Det är saligare att ge än att få ( eller låt ungen din som redan ha allt få en klapp mindre å ge till nån som inte har.)

Jul, jul strålande jul.
I vår familj började vi förra julen att köpa färre julklappar. Vi slutade att köpa till de vuxnamed undantag av secret santa där vi lottar så att alla köper (och får) av någon.
I år kör vi favorit i repris och jag tänker inte överösa barnbarn, som har allt å ändå inte förstår, med orimligt med julklappar.
Jag vill ta tillbaka, om inte det kristna budskapet så åtminstone, få julen att handla mer om gemenskap och omtanke än om saker.
Vi har redan allt vi behöver å mer därtill. Det är det inte alla som har...

I vår familj har vi haft fadderbarn via Barnfonden sedan hur länge som helst.
Minns inte när vi började med det men barnen var små så sedan sent -80 tal eller tidigt -90 tal.
Det har hunnit bli ett par stycken och det har hunnit bli på olika sätt, en del har jag haft mer kontakt med än andra.
Just nu har vi två stycken fadderbarn, en pojke och en flicka, dessa har jag varit skitkass på att skriva till och bygga en relation med (något som ständigt maler i högen av dåligt samvete) men jag gör i alla fall det viktiga. Jag pyntar upp pengarna!
300 kr/ mån och barn betalar jag.
Jag kan varmt rekommendera Barnfonden. De är mycket pålitliga, smidiga att ha å göra med, professionella och drygt 80% av pengarna når fram. Det är en hög siffra.
Varje år får man som fadder veta hur det går för ens fadderbarn i skolan, familjen, i samhället osv.
Man får även en redovisning för hur pengarna har använts.
Vill du ha ett eget fadderbarn så har du länken till barnfonden HÄR.
Barnfonden har även andra utmärkta projekt om du vill stödja mer tillfälligt eller om du vill köpa välgörenhetsjulklappar.

Jag skänker varje månad 100 kr till Läkare utan Gränser. Det sköts via mobilräkningen, jag behöver aldrig tänka på det utan det sköts automatiskt och jag får bara ett sms om att pengarna är dragna.
Alla känner väl till denna organisations utmärkta och modiga arbete i världens fattigaste och farligaste länder. Även Läkare utan gränser kan du stödja kontinuerligt el tillfälligt.
Länk hittar du HÄR.

Min man skänker 30 kronor/ månad till Greenpeace. Det är en piss i havet till en verkligt behjärtansvärd organisation men även små pengar gör något.
Heroiska miljöpoliser och en nagel i ögat på alla som skiter i vårt klot.
Länk till Greenpeace hittar du HÄR.

Tiggare... dessa tiggare.
De har blivit en allt vanligare syn på våra gator. Fattigdomen har kommit till vårt land, blivit synlig på våra egna gator, på ett sätt som vi inte är vana vid. Den där totala fattigdomen som inte har med missbruk el psykisk sjukdom som flertalet av svenska hemlösa lider av.
Jag har i takt med att jag "vant" mej (det gör jag aldrig) vid synen av tiggande människor börjat ge pengar mer regelbundet. Förut var det mest småpengar och det jag råkade ha på mej i kontanter.
Nån enstaka gång, typ kring jul, tog jag ut en peng i bankomaten för att ge.
Under senaste året har det blivit så att jag gör det oftare. Ser till att ha kontanter i syfte att skänka.
Jag kommer i år ta ut 500 kr i hundralappar och ge till dem som jag passerar oftast som en julklapp.
Det är en piss i Nilen även detta, men det är samtidigt det allra mest verkningsfulla sättet att skänka pengar. Direkt utan administration och mellanhänder.

Fler föreningar som jag inte bidrar till själv är länkade här i ett litet urval.

Frälsningsarmén som gör massor för våra allra mest utslagna.

Amnesty som arbetar för rättvisa, solidaritet, demokrati gör ett fantastiskt arbete.

Världsnaturfonden som stödjer mångfalden, de vilda djuren som riskerar utrotning.
Här kan du vara fadder eller ge tillfälligt.

