Godmorgon på er

 

Huvudvärken å den där diffusa yrseln är kvar ännu men idag är jag i alla fall ledig och har förhoppningar om att kurera den.
Jag har haft sovmorgon å unnat mej att vakna långsamt. Ligga kvar i sängvärmen och filosofera, sträcka på mej, blunda lite igen.
Nu sitter jag här... mitt lata stycke... 11:10 med dagens första mugg kaffe och samlar kraft att ge mej in i duschen.

Hundpromenad väntar. Därefter La Stada. Ska handla lite mat å lite vin.
Lite fredagsmys.
Att långsamt pula i köket bland tända ljus, laga till nåt extra gott, sippa på ett gott vin ur glas med hög fot å inte ha högre krav på sej själv än så ska bli ljuvligt skönt.
Precis vad jag behöver idag.
Å smågodis. Gud vad jag längtar efter det idag.

Hur ser er fredag ut?

Puss/ Asta

Nu sätter jag punkt. För den här gången.

Jag vill inledningsvis tacka er som ståndaktigt hjälpt mej att besvara kommentarer från "Anonym." Även om det inte ÄR så, så är det lätt att känna sej ensam när man får ta debatten själv. Så tack! Tack för kloka, tålmodiga, nyanserade kommentarer.

Själv orkar och ids jag inte vara så klok och nyanserad just ikväll.
Jag har haft huvudvärk i ett dygn. Jag har jobbat hårt ett längre tag och jag är trött.
Å vi har upp på det ett jävla väder och ett förbannat väglag här i södra Sverige så jag blir alldeles spänd i hela kroppen av att ta mej till å från jobbet.
Jag känner mej med andra ord irriterad.

Det är väldigt svårt att diskutera med människor som kallar sej "Anonym."
Är ni en eller flera?
Det kan jag i och för sej kolla upp, men just nu ids jag inte.
Ni kunde väl åtminstone... om ni nu är så rädda... välja nåt alias så jag kunde hålla reda på er.

Sen är det ingen idé att bolla statistik med er för ni kör efter er egen sanning i alla fall.
Både Therese och "Mellan skog och gård" lämnade goda och pålitliga källhänvisningar, men sånt biter inte på er. Ni vet vad ni vet ändå, inte sant?
Över 95% av alla svenskar... gamla OCH nya... har ALDRIG varit misstänka/ förhörda för någon grov brottslighet.
Det vill säga, nästan alla som kommer hit vill finna en trygghet för sej och sina barn, arbeta, tillhöra och göra rätt för sej.
Det är lätt att glömma när man diskuterar huruvida vissa grupper av människor begår fler brott än andra.

Sverige behöver invandring för tillväxt och välfärd. För att vi inte kan driva vårt land själva.
Sverige har där till som ett rikt land med fred i över 200 år en skyldighet att hjälpa människor som flyr krig och tortyr för sina liv.
Det står i lagarna och det står skrivet i våra moraliska skyldigheter.
Det är ett livets tombola att just du är född just här med alla våra jävla förmåner!

Att likställa invandrare/ flyktingar med segregerade områden är som att diskutera bananer och palsternackor. 
Kriminalitet har alltid varit större i områden där fattigdom och arbetslöshet råder.
Alltid och överallt.
Det gäller för dem med utländsk härkomst, det gäller för svenskar.
Att öka klyftorna, att "ta hårdare tag", att dela upp vi å dom är kontraproduktivt.

Slutligen. "Anonym" i singularis eller pluralis... ni ÄR en minoritet tack gode Gud.
Ni låter mycket, ni hörs mycket, ni skämmer ut er var å varannan dag å medlemmar utesluts i parti å minut för att de offentligt sagt det som alla vet att större delen av Sd står för men ni ÄR en minoritet.
90% av rösterna tillfaller partier som inte delar er människosyn och era vedervärdiga värderingar.
Ni kommer inte få nåt att säga till om efter nästa val heller även om ni skulle bli det tredje största partiet. Om det råder det stor konsensus mellan allt från V till M.
Sverige och svenskarna i stort står nämligen för något annat än vad ni gör.
Svenskar är kända för sin tolerans, sin givmildhet, sin nyfikenhet.
Det vill jag värna. Det är jag stolt över.
Vi har stolta solidariska traditioner.

NU tar jag tillbaka bloggen.
Detta är en blogg där det diskuteras politik men oxå annat.
Så tack för för visat intresse.
Punkt!

Puss/ Asta

Litteraturutmaning. Dag 2. En bok du läst mer än tre gånger.

 

En bok jag läst... fler... än tre gånger heter det väl?
Nåväl.
Funderat och funderat. Det finns nog en eller två romaner jag läst tre gånger, men det kan hända att jag vill spara de titlarna till senare i listan så väljer en barnbok.
Här finns ju en uppsjö av böcker som man läst om å om å om igen för ungarna under deras uppväxt.
Faktiskt är just det här med högläsning tillsammans något av det jag saknar mest från när ungarna var små.
Jag har i perioder till å med tjatat på att få läsa för maken, det vore en win-win , eftersom han inte läser. Men... det vill han icke.

Om jag då ska välja en av alla fantastiska barnböcker som man läst genom åren så får det bli min favorit av Astrid Lindgren. Bröderna Lejonhjärta.
Få böcker har väl så i grunden påverkat generationer av barns tankar kring döden som denna.
Det är en bok som har allting. Mörker, ljus, mod, att övervinna rädsla, ont, gott, liv, död och framförallt kärlek.
Gissa om jag kommer läsa den många gånger till?! För barnbarnen.

Puss/ Asta

Dag 01 – Bästa boken du läste förra året
Dag 02 – En bok som du har läst mer än tre gånger
Dag 03 – Din favoritserie
Dag 04 – Favoritbok i din favoritserie
Dag 05 – En bok som gör dig glad
Dag 06 – En bok som gör dig ledsen
Dag 07 – Den mest underskattade boken
Dag 08 – Den mest överskattade boken
Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla men som du älskade
Dag 10 – Favoritklassiker
Dag 11 – En bok som du hatade
Dag 12 – En bok som du brukade älska
Dag 13 – Din favoritförfattare
Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare
Dag 15 – Favoritkaraktär: manlig
Dag 16 – Favoritkaraktär: kvinnlig
Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok
Dag 18 – En bok som gjorde dig besviken
Dag 19 – En favoritbok som blev film
Dag 20 – Den bästa romantiska boken
Dag 21 – Favoritbok från din barndom
Dag 22 – Den bästa boken du äger
Dag 23 – En bok som du har velat läsa en längre tid
Dag 24 – En bok som du önskar att flera hade läst
Dag 25 – En karaktär som du kan relatera dig själv till
Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om något
Dag 27 – Det konstigaste/mest överraskande handlingen/slutet
Dag 28 – Favorittitel
Dag 29 – En bok som alla hatade men som du älskade
Dag 30 – Din favoritbok – always

Litteraturutmaning. Dag 1. Den bästa boken jag läste förra året.

Hänger på en litteraturbloggutmaning som jag fann hos Therese.
30 inlägg på 30 dagar om böcker man läst.



Den som först dyker upp i mitt huvud, och som jag fortfarande ofta tänker på, är
"En man som heter Ove" av Fredrik Backman.

Jag minns hur jag läste den i somras.
Boken om Ove, denna principfasta, tjuriga, deprimerade man med så mycket hjärta å omtänksamhet inom sej som sipprade ut bakom all barskhet.
En långsamt berättad, men ack så finurlig och humoristisk, roman om en änkling som känner att livet är över men att allt först måste vara ordning å reda.
Jag log för mej själv och skrattade högt många gånger genom min läsning.
Liggandes på studsmattan i solen fulgrinade jag med tårar och snor i hela ansiktet till slutet.
Denna roman ÄR underbar! Lyckliga du som ännu inte har läst utan har den framför dej.

Så här ser utmaningen ut.
Häng på du med!

Puss/ Asta

Dag 01 – Bästa boken du läste förra året
Dag 02 – En bok som du har läst mer än tre gånger
Dag 03 – Din favoritserie
Dag 04 – Favoritbok i din favoritserie
Dag 05 – En bok som gör dig glad
Dag 06 – En bok som gör dig ledsen
Dag 07 – Den mest underskattade boken
Dag 08 – Den mest överskattade boken
Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla men som du älskade
Dag 10 – Favoritklassiker
Dag 11 – En bok som du hatade
Dag 12 – En bok som du brukade älska
Dag 13 – Din favoritförfattare
Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare
Dag 15 – Favoritkaraktär: manlig
Dag 16 – Favoritkaraktär: kvinnlig
Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok
Dag 18 – En bok som gjorde dig besviken
Dag 19 – En favoritbok som blev film
Dag 20 – Den bästa romantiska boken
Dag 21 – Favoritbok från din barndom
Dag 22 – Den bästa boken du äger
Dag 23 – En bok som du har velat läsa en längre tid
Dag 24 – En bok som du önskar att flera hade läst
Dag 25 – En karaktär som du kan relatera dig själv till
Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om något
Dag 27 – Det konstigaste/mest överraskande handlingen/slutet
Dag 28 – Favorittitel
Dag 29 – En bok som alla hatade men som du älskade
Dag 30 – Din favoritbok – always

Till dej/er som kommenterar anonymt om våldtäkter å dess härkomst

Anonym:
Vad är det för fullvuxna män som måste gå och prata med någon för att inte våldta? Låter ju helt vansinnigt. Kanske samma "ungdomar" som kräver att de vill ha fler fritidsgårdar för att inte sätta igång upplopp? Men vi lever ju i ett ursinnigt land i en ursinnig tid där radikalliberalism och kulturmarxism har oss i ett järngrepp. Vi har i Sverige utvecklat en kultur med en relativt god syn på relationen man och kvinna. På 80-talet kunde kvinnor bada topless helt utan problem. Numera har saker och ting förändrats. Heltäckande klädsel ses som normalt av våra politiker, ja till och med uppmanas. Samtidigt vill man kunna bada topless på badhus. Det man inte förstår är att det inte går att både ha mångkultur och samtidigt vilja styra människors värderingar så att dessa stämmer överrens med feminismen. Du kan inte både säga att alla människor ska uppmanas att leva precis efter den kultur de vill (vilket leder till att man ser mellan fingrarna när män från icke-svenska kulturer beter sig nedsättande mot kvinnor - att sätta ner foten vore ju att agera tvärt emot idén om mångkultur) samtidigt som du vill att alla som kommer till Sverige ska bli feminister och respektera kvinnor som badar nakna på badhus. Då måste välja och det är det som är kärnan av problemet i dagens Sverige - folk vill vara toleranta men samtidigt vill man ju att alla ska leva efter upplysningens frihetsideal. Orsaken till att Sverigedemokraterna och andra liknande partier växer sig allt starkare står att finna här, då de är de enda som pekar på det orimliga i detta politiskt korrekta sätt att resonera. Man kan tycka vad man vill om detta, men att låtsas som att detta problem inte exiserar är i längden inte hållbart.

Anonym:
Intressant kommentar om toplessbad i Malmö, antar att det var på aq-va-kul i Malmö. Alla som bor i Malmö vet vilken typ av män som härjar där, trakasserar badgäster och så vidare. Anser ni att samtliga män ska tvingas ta ansvar för vad en grupp män från en viss typ av kultur gör? Varför inte rikta insatser där de behövs, det vill säga inom vissa kulturer med en kvinnosyn som härstammar från områden i världen där man inte haft någon moderninsering. Vågar ni stå upp för kvinnan eller är ni rädda att någon ska tro att ni är rasister om ni vågar erkänna att kvinnoförtrycket i mångt och mycket förstärkts av det mångkulturella samhällets misslyckande?

