vad som gör mej olycklig.
Den 23:e maj hände mej nåt viktigt som jag då inte hade den blekaste aning om.
Gottfrid föddes.
Vi besiktigade bilen och köpte nya glasögon. Alltså mannen besiktigade. Jag shoppade.
Det inköptes även årets bikini.
Sverige vann stora Melodifestivalen.
 
Juni 

 

Den 7:e juni gick jag på semester i tre veckor.
Vi hade den vårliga, alltid lika underbara, jobbfesten hos Anita som även i år spetsat till välkomstdrycken rejält... bra tips om man vill att gästerna ska bränna snabb energi och gå hem därefter.
Mitt Gudbarn fyllde 17 år. Å vi... ja vi beslutades oss för att köpa valp.
Jag vägde 63 kg. Ökade upp min antidepressiva medicin igen.
Det var ett jäkla regnande.

Juli



Första juli åkte vi och kikade på Gottfrid första gången. Då sex veckor. Kärleken är... som ni ser total och ögonblicklig.
Två veckor senare hämtade vi hem honom med mycket pirr i magen.
Lillkillen 8 kg tung.




Märta blev kort därefter mycket sjuk och visade sej ha pyometra.
Hon fick akutopereras och det var inte säkert att hon skulle överleva.
Men hon är en fighter. Min fighter. 50 kg girlpower.
Å för det är jag fortfarande så tacksam.

 

I övrigt fyllde Cissi år. Ergo Sum likaså.
Å så där jätte mycket med vädret var det inte.

Augusti



Maken fyllde år. Sonen med. Pappa med. De tre närmsta männen är lejon... då kan ni ju räkna ut hur jag har det.
Det märks i mina inlägg att jag börjat fundera (mer) över livet. Hur det är, hur jag skulle vilja att det var. Vad jag saknar, vad jag är sjukt less på.
Golven var ständigt nedkissade men Gottfrid var en glädjespridare och ett lyckopiller.
Maken å jag drogs isär än mer... jag älskade att det var så mycket HUND i våra liv, han var (är) inte lika förtjust.
Cissi drog till Sicilien, pappa till Zakyntos. Själv fick jag stanna hemma med dyngvädret, men tja... det kändes ok. Hade inte velat lämna hundarna i år.
Sonen bodde hemma hela augusti. Jag hade ytterligare en luftrörsinfektion.
Vi firade... eller ja, maken å jag hade 24 årig bröllopsdag och den blev en besvikelse.
Inte ens en blomjävel fick jag.
Min äldsta dotter gick och gifte sej. Vilket var härligt... när chocken över att inte få va med lagt sej.  
I slutet av månaden fick jag än en gång söva min tanthund för att dra ut tänder.

September



Träffade Uber-Linn å hade en häftig eftermiddag.
Det talades mycket om Haddile som skulle utvisas fr sin svenska familj till mamman som aldrig kunnat ta hand om henne. Det talades mycket om minareter.
Bonde söker fru startade upp och jag vägde 61 kg och hängde på en del after work och parmiddagar.
Jag hade en veckas semester.
Maken å jag var på bio för första gången på åratal... Hypnotisören.
September var vacker i år.

Oktober


Vi hade trycksårrsmätning på jobbet. Makens plastmormor begravdes.
Bloggdalas bokcirkel startades upp å vi började med mitt val "En dag."
Jag hade elev som slutbedömdes. Jag var på fackkurs i Halmstad och slarvade bort min väska.
Blev förövrigt jätte bortskämd med underbart hotellrum, fantastisk mat och härligt sällskap.
Vädret skötte sej hyfsat va?

November



Gottfrid och jag började valpkurs. Bilarna och dess där gick sönder i parti och minut.
Min mamma på jobbet gick i pension. Det var en riktig deppig dag.
Vi i "familjen" hade en desto trevligare avfirningskväll.
Min Mini fylld 18 år och vi firade henne med kalas.
Å jag fick årets häftigaste besked!

December



Så kom kylan och oxå snö, den första föll den 3:e. Sedan dess har kylan och det vita bestått... ända till idag när det har regnat och varit plusgrader.
Jag har varit på klinikfest som absolut måste klassas som den roligaste festen någonsin.
Jag har även varit med om en av de största prövningar i mitt yrke som tog hårt på mej, men ännu hårdare på en del andra av mina kollegor.
Kvar på december återstår förhoppningsvis inga katastrofer. En trevlig knäckkväll, en stressig tid och en jobbande jul
Jag har i skrivandets stund haft 90 746 läsare. Mäktigt.
Å jag väger 64 kg... alltså 2 kg mer än när jag gick med i Viktklubben. Hepp!

Sammanfattningsvis...
Ett år som inte innehållit allt för mycket dramatik men där "trött" varit ledordet.
Mycket privat som är svårt att prata om. En bror som snart knarkar ihjäl sej. En mor som snart super ihjäl sej. Ett äktenskap som inte mår bra. Mycket på jobbet.
Trött, trött, trött.
Å glädje i hundarna. Att få behålla sin tanthund efter en pärs och att få dela det med en livs levande prins. Glädjen i att ha utvecklat nya vänskaper bland annat med Ergo och njutit av gamla.
Ett år när jag grubblat mycket utan att få så många svar.
Å väderleksmässigt pissigt. Badade inte en enda gång.
Ekonomiskt ungefär likadant.


Nu får vi se vad 2013 bär i sitt sköte.

Puss/ Asta