Puss/ Asta

Tips på röd liten trasa

Den här blusen slog jag till på och köpte här om dagen på Kapp Ahl.
Ord. pris 299 kr men det var rea med 30% så priset var ganska hyfsat.
Knapparna går att öppna men det behövs inte för man kommer lätt i den ändå.
Armarna är trekvartslånga. Den är stor i storleken, jag köpte small och den är verkligen luftig
Länk finns här.
Den väckte inte alls någon himlastormande kärlek, men den är väldigt mycket "jag" så jag slog till i alla fall.
Å DET är jag glad för, hade den igår till ett par svarta jeans och kände mej alldeles lagom fin.
Rött är verkligen min färg och tyget är tunt och svalt och kommer funka lika bra till ett par jeansshorts till sommaren.

Första advent idag. En stilla söndag.
Jag har precis gått en kylig runda med min polarinna och våra hundar.
Mini sitter och dekorerar gamla skokartonger med Kalla Ankautklipp och limlack.
Det blir jättefina boxar.
Maken går i morgonrock och golvet är... igen skitiga som fan... trots att jag dammsög igår.

Antingen har jag blivit väldigt tråkig det sista eller ni väldigt upptagna.
Jag försöker variera mina inlägg men ingen kommenterar ändå och färre än vanligt läser.
Lägger ingen anklagelse i det, jag hör inte själv till de flitigaste att kommentera men i mitt kommentarsfält är det en stor skillnad.
Kanske behöver ni en liten paus från Asta Pastasson?
Jag börjar jobba imorgon igen och kör igång hårt med en sexdagarsvecka så det kanske passar bra.

Puss å ljuvlig första advent på er/ Asta

Här med nya blusen.

Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" av Katarina Bivald

I Bloggdalas bokcirkel har vi denna gång, inför adventstider, tagit oss an Karin Bivald hyllade debutroman "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar."
Jag har kikat på den här boken tidigare, tagit ut den ur hyllan i butiken, läst på baksidan, tittat på den men sedan valt bort den till förmån av någon annan.

Romanen handlar om svenska tjugoåttaåriga Sara som brevväxlar med en äldre dam Amy i Iowa Brooken Wheel.
De båda kvinnorna delar passionen för böcker och breven handlar till stor del om boktips och läsupplevelser men oxå om människorna och det lilla samhället där Amy bor.
När Sara till slut bestämmer sej för att åka och hälsa på Amy är hon död.
Sara får bo i Amys hus och lär känna den brokiga skaran människor som Amy i breven beskrivit som sina vänner.
I Booken Weels finns egentligen ingenting förutom en pub, ett hamburgerhak, en huvudgata och en tvärgata. Invånarna har till stor del flytt staden utan framtid och de som bor kvar har dåligt självförtroende och upplever sej ständigt stå i underläge till den något mer blomstrande grannstaden Hope. 
Sara startar en bokhandel vilket till en början går trögt eftersom ingen i staden tycker om att läsa.
Men skam den som ger sej. Sara är uthållig och med tiden blir bokhandeln ett slags händelsernas centrum. Vyer vidgas och oväntade kärlekspar uppstår.

"Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" sorteras lätt in bland feelgood romaner.
Den är puttrig och mysig och tämligen förutsägbar,
Just att en bok är förutsägbar har ofta under våra bokcirklar använts som negativ kritik.
Så behöver det inte vara tycker jag, förutsägbarhet är inte per automatik dåligt.
Att man vet/ hoppas på ett visst slut och utifrån genren kan gissa det är inget ovanligt.
Det gäller film med. Läsaren/ filmtittaren förväntar sej det snarast.
Jag tyckte många av alla de bokhänvisningarna i romanen var småtrevliga att läsa om och precis som Sara älskar jag doften av nya böcker. Även jag har noterat att olika böcker doftar olika.

Sammantaget så blir "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" bara medelmåttig läsning för mej.
Jag tycker flertalet av förvecklingarna och personerna i boken är ganska ointressanta.
Lite för mycket schabloner. Händelserna osannolika.
Boken får topprecensioner överallt där jag har läst och så är det ofta, jag går lite piss i motvind till de där superpopulära romanerna.
Läste den i korta sekvenser. Mysigt för stunden. Lämnade mycket lite kvar efteråt.
Betyg stark 2:a alt. klen 3:a

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Hon hette Jennie" av Moa Herngren

 

Under gårdagen läste jag ut en hel roman. Underbart att komma in i ett sånt mood av läslust.
De flesta böcker vinner på att man läser dem fokuserat och länge tycker jag.
En hel del böcker jag läst, inte minst de senaste åren sedan jag fick lite problem med lugnet och fokuseringen, har nog fått orättvist dåligt betyg för att jag läst dem för kort å spretigt.