Jag borde verkligen inte svara, jag borde inte det.
Det är orättvist och fel att rasister som skriver på min blogg får egna inlägg och tillåts lägga beslag på min tid när alla gulliga, peppande läsare som genom sina kommentarer tillför så mycket sällan får det.
Men!
Självkontroll hör ju inte till mina starkaste egenskaper.

Ibland när jag möter genuint troende människor så kan jag bli avundsjuk.
Det finns en lyster och en inre trygghet hos dem som är övertygade om att Gud ständigt finns vid deras sida.
Allting verkar väldigt mycket enklare då.
Lite på samma sätt fast precis tvärtom är det med er sverigedemokrater.
Allt är så enkelt i en värld där fakta inte behövs. Där analys aldrig görs. Där allting tillåts vara precis så som man bestämt sej för hur det är.
Svenskar är snälla, ärliga och skötsamma människor.
Muslimer är fanatiska, kvinnofientliga och farliga människor.
Punkt.

På sätt och vis kan jag önska att det var så som ni sa.
Så som ni så hårdnackat tror.
För allting vore så mycket lättare då, inte sant?
Om man bara kan se på en människa eller höra dess namn för att avgöra i vilken kategori han eller hon skall delas in i.
Men har man begåvats med en inre kompass för rätt och fel, ett intellekt och en analytisk förmåga så har man. Å då går det inte att leva i den villfarelsen.

Jag VET nämligen att de allra flesta män, oavsett nationalitet eller etnicitet, i Sverige aldrig varit misstänkta för något sexualbrott.
En överhängande majoritet av alla män tycker att våldtäkter är fel.
Att 98% enl BRÅ av alla sexualbrott utförs av män säger ganska lite om flertalet män.
Jag ska inte hålla på att bolla statistik med er.
Man kan som sagt bevisa precis vad som helst med statistik beroende på hur man läser den.
Å ni sverigedemokrater tenderar att läsa statistik som fan läser bibeln.
Sverigedemokraternas brottsregister är ni märkligt nog mindre intresserade av.
Inte heller dess kvinnosyn.
"Skit i den där lilla horan nu" från Sd's högsta ledning passerar med ett rört leende som en fyllegrej.

När jag var 8-9 år fick jag min ingifta morbrors tunga nedkörd i halsen på mej.
Sedan tog han på mej med sina stora händer och viskade i mitt öra vad han skulle vilja göra för sexuella saker med mej.
Några år senare valde han istället att våldta sin dotter som var ungefär i samma ålder.
Han var svensk. Så svensk en svensk någonsin kan bli.
När jag var 12 år blev jag våldtagen av två killar som åtminstone var myndiga.
De band fast mej, höll för min mun, turades om att ta för sej och fick mej därefter att tro att det var mitt fel å att det var bäst att jag höll tyst om det så att jag inte fick dåligt rykte.
De var svenskar. Så mycket svenskar några svenskar kan bli.
Nåt år senare blev jag hembjuden till en mycket äldre kille, han var kanske 22.
Han hällde i mej öl till jag var redlös, utnyttjade mej på alla sätt som går och satte mej på en spårvagn mitt i natten. Halvt medvetslös.
Han var... visserligen ursprungligen från Finland men jag antar att det inte räknas som "utländsk" för er. 
I mitt barndoms kvarter fanns en medelålders man som lockade hem ungdomar med alkohol och cigaretter. Som alltid hade en porrfilm på och som passade på att klämma lite på de unga tjejerna.
Han var svensk.
Det fanns pappor som alltid tittade lite extra, kramades lite länge, "råkade" ta en på arslet när man var liten å hemma hos kompisar.
Svenska.
Jag har på krogen blivit kladdad på. Taffligt raggad på. Erbjuden pengar för sex.
Jag har blivit uppringd av någon som utan brytning kallade mej "Blattehora."

Med detta menar jag inte att det bara är svenska män som har taskig kvinnosyn, som är sexualförbrytare å allmänt patetiska.
Jag har blivit tagen i häcken av män med utländsk härkomst med.
Jag är säker på att det finns våldtäktsmän bland iranier, somalier, norrmän, spanjorer, bosnier. Oxå.
Tyvärr har finns skitstövelgenen inte hos ett enstaka folk utan hos en del män inom alla nationaliteter och kulturer.
Tyvärr, för som sagt, allt hade varit så mycket enklare annars.

Puss/ Asta

Men kvinnor har väl oxå ett ansvar?

 

Med kvinnor och medsystrar som Lucia Ray så behöver vi inga fiender.
Lucia, ursprungligen från Kanada, nu boende i Sverige skriver en debattartikel i Sydsvenskan som får mej att undra... är hon på riktigt?!
Eller är det nån av nissarna i Sverigedemokraternas järnrörsledning som klätt ut sej till transa?

Lucia Ray tycker att det är dags att kvinnor slutar se sej själva som offer.
Det skall vi göra genom att bete oss på ett förnuftigt sätt så vi inte hamnar i några tråkigheter som våldtäkter.
Jag citerar: "Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir."
Jo det är sant! Hon skriver så.
Vi kan väl här ta en kort stund för oss själva och fundera över det.
..."en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir."

Vi kan ta några helt vanliga situationer där kvinnor mer eller mindre förtjänar våldtäkt...

Kvinna möter man på krogen. De pratar. De dansar. De klickar. Han kysser henne.
Hon kysser honom.
Hon tror att han skall följa henne hem. Han tänker sej sex.

Kvinna hånglar med man på fest. Är helt klart attraherad. Följer med honom hem för att ligga med honom. Telefonen ringer, ungen där hemma har blivit sjuk säger barnvakten, kvinnan vill hem. Han tänker sej sex.

Kvinna möter  man. Blir attraherad och kan tänka sej att ha sex med honom. Följer med honom hem.
Mannen har där sina fem polare som oxå tänker sej sex.

Kvinna har en gång gift sej med en man. Nu är det fredagskväll, barnen sover.
Han tänker sej sex.

Här ska då kvinnan, ta sin del av ansvaret över vad konsekvenserna blir!
Sin del av ansvaret över att en eller flera män inte förstod att omständigheter kan förändras, nu vill hon inte ligga längre och då är det... synd.
Bättre lycka nästa gång.
Nej nej, så kan inte män tänka. Män styrs av sin penis och är lobotomerade knullkanoner.

Jag har läst så många blogg, twitter och facebookuppdateringar om våldtäkter och synen på män å kvinnor senaste tiden.
Många svär över "det här jävla landets rättsystem."
Men faktum är att Sverige har bland de hårdaste lagarna i världen i vad som tolkas in som våldtäkt. Eller vad som borde tolkas in. Nämndemän, advokater, åklagare och domare är människor (ofta män) som tolkar lagen... ofta åt helvete fel.
Att se över lagen om sexualbrott... igen och göra den än tydligare är väl inte i sej fel men jag tror problemet och problemets lösning inte finns i att ändra en redan bra lag eller att skärpa straffen så himla mycket mer.
Det är en attitydfråga.

Åsa skrev i en kommentar kring mitt senaste inlägg i frågan att hon upplever det här med synen på vad som verkligen ÄR våldtäkt som en riktig vattendelare just nu mellan dumhuvuden och vettiga män.
Kort skrev att det finns många män som känner sej arga över att klumpas ihop med idioter till män men JAG hör/ läser väldigt sällan ilskna å upprörda mansröster i frågan.
Inte heller en enda av mina manliga läsare kände sej manande att besvara mitt lockrop efter dom.
Det är kring och med de goda männen och synen på vad män och manlighet är som vi måste arbeta.
Inte kring att skuldbelägga kvinnor!
Kvinnor precis som män har rätt att när som helst säga "nej tack" till sex alldeles oavsett vad de utstrålat eller lovat innan.

Puss/ Asta

Bildgooglade min blogg

Hittade några härliga bilder när jag bildgooglade min egen blogg som jag tänkte dela med mej av. Kanske roligare för mej själv än för er, vad vet jag, men här är de i alla fall.

Asta Pastasson badar förra sommaren. I Sverige. Naken. Men det syns inte :)

 

Märta i sitt esse, näst sista sommaren när mopsen Alfons var här å hälsade på.
Söt men enerverande grabb tyckte Märta som fick huta till honom några gånger.
 

Min äldsta och min yngsta dotter. Så fina.
 

Mamma å Märta hade en alldeles särskild relation och älskade varann högt.
Kolla in hur de tittar på varann.
 

Gammal bild på Dotter nr 2. Så fin. Alltid så cool.

 

Första sommaren för Gottfrid. Här 10 veckor kanske å ett av de första mötena med havet. Huva så stort å blött.
 

Märta hade en ängels tålamod med Gotteman. Men i lekarna kunde det gå hett till.
Sekunden efter denna bild hänger lillkillen som en igel i örat på henne.
 

Foto Maria Skytt. En bild av mej i Varberg fr i somras. En av sommarens roligaste dagar.

 

Första mötet med Gotteman. Jag tog upp honom i min famn (och mini knäppte en bild.) Som ni ser är kärleken ögonblicklig och överjordisk. 



Har fler, men ni tröttnar väl. Vi tar resten en annan gång.

Puss/ Asta

15 egenskaper och egenheter med min hund

 

Läste ett inlägg på en blogg som jag lär besöka igen, kolla in här.
Tänkte jag skulle härma lite :)

1. Det finns enmanshundar å det finns mammegrisar och sen finns Gottfrid.
Jag har aldrig varit med om maken till hur mammig han är.
Han följer mej överallt. Även på toaletten. När jag inte är hemma men hela övriga familjen är det så ligger han ändå å bara väntar på mej.

 

2. När Gotte 8 veckor kom till oss var han jäääätte rädd för vatten.
Han gick omvägar kring vattenpölar och han satt kvar på stranden och pep när vi andra badade. Nu är han tokig i allt som är blött och älskar att simma.

3. Gottfrid stjäl sällan mat. Det är egentligen inget vi lärt honom att låta bli.
Han kör en annan taktik... sätter sej nedanför bänken/ bordet där det står nåt gott å skäller på det. En dag kanske kycklingfilén blir så rädd att den hoppar rätt ner i gapet på honom.

4. Vid sidan av mamma är hundtjejer det bästa Gottepojken vet. Rätt naturligt när man är 20 månader.

 

5. Gottfrid älskar familjens katt. Familjens katt älskar inte Gottfrid.

6. För att vara unghund och mastiff är Gottfid rätt lydig och lyhörd, särskilt när han är lös. Men guppande rådjursrumpor GÅR inte att motstå.

7. Gottfrid är en  väldigt lat hund. Att lösa problem (som en burk över en korv) är inte hans melodi. Då ger han hellre fan i korven.
Samma sak ute, nosen används bara när ögonen och synen inte räcker till.

 

8. För sin ras... Dogue de Bordeaux... är han ganske liten å nätt.
Fast än är han inte färdigvuxen på långa vägar.

9. Som de flesta hundar älskar Gotte att få ben. Men han tuggar oftast inte på dem.
Nej, han springer runt å stajlar en stund å sen gräver han ner dem.

10. Så gott som varje dag går han långa promenader på stranden.

 

11. Ett jobbigt ofog han har är att hans favoritlek fortfarande är att bita i sin mamma.
Å han biter hårt!
Blåmärken över armar och ben (ibland på rumpa och tuttar) är vardag.

12. Han är en riktig matvägrare. Äter kanske hälften av vad han ska.
(Å har blivit bortskämd på kuppen.)

13. Hans snarkningar är bland det mest sövande som finns.

14. Dregel. Dregel är Gottfrids mellannamn. Det finns överallt. På vägar, speglar, köksluckor, golv och alltid i höfthöjd på mina kläder.

 

15. Gottfrid är en utmärkt representant för rasen.
Sund, stark och smidig i kroppen. Lugn, stabil, snäll.
Charmig och kärleksfull. Lagom med vakt.
Han är min prins. Min Gudasände.

Puss/ Asta

Innan morgonen kommer.

Ja, men ingen säger det som han.
Å det är så konstigt, för hur mycket jag än lyssnar så finner jag nya saker som han vill säga mej. Texterna väcker nya, helt nya meningar hos mej, kan användas vid nya känslor.
Ta dej tid att läsa om du vill. Eller lyssna. Helst högt. Gör du det inte är det din förlust.
Vad säger orden dej?

Innan mörkret faller
Ska jag lämna några varma rader
Ska jag vara din starka vän
Ska jag visa upp några bättre sidor
Och lova dig nånting igen

Innan morgonen kommer
Ska jag vända alla kappor tillbaka
Och lita mer på min kraft
Ska jag hämta nånting jag förlorat
En vilja som jag faktiskt haft

Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
Jag har trampat upp stigar där gränserna går
Och du blir aldrig en vän igen
En mot en
Tills morgonen kommer

Innan mörkret faller
Vill jag reda ut några saker
Inga rätt och inga fel
Vill jag öppna för en vapenvila
Du har din och jag har min del

Och innan morgonen kommer
Vill jag blöda några droppar mot stenen
Det är tid för några tårar än
Och göra klart för min norra stjärna
Att jag aldrig ska ner igen

Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
Det är som jag känner när åskan går
Och du blir aldrig en vän igen
En mot en
Tills morgonen kommer
Ja, tills morgonen kommer

Mina ögon för blöta
För att göra epilogen rättvis
Jag orkar inga flera ord
Inga krafter för en vacker utgång
Jag lämnar inget dukat bord

Men innan morgonen kommer
Vill jag lämna några varma rader
Kanske möter vi en vår igen
Jag ångrar inga steg vid din sida
Jag vattnar dina växter än

Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
Det är som jag känner när åskan går
Och du blir aldrig en vän igen
En mot en
Tills morgonen kommer

Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
Jag har trampat upp stigar där gränserna går
Och du blir aldrig en vän igen
En mot en
Tills morgonen kommer
Tills morgonen kommer

Lars Winnerbäck från plattan Daugava 

Denna klickade jag precis hem till mej...

... Ser mycket fram emot att läsa den!

Nån som har läst?
Köpte samtidigt Bloggdalas februaribok "Örfilen." 45 spänn kostade den på Bokus.

Puss/ Asta

Är verkligen män dumma i huvudet?

 

Nu har det hänt igen. Vilket ju inte är så himla konstigt eftersom det händer hela tiden.
Ännu en friande våldtäktsdom. Ännu en man som inte begripit bättre.

En man "raggar upp" en mycket berusad kvinna på puben Murveln i Göteborg.
På vägen ut ur restaurangen ramlar hon och blir liggande en stund.
Mannen hjälper henne upp och tar med sej henne hem.
Väl hemma serverar han henne ännu mer alkohol.
Sen har han sex med henne.
Kvinnan hade under tiden en promillehalt någonstans mellan 2-2,5.
Men mannen, duglig nog att knulla, märkte inte att hon var berusad och frias därför.

Japp.
Han "tog för sej" kan man säga.
Jag har i min ungdom (eller ja, barndom är mer välbeskrivet) oxå råkat ut för "män som tar för sej" på samma vis.
Jag anmälde aldrig. För jag trodde att jag var korkad å dum i huvudet och att män fick göra så. Vilket de får. Eftersom samhället tror att män är korkade och dumma i huvudet.

Jag kan inte dra någon annan slutsats.
Om jag stryker runt på krogar sent om nätterna bland berusade och ouppmärksamma människor och snor deras plånböcker/ drinkar/ jackor eller vad jag nu vill ha och sedan med oförstående min säger "Jag trodde han sa ja" så tvivlar jag på att jag skulle bli frikänd.
Vad tror du?

Det är konstigt att män anses vara så kompetenta i andra sammanhang.
Dugliga att ha som chefer och styrelseordföranden. Som statsministrar och på bank.
Som läkare. Forskare. Piloter. Poliser.
Domare. Advokater.
Pappor.
Men just när det kommer till sex...
Då tror de att nej betyder ja.
Att våldsamt motstånd är en del av sexet.
De kan inte se att en kvinna är redlöst berusad.

Märkligt.
Så min fråga är... Är män så jävla dumma eller är det samhället som låter dem vara det?
Våldtar de därför att de kan?
För att samhället sänder ut signaler om att "visst, ta för dej."
För att samhället och även vi föräldrar i all välmening lär våra döttrar hur man inte blir våldtagen.
"Håll ihop, gå inte ensam, åk inte med någon du inte känner, ta inte emot drinkar fån okända, håll koll på din dricka, bli inte för full, ska du verkligen ha så där u-ringat?!" 

Vad tänker du?
Å ffa ni män som läser, vad tänker NI?
För detta är ett ämne som ständigt och återkommande diskuteras och debatteras av arga kvinnor. Var är alla vettiga, snälla och o-dumma män?

Puss/ Asta

God morgon å sånt där.

 

God morgon!

Jag är mitt i en jobbarhelg. Har hunnit halvvägs. Gör kväll idag och dagpass imorgon.
Bortsett från att jag känner mej sliten så gör det mej ingenting att jobba helg.
För mej kunde det lika gärna vara tisdag idag. Men det känns att jag är borta från hemmet mycket.
I natt smugglade jag upp Gottfrid i sängen. För att jag träffat honom för lite.
För att han behövde tanka lite mammakärlek och jag lite Gottfridkärlek.
Sängen är 1,40 bred och vi har snarkat sida vid sida.
Gott.

Det är ännu en kall januaridag. Har inte januari i år känts som evighetslång?
Vi har mellan 3-5 minusgrader men ingen sol och hård vind så det känns betydligt kallare och promenaderna den sista tiden har varit allt utom njutningsfulla.
Alldeles oavsett hur jag klär mej så fryser jag in i märgen lång tid efter att jag kommer in.

Just nu väljer jag ändå att fokusera på det som är bra.
Tänka på vad jag faktiskt kan och har.
Jag HAR ett jobb att gå till, jag PALLAR faktiskt att jobba igen även om det är många pass och stressigt och trots att jag får byta grupp å patienter nästan varje gång jag kommer till en ny arbetsdag.
Jag KAN gå ut och gå. Jag ÄR frisk och stark och jag HAR en ung, fin hundkille att vara ute med.
Jag skjuter undan de negativa tankarna och väljer de positiva just nu.
Det är medvetet och det är för mej ett aktivt arbete och ingenting som kommer naturligt för en gnällfia som mej.
Men just nu går det bra!

Nästa vecka arbetar jag mindre. Måndag, onsdag, torsdag, söndag.
På torsdag fyller min mamma år. På fredag ska jag ta ett glas rött (eller två) och fira att januari tar slut för denna gången. På lördagen ska vi hälsa på äldsta dottern och hennes familj.
I övrigt skall jag fortsätta med 5:2 och försöka ta mej ut på längre promenader.
Jag som älskar att gå och gärna tar omvägar hem har i den sista tiden av kyla kortat ner rundorna.

Hoppas ni har ett fint avslut på helgen.
Önskar er en god start på nya veckan. Ska ni göra något spännande?

Puss/ Asta

Mitt val av bok för februari

Lite skamsen efter att ha skolkat från januaris bok närmar jag mej vårt Bloggdalatorg.
Men jag är förlåten av Catharina och jag verkar inte ha missat något större mästerverk.
Jag lovar att jag skolkat klart för i år.

Då så.
Ny runda i Bloggdalas bokcirkel.
Det är min tur att välja och jag har funderat länge på vad jag ska välja.
Lättsamt eller djupt? Svenskt eller utländskt? Känt eller okänt?

Valet föll på, för mej, okänd mark.
En bok som fått oroligt spretiga recensioner.
Allt ifrån rena tokhyllningar till totala sågningar.
Det är även en bok som jag hoppas skall väcka tankar/ känslor att diskutera kring efteråt.
Jag älskar vår bokcirkel men vi har svårt att få till samtalen bortom de rena recensionerna efteråt. DET hoppas jag att denna bok skall hjälpa till med.

Jag har valt "Örfilen" av Christos Tsiolkas.
Hoppas ni inte läst den?
Recension söndagen den 23:e februari.

Puss/ Asta

Vad tänker ni om Mensa?

 

På radion ikväll lyssnade jag på radion och Jankell, som hade Mensa och Mensianer som dagens ämne.
Någonting inom mej krumbuktar svårt när jag hör om människor som är med i föreningar som Mensa.

Det där med intelligens och vad som egentligen menas och räknas in till intelligens är för mej inte helt solklart.
Jag har aldrig genomgått ett intelligenstest men jag är ganska säker på att jag i ett sådant skulle hamna under snittet som är 100.
Att jag inte ser mej som intelligent betyder inte att jag betraktar mej som dum.
Tvärtom ser jag mej som tämligen klok. Men klok och intelligent är inte samma sak.
Åtminstone inte för mej.
Klokhet erövras genom livserfarenhet, ett analytiskt tänkande och en vilja att förstå sej själv och andra samt att dra lärdom av detta.
Intelligens något mer diffust. Förmågan till att begripa logiska resonemang och att räkna ut abstrakta sammanhang.

Min make, som har en tvåårig gymnasial utbildning i verkstadsteknik, men som sällan eller aldrig läser skönlitteratur är väldigt intelligent. Det törs jag nästan ta gift på utan att han har gjort något intelligenstest.
Min son är lik sin far i hans logiska och matematiska tänkande och har upp till det läst en hel del litteratur, väldigt ung plöjde han tjocka romaner på engelska.
Han genomgick intelligenstest inför militären med mycket höga poäng.
Speciellt klok skulle jag däremot inte kalla honom. Han använder ofta sina förmågor kontraproduktivt.
Min Lillebror på jobbet är den intelligentaste person jag känner och förmodligen skulle han platsa i Mensa som har som krav ett IQ på över 131. Något som endast 2% av befolkningen har. Han lär sej allt supersnabbt, förstår orsak och verkan, har ett närmast memorerade minne. Men skulle säkerligen spöas av mej i ett EQ test.

Men det är inte min brist på intelligens eller att det finns människor som faktiskt är supersmarta som gör att det knyter sej i magen på mej när jag hör talas om Mensa och Mensianer (bara att kalla sej det?!?!)
Nej, det är snarast den elitistiska idén om speciella klubbar för de få utvalda med högt intellekt.
Att vara intelligent... fine och jätteroligt. Men vitsen att gå med i en klubb och frottera sej med andra väl utvalda det är i min värld suspekt och lite läskigt.
För mej för det tankarna till -30 talets Tyskland och andra obehagligheter.
En slags överhet dit kreti å pleti minsann inte är välkomna.