Romanen jag läste igår var Moa Herngrens senaste "Hon hette Jennie."
Handlingen i korthet. Flicka möter pojke. De är väldigt olika.
Hon, Sara, en fri konstnärssjäl, en pojkflicka som går i jeans, tröja och herrock. Han, John, som är framgångsrik jurist.
Något som bara varit tänkt att bli en lekfull, fri romans blir till något mer och större.
Till kärlek.
Men Sara och John är i så olika fas. Sara har precis blivit dumpad av sin senaste pojkvän som egentligen bara var ett substitut för mannen hon älskade innan och trodde att hon skulle bilda familj med.
Johns fru Jennie dog för ett år sedan och han befinner sej fortfarande i en sorgeprocess.
I början, när allt bara är passion och lek, fungerar det.
Men ju mer relationen djupnar desto större plats tar Jennie i båda deras liv.
Finns där utan att finnas, kräver sin plats.
"Hon hette Jennie" är en relationsroman om cancer, död, sorg men också om kärlek, svartsjuka och att gå vidare när det värsta har hänt.

Jag har läst alla Moa Herngrens romaner. "Jag ska bara fixa en grej i köket", "Jag skulle aldrig ljuga för dej", "Allt är bara bra, tack" och nu alltså denna "Hon hette Jennie."
Jag tycker mycket om Herngrens sätt att skriva och hur hon skissar upp människor och miljöer i boken. Känslorna hon beskriver känner jag igen hos kan relatera till. Jag slukade ju 342 sidor på en kväll så självklart tyckte jag om den. Mycket.
Herngren har dock, till skillnad mot ex Zweigbergk och Kadefors som skriver på liknande sätt en förmåga att spejsa till det för mycket, att normala känslor, lätta att känna igen och känna med ... som trötthet, svartsjuka, otillräcklighet mm... till slut ballar ur å personerna beter sej jättemärkligt.
En sorts övertydlighet som jag tycker kan förta, som snarare sänker upplevelsen och känslan än stärker den.
Det är inte riktigt lika mycket så i denna bok även om hon drar iväg lite åt det hållet.

Flera gånger under läsningen satt jag med tårar i ögonen och vid ett tillfälle fick jag pausa och gråta en stund, över karaktärerna i boken men också över mej själv.
Jag vaggades in i en vemodig, lite ledsen känsla och även om det inte är särskilt lattjo precis så är det ett bra betyg över att vara en roman som berör.

"Hon hette Jennie" får betyg 4 av mej.

Puss/ Asta

Dyrt eller billigt smink

 

Bild: Lånad fr google

Igår i tv-programmet Plus tog de upp skillnaden mellan billigt och dyrt smink.
Två kit inhandlades. Mascara, foundation, ögonskugga, ögonbrynspenna och läppstift.
Den billiga påsen kostade dryga femhundringen, den dyra påsen ungefär tvåtusen kronor mer.
Två olika test utfördes.
Det första gick till som så att två kvinnor sminkade halva ansiktet var med det dyra resp. det billiga sminket och sedan jämförde de sida a och sida b efter 12 timmar.
Hållbarhet och känsla.
I det andra testet var det en kvinna som gjorde likadant, sminkade halva ansiktet med dyrt smink och halva med billigt dito och sedan gick de ut på stan och frågade vilken sida som såg bäst ut.
Ingen av testdeltagarna fick veta vilken sida de sminkat med vilken prisklass, allt smink var avidentifierat på märken osv.

I det första testet tyckte den ena kvinnan att båda sidorna av ansiktet suttit lika bra och hon märkte inte någon större skillnad.
Den andra kvinnan tyckte att sida a (det dyra sminket) satt betydligt bättre och ffa att den billiga foundationen var klabbig och blank.
Kvinnan som frågade runt på stan fick jämt resultat. 1/3 tyckte sida a var snyggast, 1/3 tyckte sida b och 1/3 såg ingen skillnad.

Summa summarum av testet, rent utseendemässigt påverkar inte priset. Sminket som kostade mer än tvåtusen kronor mer var knappast häpnadsväckande mycket bättre.