Någon sa någon gång att de som får höga poäng på IQ tester är bra på just det... att lösa IQ tester.
Jag vet inte. Men jag har funderat över varför de jag själv ofta uppfattar som intelligenta är män. Jag tror ju inte för ett ögonblick att män generellt är intelligentare (snarare tvärtom.)
Kanske känner jag så för att de har annan kunskap än vad jag själv besitter.
För att män oftare är roade av matematik och att lista ut lösningar på klurigheter.
För att de på ett annat sätt än jag kan räkna ut hur ratten skall vridas för en svår fickparkering eller föreställa sej ritningar av ett rum.
För att de kan se siffermässiga mönster.
Själv fixar jag inte alltid Kalle Ankas intelligenstest :)
Jag värdesätter, imponeras högre av de där tekniska förmågorna än av att jag tex kan läsa av känslor i ett rum, se å höra vad som inte uttalas. Sådant som min make är blind för.
Han märker inte att folk är osams eller kära för än de börjar slåss alt. hångla mitt framför ögonen på honom.
Kanske har vi oxå i barndomen, av våra föräldrar och av skolan, fått lära oss vilken kunskap/ nyfikenhet/ fallenhet som är av värde och vilken som inte är det.

Vad tänker ni om Mensa, Mensianer och intelligens?

Puss/ Asta

Sd har svaret kring vårdkrisen (oxå)

God morgon mina små hjärtan.

Om man vaknar och känner att "Idag är jag nog lite för glad och harmonisk" så kan man alltid dra iväg ett par tweet med ett par sverigedemokrater så är den känslan över.
Precis VILKA problem de än talar om så är allt den stora invandringens fel.
Allt.
Å de vet alltid bäst.
Idag handlade diskussionen om vården. De långa vårdköerna, kaoset för vårdpersonalen, platsbristen beror nämligen på att vi väljer att ignorera etniskt svenskar som är svårt sjuka och istället behandlar asylsökande och papperslösa som åkt tvärs över jorden i horder för att utnyttja svensk sjukvård.
Japp! Då vet ni.
Å som vanligt är de inte ett skit intresserade av att lyssna på andra som vet bättre.

Som asylsökande har du rätt till AKUT behandling.
Jag har under mina 12 år i sjukvården haft hand om EN asylsökande patient.
Så nja...
En reflektion som slog mej här om dagen när jag tittade in i på vår samordnarexpedition och läkarna samlats för att ronda var att där fanns 8 läkare, två av dem överläkare och resten AT. Två av dessa läkare var "svenska."
Så nja igen...
Jag tror kanske inte att Sverigedemokraterna skulle kunna göra så mycket för den verklighet som patienter och vårdfolk befinner sej i och de problem vi gemensamt upplever.

Jag har själv inget fullständigt svar för hur vi ska kunna bärga den sjunkande båt vi kallar svensk sjukvård och få den på rätt köl igen till en sjukvård befolkningen och de yrkesverksamma kan vara stolta över men några lite mer intelligenta tankar än "minska invandringen" eller "dela befolkningen i ett a och b lag med olika rättigheter" har jag.

Minska flödet till akutmottagningarna och sänk antalet inläggningar.
Hur?

Tex genom att gamla människor som bor på ett boende eller har insatser av hemtjänst och kommunsköterska ska slippa komma in till sjukhus för enklare behandlingar så som urinvägsinfektioner, lunginflammationer, undernäring, förstoppningar och allt vad det är.
Ordna om logistiken så kommunsköterskan har back upp av en läkare och på plats kan ge antibiotika intravenöst, sätta näringsdropp, ge inhalationer.
Tillsätt en läkartjänst inom landstinget som kan vara support, back up till en läkaren i primärvården i alla dessa fall.

Våga ta "brytsamtal." Brytsamtal är när läkare, patient och/ eller anhöriga kommer överens om vårdnivån. Enas om att nästa gång "Nils 96 år" inte ätit/ blivit medvetandesänkt så är det livets gång för det är varken rimligt eller etiskt försvarbart att skicka gamla människor fram å tillbaka, fram å tillbaka mellan boende och sjukvård för något som är livets gång.

Öka primärvårdens beredskap och informera brett om vårdnivåer.
Akuten skall sökas för akuta åkommor. Inte för besvär patienten haft i 3 dagar.
Inte för halsfluss, lite yrsel eller annat som en vårdcentral kan ta hand om.
Informera brett om att på vårdcentralen finns högre utbildade läkare med större kunnande. Flertalet akutmottagningar bemannas av AT läkare, det vill säga läkare under utbildning.

Sluta sänka skatterna. Höj dem och rikta pengarna mot där de behövs.
Det är sjukvården som vet vad sjukvården kostar, inte politikerna.
Öka antalet vårdplatser och tillsätt en adekvat bemanning till att ta hand om de sjuka.
Det utbildas inte för få sjuksköterskor i Sverige, däremot söker sej nyutbildade ( å i viss mån erfarna) sjuksköterskor bort till följd av löjligt låga löner.
Låga löner/ låg uppskattning och värdesättning och en allt för tuff arbetsmiljö gör att duktiga människor lämnar vården. I sjukskrivningar eller andra karriärer.

Puss/ Asta

Feminismen igen

Lyssnade på Karlavagnen en stund igår kväll där dagens ämne var "Är du feminist?"
Efter en kommentar på deras facebooksida blev jag ombedd att vara med i programmet!
Hedrande så klart men jag avstod. Jobbade å visste inte när jag kunde komma ifrån.
Programmet å kommentarerna på facebook väckte en del tankar.

En man skrev nåt i stil med "Är inte det en myt att kvinnor nu för tiden känner sej underlägsna?"
Det ska verkligen en vit privilegierad man till att säga nåt sånt!
Underlägsen är kanske inte ordet, underordnad är bättre, och han ser verkligen inte de problem som jag ser dagligen med att vara kvinna.
Han ser hur långt vi har kommit i jämställdhetsarbetet men inte hur oerhört långt vi har kvar.

En kvinna skrev att det var tramseri. Att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor... vad det nu betyder?! Och att kvotering är förnedrande.
Jag skulle vilja upplysa henne om att kvotering i högsta grad redan existerar.
Hela tiden.
Bland män.
Män väljer in likasinnade för högre tjänster och styrelseuppdrag.

Något som jag reagerade på, först med irritation men sedan ändå med en slags förståelse och igenkänning, var flera som ringde in och vägrade kalla sej feminister, en kallade sej tom antifeminist... men när de resonerade så var deras tankar ändå feminism fast de satte andra ord på det.
Människor som tyckte det var självklart med lika lön, delat ansvar över barnen, att kvinnor duger lika bra som män på chefsbefattningar osv.

Belinda Olsson fick mycket skit för första delen av "Fittstim", jag har fortfarande inte sett det så jag ska göra det innan jag uttalar mej,
Men jag tänker att "den arga feministen" både för kampen framåt... och bakåt.
Utan människor (i huvudsak kvinnor då) som fört kampen så hade vi kanske inte varit där vi är idag. Eller "kanske"... det hade vi inte.
Men å andra sidan så skrämmer och fjärmar allt för hårda tongångar den stora massan. Att tala om att hata män, ge alla män kollektiv skuld för att kvinnor utsätts för osv väcker ett motstånd hos många. Gör att de känner sej främmande för den feministiska rörelsen.

Feminismen är en rörelse/ åskådning som önskar rättvisa åt båda könen.
Det är inte något matriarkalisk strävan.
Friare könsroller och större valfrihet för oss alla.

Lyssnade du på programmet?

Puss/ Asta

Kroppsideal och kroppsuppfattning

På facebook har jag de senaste dagarna fått kommentarer om att jag ser smal ut.
Smal med antydning om "för smal" och oskriven undertext "Nu räcker det."
Jag förstår att människor säger det i all välmening, ibland som en komplimang, men samtidigt så känner jag mej lite skriven på näsan.
Lite att jag "inte förstår" eller har "felaktig kroppsuppfattning."
Att protestera mot det förstärker bara den tesen.

Inledningsvis vill jag å det starkaste betona att jag inte tycker att jag är TJOCK.
Jag vill oxå tydligt säga att jag inte tycker att man har någon som helst skyldighet att vara smal eller att rundare människor är sämre eller fulare än smala.

Själv skulle jag säga att jag är rätt "normalbyggd."
Jag har att brås på på båda mina föräldrars sidor i form av kraftig övervikt, jag har lätt för att öka i vikt (svårare att gå ner det) och jag vill helt enkelt "passa på mej."
Jag vill inte att det brakar iväg i 20-30 kg som jag sedan måste ta tag i.
Jag är 1,62 cm lång och jag väger... nu... 60 kg.
Det innebär att jag enligt BMI ligger i mitten på det normala fältet.
Varken över eller underviktig.
Vad det gäller att mäta midjan klarar jag mej med nöd å näppe från det som räknas som ohälsosamt, alltså ett midjemått över 80 cm. Jag ligger på 78-79 cm.
Jag har en päronkropp. Tunn upptill, ffa i ansikte, hals, armar, byst.
Fylligare ner till över höfter å lår.
Toppar kan jag ibland ha i small el stl 36. I Strumpbyxor drar jag 40-42.
Jag har alltså inte tillstymmelse till att vara underviktig eller "för smal."

 


Efter 3,5 vecka med 5:2 metoden så har jag gått ner de extra kilona jag dragit på mej under första delen av vintern.
Där är jag nöjd.
Huden är däremot väldigt "lös" och jag är inte i närheten av så fit som jag var i somras när jag sprang.
Vill jag bli fastare i hullet så kan jag alltså inte banta bort något mer, jag får träna.
I min ålder bör man inte vara för mager, då syns rynkor (än) mer och dragen blir hårdare å vassa.
Å jag är inte sååå motiverad, inte sååå fåfäng, det är inte sååå viktigt för mej att jag orkar lägga ner jobbet som krävs för en platt mage å fasta lår.
Jag ÖNSKAR att jag vore det, för visst vore det kul å se lite snygg ut naken men det är som med att kunna prata engelska obehindrat, jag vill gärna men orkar inte betala priset.

Sen är det märkligt... å där är jag med er... att jag är väldigt mycket hårdare mot mej själv.
När magen putar under kläderna, när klänningen eller linnet, inte faller slätt på mej så retar jag mej på det. Oftast har jag inte kläder där det ens syns. De går bort.
Men på andra så stör det mej inte alls, tvärtom kan jag tycka att det ser kvinnligt å feminint ut.
Jag är en väldigt viktmedveten person när det gäller mej själv (eller jag är hård mot mej själv på alla områden) medan jag hos andra inte reflekterar över hur deras kroppar ser ut.

Alltså. Ni kan andas ut. Jag kommer inte få anorexi nästa vecka. :)

Puss/ Asta

Jag älskar dej

 

Han är en sådan lycklig själ.
Jag förundras över honom varenda dag.
Med mod å nyfikenhet bemöter han sin omvärld.
Med glädje och humor tar han sej an den.
Varenda dag gör han mej lycklig!

 

Han är faktiskt den enskilt främsta källan till mitt välmående i dagen.
Barnen i all ära, jag tycker ju om dem oxå lite grann :) men det är med honom som jag slappnar av, skrattar tillsammans med och aktiverar mej ihop med.
Jag kan faktiskt inte förstå hur man frivilligt kan välja bort hund i sitt liv???
Förstår inte ni icke hundägare vad ni går miste om?



När jag hade Märta sa jag "jag får aldrig en sån här hund igen."
Det får jag säkert inte heller.
Men jag tänker dagligen att "jag får aldrig en sån här hund igen" med Gottfrid oxå,
å det lär jag inte få heller.
Han är ALLT jag kan önska, inte bara av en hund utan av en bästa vän och livskamrat.
Han har hela kittet min prins.
Han är vacker. Han har humor. Han är lyhörd. Känslig. Tuff.
Han är trygg i sej själv. Han lämnar över till mej när han inte kan hantera situationen.
Han tycker att jag är roligast å bäst framför allt annat.
Han är lugn när jag är lugn, han hänger på upptåg när jag vill ha dem.
Han älskar mej, han vaktar mej, han håller mej sällskap.
Jag älskar min prins!
Jag är tacksam för varje minut vi får dela livsstig han å jag.

Puss/ Asta

Lördagsstatus

 

Äntligen ledig!
Jag njuter av fulla drag. Efter sovmorgon, lång dusch och sen frukost gick jag ut med Gotteman i vinterland. Det var ljuvligt, bet ordentligt i kinderna när vinden friskade i vid havet.
När jag kom hem städade jag bort det sista av julen och hängde upp lila gardiner i köket. Det har skavt några veckor så det var gott att få det gjort.
Det enda som saknas i mitt kök nu är (minst) ett fång härliga tulpaner.
Min make har väl typ köpt blommor till mej 10 gånger på 30 år och aldrig utan anledning, men modern kvinna reder sej själv och kan både betala å köpa de där förbannade blomstrerna.
Ikväll ska vi bort på middag hos goda vänner vilket ska bli underbart.
Drink och sitta vid dukat bord. Äta mat någon annan lagat.
Jag har tryckt i mej två burkar pizzasallad och sippar på ett glas rödvin i väntan på detta.
Livet är ganska bra idag.

Jag märker att jag är ganska trött. Att jag jobbat mycket under stressiga förhållanden och att jag påverkas av andra, kanske ännu tröttare, kollegor.
Jag slarvar bort saker. Jag glömmer. Så det nästan blir läskigt.
Jag har inte förmåga att ta mej samman riktigt.
Jag tidsoptimistar. Har alltid bråttom.
Jag har ständigt ont i magen och ont i huvudet.
Jag skulle behöva dra i en nödbroms.
Under min sjukskrivning förra året vid den här tiden kom jag långt och min rehabilitering sköttes snyggt och professionellt steg för steg. Så jag mognade in i mer krav och högre tempo sakta men säkert.
Men sen på våren så förhandlade landstinget om vår företagshälsovård och jag fick byta. Mitt sista besök på det gamla stället blev hos en vikarie som inte förde det vidare. Jag blev utan läkarkontakt.
Därför gick jag från sjukskriven 50% innan semestern till att arbeta 100% efter och DET var inte bra. Det blev inte bra och sakta men säkert har min inre stress fyllt på sej igen.

Nåt som GÅR bra är 5:2 metoden. Än så länge, efter tre veckor, känns det helt rätt för mej. Fastedagarna är lite trista och jag blir lite segare i min tanke men för övrigt mår jag nästan bättre fastedagarna och får mer energi. Jag känner mej inte rädd för dem utan ser fram emot dem.
Jag skulle lägga upp trosbilder om det inte vore för ungarna men jag har tappat 2,5 kg (av de 3 kg jag ville tappa) och det syns. Å känns.

Hoppas ni har en härlig lördag.

Puss/ Asta

Feminism och systerskap

 

Det twittras å det facebookas å det bloggas å det pratas om Belinda Olssons program på Svt igår- Fittstim.
Jag har ännu inte sett det, det SKA jag göra, del I av en serie, men jag vill ändå lägga några tankar på det här med feminism och systerskap.
"Vad är systerskap för dej" frågar Lady Dahmer, kanske den enda feministblogg som jag faktiskt följer även om jag långt ifrån alltid delar hennes tankar, särskilt när det kommer till feminism.

För som medelålders tant, 44 bast. Mitt emellan -68 rörelsen och dagens feministrörelse så känner jag mej annorlunda. Utanför.
När jag... eller de som tänker ungefär som jag... kring feminism är på olika forum där feminism diskuteras så får vi ofta höra att vi är mellanmjölk, vi är mer jämställdhetsister, vi förstår inte problemet, vi försvårar för feminismen osv.
Jag kan känna av att det är en elitfeminism där mina tankar inte är välkomna eller intressanta.

Jag kallar mej feminist. Som Jonas Gardell sa "Motsatsen till att vara feminist är att vara dum i huvudet."
För mej handlar feminism om att kvinnor och män skall ha samma rättigheter i samhället. Juridiskt, socialt, sexuellt, ekonomiskt...
Det handlar om att se de patriarkaliska mönstren i samhället och vilja förändra dem.
Men jag har svårt för den här ilskan, det här kollektiva hatet mot män.
Män borde spärras in, alla män är skyldiga, alla män vill våldta och slå kvinnor men en del är inte beredda att betala priset osv osv. Ni vet säkert hur jargongen går.

Jag har ju ändå valt att bejaka min heterosexualitet, det vill säga att attraheras av och leva med män. Jag har en son som är man. En pappa som är man. Väntar ett barnbarn av manligt kön. Har en Lillebror som är man. Goda vänner som är män.
Jag tycker om män och jag tror att flertalet män varken är godare eller ondare än flertalet kvinnor.
Hur ska jag då kunna hata män? Ställa alla män till svars för hur världen ser ut?
Jag är ju emot kollektiv skuld i andra sammanhang.
Jag förstår inte heller vad feminismen, samhället, världen vinner på dessa skyttegravskrig?
Å jag förstår verkligen inte varför så många av dessa feminister som säger sej vara stolta över att hata män lever i heterosexuella relationer?!?!

Att jag tycker om män i allmänhet och männen i mitt liv i synnerhet betyder inte att jag inte kan se de problem som finns till följd av patriarkatet. Det betyder inte att jag är blind för att män står för huvuddelen av alla våldsbrott, våldtäkter, mord och krig.
Det betyder inte att jag accepterar att manliga yrken har högre lön än kvinnliga, att jag tycker det är okej med olika sexuella ramar för vad som är heroiskt och vad som är slampigt.
Jag blir våldsamt upprörd och ledsen över de uppmärksammade våldtäktsmål vi läst om senaste tiden när gärningsmännen friats på veka eller obefintliga grunder eller av det faktum att tio tusentals kvinnor misshandlas i sina hem av sina män varje år.
Jag SER problemen. Men det är inte mer min sons fel än det är mitt!

Jag ska inte säga att det är fånigt att diskutera vilken färg bebisar skall ha på kläderna eller att använda ordet hen (jag gör det själv när jag inte vet om/ könet är orelevant) men jag tycker det finns större frågor att lägga krut på.
Högklackat eller inte. Läppstifts vara eller inte vara. Rakad mutta eller hårig.
Lord!

Delad föräldraledighet. Lika löner. Jämställdhet i hushållsarbete å kring barnen. Kvinnors rätt att slippa våld i hemmet eller på krogen. Kvinnors rätt till att bejaka sin sexlust på samma sätt som män. Unga flickors rätt att inte bli kallade horor.
Förövare som straffas och frihetsberövas istället för offren osv osv.
Det finns ju HUR mycket som helst.
I uppfostran av barn tror jag att ungar lär sej hundra gånger mer om feminism och kvinnors kapacitet av att ha en självförsörjande mamma som kan ta hand om sej själv och de sina, som står upp för sina fajter och inte tar skit än av vilken typ av kläder eller leksaker som finns att tillgå.
Jag är FÖR mångfald och vidgade könstillhörigheter men jag tror att ovanstående har mycket större betydelse.

Å varför kan inte alla sorters kvinnor och feminism få finnas?
Varför kan vi inte få vara förebilder på olika sätt?
Jag har aldrig följt Blondinbellas blogg, är inte särskilt förtjust i henne, men hon har fått mycket skit för att hon "bejakar sin kvinnlighet" samtidigt som hon faktiskt har flera företag och omsätter miljoner.
Kan inte hon få vara en förebild hon med?
Lady Dahmer eldar sina unga läsare, rakar inte benen, struntar i sin fetma och i kroppsideal och vågar låta. Hon är en annan typ av förebild.
Måste det vara svårare än så?

Slutligen...
Systerskap för mej är att vi kvinnor ska värna varandras mångfald och skydda varandras ryggar. Att vi ska bli sämre på att snacka skit om varandra och att konkurrera och istället glädjas åt varandra. Med varandra.
Systerskap är att vi gemensamt arbetar för ett bättre land, en bättre värld, en bättre arbetsplats.

Puss/ Asta

Att önska livet ur sitt eget kött och blod.

Detta är ett av de privataste inlägg jag någonsin skrivit. Kanske tar jag bort det, vi får se.
Samtidigt som det är självutlämnande och lämnar ut fler än mej själv så tror jag tyvärr att jag inte är ensam om den här situationen. Om de här känslorna.

Att önska livet ur sitt eget kött och blod.
I snart 30 år har min lillebror varit missbrukare och psykiskt sjuk.
I snart 30 år har vi, och framför allt min mamma, levt med att han frivilligt och ofrivilligt kört runt oss i en känslomässig centrifug.
Och nu, idag, kände jag att jag önskade honom död.
Inte av hat. Inte av rädsla.
Av uppgivenhet.

Min lillebror var en solig, glad och social pojke som barn.
Han var modig, dumdristig rent av, och enormt älskad å bortskämd av mamma.
Till mej hade hon en problematisk relation när jag var liten, ändå tror jag inte att jag var ett särskilt besvärligt barn. Men min bror... honom kunde hon älska förbehållslöst och gjorde så oxå.
Jag var avundsjuk och svartsjuk som liten. Men då jag flyttat "hemifrån" till mina morföräldrar i 12 årsåldern fick vi en allt bättre och närmare relation jag å min bror.
När inte längre "mammareviret" störde oss.
Jag minns ett par, fem-sex år där, som väldigt nära och innerliga.
Hur han vände sej till mej.
Hur han blev fadder till mitt barn.

Så en vårkväll när han var 14 år och jag hade fått mitt första barn några månader tidigare tog han mammas samlade läkemedel i en protest, i ett korkat pubertetsraseri mot mamma.
Min mamma ringde mej och sa att han låst in sej på rummet. Inte svarade.
Jag kom dit, vi fann en nyckel... och en medvetslös unge i sängen.
Det tog evigheters minuter innan ambulansen kom. Väl på sjukhuset vågade ingen svara på om han skulle vakna igen och i vilket skick han i så fall skulle vara.
Men han vaknade.
Till synes utan några restsymtom. Inga som doktorer eller EEG upptäckte i alla fall.
Men både jag å mamma sa att han förändrats.

Sen började karusellen med droger. I huvudsak hasch.
Drogpåverkan, psykoser, psykvistelser.
Ett allt mer självdestruktivt och inneslutande beteende.
Vi letade efter honom i parker och på stan.
Vi hade oändliga akuta familjemöten.
Det ena efter det andra provades.
Familjehem, boende hos vår pappa, psyk igen, behandlingshem.
Alltid på frivillig basis. Vilket aldrig varade särskilt länge.

Min mamma var på den tiden en attraktiv kvinna yngre än vad jag är.
Hon hade vänner, pojkvän och gott om andra kavaljerer.
Hon hade ett bra jobb. Intressen.
Allt. Precis allt förstördes av min brors missbruk och av hennes oro och oförmåga att släppa hoppet om sitt barn. Vilken mamma kan det?
Ja jag säger mamma. För så är det. Att vara mamma är någonting annat än att vara pappa. Eller syster.
Mamma har berättat om hur hon var på "Föräldraföreningen mot narkotika", hur hela familjen var med och engagerad kring de olika ungdomarna i början. Å med tiden... bara mammorna kvar.
Min mamma är idag en spillra. Långt äldre än sina 62 år. Själv missbrukare. Själv trasig. Oändligt ensam.

Ganska sent i sin missbrukskarriär gick min bror över till andra droger.
Amfetamin. Heroin. Alkohol. Allt som gick att bedöva sej med.
I övrigt fortsatte turerna.
Korta tider av tvångsvård. Behandlingshem. Tillbaka till lägenheten och missbruk.
I takt med att haschet byttes ut eller kompletterades med annat så förändrades min mjuka snälla bror till nåt annat. Hårdare och elakare. Hotfullare och aggressivare.

Numera dricker han mest och tar läkemedel.
Han har även fått diagnosen Aspergers syndrom.
Å han jagar livet ur mamma.
Ömsom ynklig, gråtmild, snäll och behövande.
Rädd och oförmögen.
Ömsom skrytande och skrävlande, egoistisk och krävande.
Elak och våldsam.
Han har slagit mamma så många gånger.
Hon älskar sitt barn. Men är rädd för honom.
En vuxen karl med en 11 årings intellekt.

Senast i förrgår slog han henne.
Nykter.
Han skulle få sova på soffan för han vågade inte gå hem.
Mamma fick ett telefonsamtal som han inte tyckte hon skulle få.
Då slog han henne. Upprepat. Med knytnävar. I ansiktet.
Ikväll har jag terapitalat mamma via telefonen i väntan på polisen.
Medan han ringde, sparkade å slog sej trött på hennes dörr.
En mamma i panik. Livrädd för att en förstärkt säkerhetsdörr ska ge vika.
När polisen kom var han borta.
Men den kvarten-tjugo minuterna. Jag fick ångest själv av att höra.
Å att vara så långt borta.

Jag har saknat min bror i halva mitt liv... nej, mer.
Jag har försökt hjälpa, jag har bett och hoppats.
Jag har förlorat min mamma till missbruk via honom.
Jag älskar honom, jag saknar honom men jag önskar han var död.
Jag har gett upp hoppet och en gammal människa som mamma är ska inte behöva leva så här. Med all ångest, rädsla, självförebråelse.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Puss/ Asta

'"En sak att ändra på", en fråga från Nina.

 

En av mina absoluta favoritläsare (jag skulle lätt kunna bli polare med henne om inte avståndet var nååågot långt) är Nina. Hon ställde den sista frågan i mitt inlägg "Våga fråga." (Har du någon fråga eller nåt du undrar över är du självklart välkommen att fråga precis när som helst.) 

Om du fick ändra EN sak med dig själv (personlighet eller utseende), vad skulle det vara och vad skulle det få för följder? Eller skulle du rentav inte förändra nåt?

Uff.
Jag önskar att jag var en sån där 40+'are som satt här så där förnöjt. Som tryggt kunde låta allt mitt goda självförtroende och min skitsamma-å-ta-mej-för-vad-jag-é inställning förmedlas till alla er yngre läsare men så där ÄR jag inte riktigt.
Jag är inte där än. Det kommer säkert när jag fyllt 45 :)

Jag måste ändå säga att ni yngre skall inte ängslas. Trots min ofullständighet så är detta min bästa ålder. Mellan 40 å nu. Klart trevligare än att vara 20 år.
Jag har mer utstrålning, jag är smartare, snällare, en bättre förlorare.
Jag vågar säga ifrån, jag har gott självförtroende inom många områden, jag vinner större respekt och män verkar finna mej mer attraktiv än när jag var ung.
Om det nu är viktigt. (Tja, ganska... trots att jag är tant. Som sagt, inte där än.)

Lik väl finns det en massa saker som jag skulle vilja ändra på.
Jag skulle kunna skriva en så lång lista att ni inte skulle orka läsa den.
Jag kan den utantill. Jag talar nämligen om det för mej själv 100 gånger om dagen ungefär.

"EN sak" skriver Nina. Jag ska välja EN.
Då går väl de sladdriga låren bort.
De tomma tuttarna med.
Den bulliga magen.
Att håret får en grå utväxt på två veckor.
Till och med min astma går bort.
Min bristande karaktär... ja, hör å häpna.
Om jag skulle kunna förändra EN sak hos mej själv så vore det...

... Att bli en bättre bästa kompis till mej själv.
I det ligger så otroligt mycket. Den dagen jag lyckats med det så kommer jag att bli en långt mer harmonisk människa.
Jag ses av vissa som sträng/ hård mot andra. Jag är betydligt strängare mot mej själv.
Min allra högljuddaste kritiker. Min allra vassaste, mest sarkastiska röst. Min allra hånfullaste betvivlare.
Jag ställer ständigt en mängd krav på mej själv men det är alltid mina misslyckanden jag ältar. Det hade alltid gått att göra allting bättre.
Du som läser kanske tycker det låter sorgligt?
Patetiskt rent av?
Tyvärr tror jag att jag delar denna egenskap med massor av systrar där ute.
Med flertalet kvinnor.
Ni är kanske inte bara medvetna om hur många hundra gånger om dagen ni tyst klandrar er för nåt ni sa. Eller inte sa. För några kilon för mycket. För en tröja som stramar över en valk. För att ni stannat kvar i en relation som inte är bra. För att ni inte kan låta bli att sms'a den där mannen som inte förtjänar er. För att det blev gräl med barnen. För allt ni inte hann med på jobbet. För väninnan ni inte ringt. För att det blev ett glas för mkt i fredags. För att ni sa nåt olämpligt till svärmor. För att joggingrundan blev så kort. Eller inte alls.
För att...

Jag vill bli min egen bästa kompis. Respektera mina satta gränser. Unna mej människor runt mej som faktiskt bryr sej om mej. Strunta i dom som inte gör det.
Strunta i att tigga bekräftelse. Strunta i att deppa över andras hårda ord.
Det är inte så farligt att ALLA inte älskar mej. Vill vara min bästa kompis. Vill förlåta mina tillkortakommanden. Det är bara farligt om jag inte gör det själv.

Ingen annan vän skulle jag håna över enstaka kilon. Över relationer som inte fungerar. Andra av mina vänner skulle jag uppmuntra, trösta, ge stöd å en kram så varför gör jag inte det med mej?
Jag som faktiskt spelar huvudrollen i det enda liv jag med säkerhet vet att jag har.

Puss/ Asta

Delvis stulen lista

1. Här är en bild jag gillar som jag hittade i min telefon. 

 

2. Om jag skulle tatuera in en bit av en låttext så skulle det vara"Har du hittat rätt, kan du höra ditt skratt, kan du leva vid en brant med ena foten över kanten."

3. En grej jag skulle vilja lära mej
Välja mina strider. Prata engelska obehindrat.

4. Det bästa snackset är
Chips i de flesta former men kanske allra helst lantchips med smak av cheddar

5. Dagens boktips
Om du vill bli road, vad som helst av Jonathan Tropper.
Om du vill ha nåt djupare kan jag rekommendera boken jag läser nu "Och bergen svarade."

6. Om jag skulle hångla upp en författare skulle jag välja
För en kväll bara? Paulo Roberto tror jag.

7. En grej jag vill vänja mej av med
Massor. Insomningstabletter och min bristande karaktär.
Maken emellanåt :)

8. En vardagsbild där jag tycker att jag är fin

 

9. En bild där jag tycker att jag är mindre fin

 

10. Strax så ska jag
Å jag vet inte?! Lacka om naglarna? Fortsätta brodera? (har redan gjort det i timmar)
Klippa hundens klor? Lägga mej å läsa? Dessa svåra val vi ställs för i livet.

11. Detta måste du se på tv
Ser rasande lite på tv, nästan bara hockey. Har till och med lyckats missa alla avsnitt av Stjärnorna på slottet i år, det som jag äääälskar.

12. Detta måste du höra på radio
Nästan vad som helst på P1. Har alltid på P1 i bilen. Om jag inte lyssnar på Lotta Bromé förstås som är bäst alla kategorier.

Häng på vet ja. I eget inlägg eller som kommentar. Jaaa, du i Höör får oxå vara med.

Puss/ Asta

Pappornas rättigheter

 

Pappor har, världen över och i alla tider, haft någon slags biroll inom familjen.
Det är runt mammor å barn som navet snurrar.
Pappor har i bästa fall tjänat pengar till familjen, stått för något diffust skydd mot faror, lekt med sina ungar och tagit till basrösten och kanske rottingen när barnen behövts uppfostras.
Om de nu inte dragit och lämnat, skilt sej från sina barn samtidigt som de skilde sej från deras mamma för att starta upp någon annanstans.
I Sverige, ett av världens mest jämställda länder, håller detta nu på att förändras.
Det är fortfarande kvinnor som tar ut majoriteten av de valbara föräldradagarna, det är fortfarande mest kvinnor som vabbar och det där tror jag vi behöver en lagstiftning för att skynda på.
Vi har ändå kommit såpass långt att vid en separation/ skilsmässa mellan föräldrarna så har papporna sina barn oftare än tidigare då varannan helg (eller mer sällan) var vanligast.

Min erfarenhet av pappor å män är att de betydligt oftare än kvinnor smiter från sitt ansvar. Är ointresserade av det.
De kan ifrågasätta faderskapet i onödan, de kan krångla med att betala sitt underhåll och tjafsa om att hjälpa till mer ekonomiskt.
De kan bli förbannade över en graviditet trots att varenda pojkvasker i detta land rimligen borde veta hur man skyddar sej från ofrivilliga sådana.
De kan krångla med att ha sina ungar, inte vara speciellt intresserade.
De kan bete sej olämpligt ihop med sina barn, sätta sej själva först som om de själva vore egoistiska ungar.
Jag har hört, och känner till oändligt med fäder som inte borde få träffa sina barn alls därför att de missbrukar, är våldsamma eller allmänt olämpliga.
Å alla dessa mammor som stångas för att barnen ska få träffa sin pappa.
Eller slippa träffa sin pappa.
De historierna är vardagsmat.

Men jag har väldigt lite funderat på vilka små rättigheter en sund och bra man har kring föräldrarollen om mamman sätter sej emot.
Att världen är ojämlik även där.
Om en man å en kvinna väljer att bli gravida och kvinnan därefter inte vill ha med mannen att göra... då har han inga som helst rättigheter till sitt ofödda barn.
Alldeles hur engagerad han är, alldeles hur mycket han ser fram emot det ofödda barnet så har han noll och inga rättigheter att få följa med till barnmorskan, se ultraljudet eller få någon som helst information.
Detta trots att alla vet, att all samlad forskning visar, hur viktig barnets relation till sin pappa är och trots att alla förstår att början på den livslånga relation mellan pappa-barn börjar just under graviditeten.
Kvinnan har hela makten över något som faktiskt är gemensamt.

Jag känner till en man. En skötsam, snäll, ansvarstagande man som skaffade barn med en kvinna under en relation. En relation som tog slut innan barnet hann födas.
I flera år fick han strida för rätten till sitt barn.
År efter år efter år fick han smulor, beslutade el framtvingade hos mamman, korta besök. Familjerätt som blev tingsrätt.
Nu, många år senare, har det löst sej men efter stort lidande för denna man som faktiskt inte gjort något fel. Man kan bara hoppas att relationen till barnet inte blivit skadat i grunden.

Ett jämställt samhälle tjänar både män och kvinnor på.
Bara för att vi på så gott som alla områden lever under ett patriarkat även i Sverige finns det ingen som tjänar på att pappor tilldelas en biroll i "Projektet Familjen."

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Frejas funderingar, om jobb, barn å politik

 

Vi lämnar återigen Sd och inläggen om det. På min Statcounter kan jag se att halva Höör varit inne på mina inlägg om rasism, Sverigedemokraterna och kritiska inlägg mot att klumpa ihop "muslimer" som en homogen grupp.
Nån snubbe (?) har varit inne 24 gånger. Idag.
Fascinerande och nästan lite märkligt. Vilket intresse för lilla mej.

Frejas frågor då...
Om du inte jobbat inom vården och inte heller med hundar, vad hade du jobbat med då?
Tror du att du varit annorlunda som mamma om du fått barn senare i livet?
Om du skulle sitta i regeringen, vilken ministerpost hade du velat ha och vilka vore dina tre första åtgärder?

Om jag inte jobbat inom vården eller med hundar så hade jag förmodligen varit (arbetslös?) journalist.
När jag valde högskoleutbildning valde jag mellan Sjuksköterska, journalist eller stadsvetare.
Det som avgjorde var att inom vården finns alltid jobb. I journalistbranschen sa man DÅ i alla fall att det fanns ungefär dubbelt så många journalister som arbeten och antal tjänster som stadsvetare i min lilla håla är nog tämligen obefintliga.

Jag befarar och tror absolut att jag varit annorlunda som mamma om jag fått barn senare i livet. Oändligt mycket pjoskigare och räddare för allting.
Jag ser bara vilken typ av hundmamma jag är...
Så nej, Gud, ödet, turen, livsvalen eller slumpen visste nog vad den gjorde när jag födde samtliga ungar innan jag hann fylla 26.
Idag verkar det så svårt att vara småbarnsmamma.
Det är så mycket man ska tänka på som jag aldrig funderade på.
Å ibland är det kanske så att instinkterna vet bäst? Eller bra nog åtminstone.

Usch, jag skulle inte vilja sitta i en regering. Jag har på tok för många lik i garderoben för att kunna bli politiker. Å jag har inte kompetensen. Bara åsikterna.
Men OM jag satt i regeringen så skulle jag så klart vilja bestämma så mycket som möjligt och hade blivit stadsminister.
Då skulle min första åtgärd bli att tillsätta dugliga ministrar.
Jag skulle slopat det 5:e jobbskatteavdraget. Jag skulle stoppat vinster i skola, vård och omsorg som är finansierade med hjälp av skatteintäkter.
Jag skulle sett till att mina ministrar kallade ihop kompetensgrupper bestående av vanligt folk inom olika områden för att se vad som behöver göras åt ex skola, vården, äldreomsorgen, kriminalvården.
Jag skulle gett migrationsverket och försäkringskassan humanare direktiv.
Ja, och sen hade jag vilat mej och tagit ett glas vin för nåt ska jag ju göra dag två oxå :)

Puss/ Asta

En evig klagan

 

Tar en liten paus i att svara på frågor. Vad många ni var som ville vara med å vilka bra frågor ni kom på! Ni är bara bäst!

Jag känner mej lite ledsen idag och som alltid värre framåt kvällningen.
Jag har försökt distrahera mej med både kvällspromenad och timmar av broderi, med att hänga på facebook, spela thaipei och städa... men det vill inte släppa.

Det är lite spridda anledningar. Lite relationer som tjorvar. Kommentarer som biter sej fast och förmodligen blir större i mitt huvud än vad det var tänkt.
Och så är det barnen oxå. Alltid dessa ungar!
Varför var det ingen som berättade det för en när man var gravid. Den här ungen kommer du oroa dej för till dödagar. Om ens det räcker, det vet vi ju inte.

Sonen ska flytta. Igen.
Det är säkert tredje eller fjärde gången han tar sitt pick å pack och nu är det åter dags.
Till Göteborg. Inte andra sidan jorden men inte nästgårds heller.
Han har det tufft i livet just nu. Är väldigt sorgsen och det gör det ännu svårare att släppa taget.
Men han är en stark fin man. Han kommer klara sej, jag vet ju det.
Fast mammahjärtat värker ändå.
Å plötsligt känns allt så meningslöst.

Vad är det för mening med att jag fixat 5:2 metoden i snart två veckor?
Vad spelar det för roll att jag tappat två kilon?
Varför ska jag hålla på med de här "vita veckorna" för?
Allting är ju bara trams. Det betyder ingenting.
Det jag verkligen skulle vilja, som ordna upp sonens situation eller åtminstone ta bort hans onda det kan jag inte göra ett skit åt!

Jag känner mej så himla trött med. Och jag har massor av jobb framför mej.
Är i princip jämt stressad inombords på jobbet numera och bara orden "Du ska få en ny patient" eller "Du måste flytta dina flyttbara patienter" ger mej tryck över bröstet.
Det känns som om jag går i lera.
Antar att många känner så?
Åtta dagar in på det nya året känns januari redan evighetslång.

Sov gott.

Puss/ Asta

Mata troll

 

LÄS inlägget nedan först "Skulle du kunna gifta dej med en muslim?"
I det fick jag följande kommentarer... 

Anonym: Jag trodde faktiskt att du tveklöst skulle svara JA, om du älskade honom. Du som är sådan förespråkare av alla människors lika värde och som gillar mångkulturen! Just nu föll din gloria. Du är precis som många andra, säger dej vara emot rasism men när det kommer till kritan så vill du varken gifta dej med en muslim eller bosätta dej i ett invandrartätt bostadsområde. Andra kan dela sitt liv med dom men inte du!!

Och mer från samma (?) Anonym:  Mångkultur är bra. Men själv väljer jag att bo i ett helsvenskt villakvarter. 

Hej Anonym!
Det går inte så bra för dej när du tänker va?
Att vara humanist/ ickerasist innebär inte att man vill gifta sej med vem som helst när som helst. Är man bara något mer än läskunnig så tror jag det framgår av min text.

Ja jag skulle kunna gifta mej med en muslim... om vi passade ihop.
Nej jag skulle inte kunna gifta mej med en muslim... om han envisades med att bo i ett tält i norra Afghanistan å röka opium.
Ja, jag skulle kunna gifta mej med en kristen... om vi passade ihop.
Nej jag skulle inte kunna gifta mej med en kristen... om han envisades med att sätta på småkillar och rabbla bibelcitat så fort jag gick utanför dörren.
Jag vet inte hur jag skall kunna göra det tydligare för dej att kärlek och respekt handlar om vem människan är och inte om vilken tro han har.
Det är ni rasister som delar upp människor utefter etnicitet och religion, jag gör andra urval utefter vem jag vill umgås med, gifta mej med, ligga med.
Å jag skiter fullkomligt i hur du ser på min gloria.

Varför jag bor som jag gör?
Tja, för att jag kan. För att jag trivs på landet. Jag vill inte bo i stan.
Jag HAR däremot bott i förorten hela min barndom och mina första vuxenår och det gick alldeles utmärkt.
Skulle jag flytta vilja bo i Göteborg igen hade jag mycket troligt flyttat tillbaka just till de kvarteren.
Anledningen till att jag föredrar landet har inte särskilt mycket med vilken etnicitet mina grannar har. De är förövrigt inte bara svenskar. Även när det kommer till grannar uppskattar/ uppskattar jag dem inte till följd av deras egenskaper.

Sen är det väl tragiskt att Sverige är så segregerat.
Det har ingenting med rasism att göra.
Både svenskar och invandrare skulle må bättre av att beblanda sej mer med varann, umgås och byta erfarenheter.

Nu har jag matat trollen färdigt.
Bon apetit!

/ Asta

Skulle du kunna gifta dej med en muslim?

 

Ja, det var en av frågorna som jag fick i mitt "Våga fråga inlägg."

Jag har funderat på hur jag ska tackla den frågan.
"Skulle du kunna gifta dej med en sexköpare/ djurallergiker/ tidigare kvinnomisshandlare/ sverigedemokrat?" vore lättare. Svaren är nej på samtliga, men muslim?

Jag har ingen aning om hur många muslimska män det finns i världen. 1,5 miljarder människor bekänner sej till Islam enl Wikipedia som förvisso inte är världens bästa källa men jag orkar inte kolla närmare. Min poäng är att muslimer är väldigt OLIKA människor. De kan inte klumpas ihop som en sort. Inte ens värmlänningar kan klumpas ihop så.
Det finns allt från fanatiska bokstavstrogna galningar till det stora flertalet som är lite som vi i Sverige. De som tillhör Islam utan att vara speciellt religiös.
Jag skulle gissa (nu är jag ironisk ja) att det skiljer ganska mycket mellan hur en pakistansk fårahede tolkar sin omvärld och hur en man i Sverige från Bosnien gör det.

Nu är jag redan gift. Om jag skiljer mej så är jag tveksam till att jag skulle gifta om mej.
Men OM jag gjorde det så skulle jag ha en mängd krav på den stackars mannen ifråga.
Humor, lojalitet, hundintresse, ett öppet sinne, trygghet i sej själv, omtanke, trohet, intelligens, ett attraktivt utseende, måttlig i sitt alkoholintag, social, accepterande av mina barn och barnbarn, humanist... och sen vill jag nog inte att han är fanatiskt religiös. Åt något håll. Inom någon religion.
Jag skulle inte vara beredd att sätta på mej en burka nej. Men jag tänker inte heller låta mej släpas runt för att knacka dörr som ett Jehovas vittne.

Det där med kärlek är svårt. Långvariga relationer än svårare.
Att upprätthålla romantik, respekt och nyfikenhet för varandra och att leva tillsammans är världens svåraste uppdrag. Fler än vart annat äktenskap spricker. Inom samboskap är siffrorna ännu högre. Av de som stannar kvar... är inte alla lyckliga.
Ändå envisas vi människor, världen över, om å om igen med att försöka.
Och det är väl fint så?
Jonas Gardell sa en gång ungefär så här... "Det är inte alla förunnat att hitta den stora kärleken, det finns människor som går genom ett helt liv utan att göra just det. Så om du finner den stora kärleken är det din skyldighet att ta emot den. Oavsett vilken ålder, kön el nationalitet den har."
Jag säger "Amen" på det.

Puss/ Asta

Sara den rara som gud ska bevara (så inte råttorna tar na) ställde en gäng skojiga frågor.

 

Hoppar lite bland frågorna och väljer att besvara Saras frågor.
Sara skriver att hon läst länge men sällan kommenterar.
Då är jag så glad att du gjorde det nu :)
Å tack snälla för att du följer min blogg.


Du är ung mamma, är alla dina barn planerade eller blev det bara så?
Nej, det kan jag inte säga. Alla mina barn var välkomna men bara Dotter nr II planerad. På den tiden blev jag typ gravid av att se maken utan kalsonger.
Nu mera har säkerligen fertiliteten avtagit dramatiskt på gammeltanten.

Köpte ni huset direkt när ni flyttade till Falkis?
Ja och nej. Vi köpte en bostadsrätt som efter X antal år gjordes om till friköpt.

Du har varit gift länge, vad är hemligheten?
Mina två huvudkaraktärsdrag kanske, envishet och rädsla.
Det är inte bara kärlek som hållit ihop oss under 30 år utan ibland långt mindre romantiska ting som oro för ensamhet, barnen och ekonomin.
Jag önskar att jag kunde säga så där vackra saker som att alltid hålla en flytande dialog, alltid respektera varandra och ha massor av kroppskontakt men i vårt fall är det inte sant.
Men efter att ha levt ihop hela sitt vuxna liv och mer så är enheten av paret så stark.
Jag har svårt att se vem jag är utan honom. Vem han är utan mej.

Får Ni själva lägga schemat på jobbet?
Japp, vi har sk Time Care där vi lägger önskeschema, därefter "diffar", alltså flyttar pass dit det behövs.

Barnmorskautbildningen är den lagd på hyllan?
I stort sätt. Eller jag vet inte...
Om jag får betalt skulle jag nog gå.
Som det är nu så ökar inte lönen speciellt mkt efter vidareutbildningar vilket resulterar i att allt färre läser dem. Någonstans måste ssk kompenseras. Antingen genom betald utbildning eller genom ökad lön efteråt. Helst båda.

Pensionssparar Du (hur mycket)?
Symboliskt. 500 kr/ mån sedan några år tillbaka.

Är Du lycklig?
Det är 10 000 kronors frågan för vad är lycka egentligen?
Nej, jag kan inte säga att jag så där till vardags är särskilt lycklig. Inte ens att jag är särskilt lyckligt lagd.
Men jag är en reflekterande människa på gott å ont som försöker leva här å nu och i stunden känner jag ofta lycka. När jag gosar med Gottfrid, när vi promenerar utmed ett stormande hav, när jag kramar mina barn osv.
Jag har mycket att vara tacksam över och det är jag långt mer än lycklig.

Hur kommer det sig att Du älskar hockey?
Vet inte. Vet inte ens när det började. Förmodligen smittades jag av maken.
Det är en gammal kärlek vid det här laget i alla fall. Alltid Frölunda så klart.

Vad har dina barn haft för intressen?
Allt möjligt men ingen av dem har varit särskilt sportintresserad som i att utöva det själv. Dotter nr II höll på med friidrott nåt år, scouterna ett tag, judo några gånger, gymnastik och en massa annat. Sonen klättrade.
Äldsta och yngsta dottern har alltid varit politiskt intresserade, ja det är dom alla men kanske lite mer. Dessa två har även haft en del med kyrkan att göra.

Puss/ Asta

Marias sista fråga, om bloggen

Bästa/sämsta med bloggen? Hur tänker du runt det här med att lämna ut andra i bloggen?
Marias sista fråga. Som jag frågade även henne.

Det bästa med bloggen är... oj, det är mycket!
Det är att jag får formulera mina tankar på ett sätt som känns mer meningsfullt än i en pappersdagbok i sängbordet.
Jag hade stoooora planer och stooooora ambitioner med min blogg när jag startade den på Amelia en gång i forntiden.
Kunde Blondinbella så kunde väl jag?!
Min blogg blev aldrig stor och berömd, men den är min och jag är väldigt stolt över den.

Jag har 4-500 besökare/ dag. Lite mer om jag retar skinnskallarna :)
Inte så himla många jämfört med storbloggarna  men ni är världens bästa läsare och med det är jag nöjd!
Jag tänker ofta på er under dagen. En del av er har hängt med länge, kommenterat regelbundet och blivit som vänner. Men jag tänker på er andra med, att detta måste jag berätta och detta måste jag visa er. 

Jag har haft förmånen att träffa en del av mina bloggsystrar.
Beata som många kanske minns. Kloka Cis som kommenterar här ibland.
Annanas. Nelly som dog för några år sedan.
Jag har träffat Maria två gånger, hon å jag har på något sätt hängt ihop ända från begynnelsen och för mej är hon en bloggsyster i verklig bemärkelse för vi känner varann så väl. Jag har även haft nöjet att träffa färgstarka Nina och kloka Jessica.
Ja å så allas vår Ergo Sum då som jag ser som en nära vän.
Alla dessa människor som jag förmodligen aldrig skulle ha mött om jag inte bloggat är ju så klart nåt av det bästa.

Det sämsta är tiden jag lägger. Tankemödan. Särskilt i tider av strid.
Vissa dagar äts upp utav bloggen och emellanåt känner jag att det är på bekostnad av det verkliga livet. Av vänskap irl.
Men bloggen och ni är ett beroende som jag måste lära mej hantera.
Jag kan inte se hur jag skulle kunna sluta skriva?
Vad som skulle kunna få mej till det?
Kanske om ni mangrant slutade läsa.
Gör inte det är ni snälla.

Vad jag skriver. Om vem. Vilken hänsyn jag tar.
Mmmm.
Jag försöker tänka så att det jag berättar på bloggen skulle jag kunna berätta för en främling på bussen.
Jag är en oerhört transparent person. Öppen med känslor och tillkortakommanden.
Jag är oxå oerhört mycket mer privat än vad man kan tro. Egentligen är det ingen som riktigt känner mej.
När man bloggat så länge som jag och skrivit så många inlägg är det lätt att de där gränserna för vad som är okej att skriva och berätta blir flytande.
Lätt att man skriver lite mer än vad man tänkt sej.
Ändå är det sällan jag raderar. Då ofta av hänsyn till andra.

Om jag tar upp en konflikt eller en händelse. Kanske som har med min man att göra (händer sällan), med barnen (oxå sällan) eller med mina föräldrar (lite vanligare) så gör jag inte det för att lämna ut eller snacka skit om ex mamma el pappa.
Jag gör det mer för att belysa en känsla... bra el dålig hos mej. Förstår ni skillnaden?
De gånger jag bara är allmänt förbannad så skriver jag inte det.
Men det är en hårfin skillnad och det är inte säkert att läsaren uppfattar skillnaden.

Puss/ Asta

Maria frågade om sjuksköterskeyrket.

 

Maria frågade: Jag funderar ju på att läsa till ssk och du som sitter på en massa erfarenhet och gått utbildningen - när kände du under utbildningens gång att det här var din grej? Vilket ämne inom sjukvården brinner du mest för och kände du det redan när du läste till ssk? Vad var det svåraste du bemött som ssk? - både som elev och som ssk i yrket. ( givetvis utan att bryta patient sekretess, men om du utgår från dig själv) Vad är din styrka som ssk?

Bred fråga och jag ska försöka ge ett brett svar. Har andra läsare som efterfrågat inlägg om mitt yrke tidigare.
När jag började läsa Sjuksköterskeprogrammet efter att ha tragglat igenom grundvux och komvux gjorde jag det i syfte att bli barnmorska. Jag ville då helst inte jobba en enda dag i onödan ( ett år som syrra innan du får söka vidare.)
Men jag kom att tycka om mitt yrke som medicinsköterska och blev kvar.

Sjuksköterskeutbildningen är en av de bättre utbildningarna som finns om man vill arbeta med människor på något sätt för den är så bred och så oändligt många möjligheter. Via erfarenhet och/ eller vidareutbildning kan man arbeta med allt från graviditeter till åldringsvård. Allt från psykiskt sjuka till akuta medicinska omhändertaganden. Det kan vara allt från en lugn vårdcentral till en akutvårdsavdelning med liv och död.
Alla som tycker om att arbeta med människor kan finna sin plats.

Om jag skulle gå vidare inom yrket så skulle jag utbilda mej till barnmorska, till distriktssköterska eller inom psykiatrin och då förmodligen missbruksvården.
Gemensamt för dessa till synes spridda områden är att de bygger mycket på personliga relationer. De bygger alla på förtroende mellan sjuksköterska och patient, på att lära känna och på samtal.
Det är där jag är som bäst inom mitt yrke, i mötet, att använda mej av att förmedla förtroende och ge känslan av att lyssna och förstå.
Att jobba på IVA, akuten, ambulansen är inte min grej. Jag skulle alltid undra hur det gick sedan och känna en frustration i det.

Nu mera efter snart 12 år i yrket har jag ju såklart även hunnit samla på mej en del erfarenhet och det som kallas den kliniska blicken.
Nu kan jag tycka att det är lite kul när det hettar till och det sker nåt akut.
"Kul" är så klart fel ord men det är en speciell känsla när det handlar om liv och död och patienten klarar sej. Adrenalinkick.

Det svåraste jag mött som sjuksköterska?
Jag vet inte. Det är på olika nivåer.
Patienter som man lär känna under många år och fäster sej vid lite extra som går bort.
Patienter som kommer in med vad som först bedöms som något banalt, en lunginflammation eller liknande, men som visar sej ha spridd cancer.
Att ringa till anhöriga å berätta att en patient plötsligt gått bort är aldrig roligt. Alltid svårt.
Att känna sin begränsning och inte kunna påverka eller hjälpa en ensam människa är inte heller lätt.
Anhöriga som är missnöjda el arga el förtvivlade och som man inte når fram till.
Hade ju en sådan incident för nåt år sedan när jag och en kollega blev filmade och hotade och det var inte så himla kul.
Dels för incidenten i sej men även för att jag inte nådde fram till dem och för att jag tillät mej bli förbannad.
Över lag så upplever jag att både patienter och anhöriga blir allt mer missnöjda.
Inte så att de är det "jämt" men jag får lägga mer tid på sådana samtal nu jämfört med i början av min karriär, vilket så klart beror delvis på besparingarna och delvis på ett generationsskifte. Gårdagens gamlingar var ett mer tåligt släkte. Dagens gamlingar ( och ffa deras anhöriga) läser på på internet och tror sedan att de kan mer än läkaren.
Den dagliga stressen är en annan svår sak.
Känslan av att gå hem och inte vara 100 % säker på att man inte missat något viktigt eller med vetskapen om att en patient som kanske fått ett tungt besked om svår sjukdom inte fått prata. Att jag bara hunnit säga "God middag" och "Här är dina mediciner" till honom.

Jag känner dagligen på mitt arbete att jag gör nytta och skillnad.
Men ibland... inte allt för ofta men då och då... kan man känna att man förändrar för en annan människa i grunden. Att våra samtal och de trådar jag därefter drar i blir startskottet på ett nytt å bättre liv för patienten.
Sådana tillfällen spar jag i mitt yrkeshjärta som små diamanter.
DÅ är yrket verkligen fantastiskt! Värt allt.

Slutligen vill jag råda dej att göra högskoleprovet så många gånger du kan.
Resultatet förbättras ofta för var gång och första gången var lite av en chock för mej och för många andra. Det är tufft mentalt att skriva ett prov i 5 timmar å vara allert hela tiden, där du vet att resultatet påverkar huruvida du kommer in på utbildningen eller inte.
Lycka till!

Puss/ Asta