Vad tycker ni själva?
Jag är lite splittrad.
Mycket av mitt smink är billigt smink.
Eyeliner använder jag vattenfast och flytande och där är IsaDora det bästa jag har använt trots att det är det billigaste.
Bland kajalpennor har jag prövat lite olika prisklasser och jag kan inte direkt säga att de dyra varit mycket bättre.
Nagellack är bäst när de är nya oavsett om du köper ett för hundralappen eller för trehundra kronor.
Foundation har jag aldrig funnit någon jag tycker om helt hundra. Har prövat lite olika prisklasser men inte de allra dyraste.
Just nu kör jag Sensai bronzin gel som ger ett naturligt och osminkat resultat, inget täckande.
Den är rätt dyr och gör sej egentligen allra bäst på sommaren när man redan har lite färg men den är även på vintern den jag trivts bäst med.
Mascara... ja, där är jag ju ihärdig. Jag har prövat mej igenom istort sett alla billiga märken och det ÄR stor skillnad, både i att måla på, i resultat och i hållbarhet.
Såväl Lancome som Dior har bra mascaror, Clinique har oxå helt okej produkt men jag är helt såld på Bobbi Brown sen dryga året tillbaka.

Något som jag verkligen, jag menar verkligen, kan rekommendera är Burt's Bee handkräm som jag använder varje kväll till både händer och fötter och som räddat mina hansingar nu i storstädartider.
Luktar ljuvligt också. Är härligt fet och vårdande men går ändå snabbt in i huden.

Puss/ Asta
(... Som idag inhandlat D-vitamin i hopp om att jaga åtminstone en del av tröttheten på flykten.)

Pillertrillande tanter

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om Att sluta med Zopiklon som tar upp föraktet som finns mot läkemedelsberoende i samhället och inte minst inom sjukvården.

Alltså, inom vissa branscher förväntar man sej en större empati med våra medmänniskor.
Sjukvården hör absolut dit.
Ändå är det inte så.
Studier visar att sjukvårdspersonal är lika rasistiska och lika homofoba som samhället i stort.
Det finns ett utbrett förakt inom sjukvården mot "svaghet", mot missbrukare, mot ensamhet och inte minst mot pillertrillande tanter.
Å allting gör mej arg egentligen, helt enkelt för att det inte stämmer med min världsbild och för att jag fortfarande (av någon oförklarlig anledning) bär tron och hoppet om att sjukvårdspersonal ska vara mindre dömande, mer öppna och ha en djupare förståelse.
Föraktet mot läkemedelsberoende, tanter som ängsligt frågar efter sina Oxascand, är kanske det som gör mej allra mest förbannad!
Läkemedelsberoende ÄR ett misslyckande av sjukvården, det är ett problem som vården själva har orsakat och som sedan vänds mot patienten.

Benzodiazepin... ditt bland annat Oxascand/ Sobril och Stesolid hör är ett lugnande medel som bör användas under kortare tid då det är vanebildande och där användaren utvecklar ett beroende och ofta där till ett toleransökande. Dvs att patienten behöver ta större dos för att uppnå samma effekt.
Olika människor drabbas olika hårt och olika snabbt.
Zopiklon, insomningstabletten som jag själv använder, är ett närbesläktat läkemedel med i princip samma risker.
Jag har själv klarat mej bra. Jag får inte ångest av att inte ta min tablett och jag har inte behövt öka dosen. Det "enda" är att jag än mindre än då jag började med dem kan sova för egen maskin.

Självklart är jag tacksam över att läkare förnyar mina recept.
Jag skulle bli förtvivlad om jag en dag möttes med "Vet du Asta, nu får det vara bra. Nu är det slut med Zopiklon för din del."
Men likväl kan jag önska att någon doktor tagit sej tid att lägga upp en plan för hur jag ska kunna sluta med dem.
Jag har själv en del insikt och farmakologiskt kunnande och inte minst min avskräckande familj i bakhuvudet så jag försöker ju, gör nog ungefär så som en läkare skulle planerat för mej.
Men jag har ingen som följer upp. Ingen som kontrollerar hur det går.

Många av de patienter jag möter har ett långvarigt missbruk av tex benzodiazepiner.
De har ätit dem frikostigt under massor av år.
Eller de är alkoholister och kommer in, rätt bra på kanelen, och hinner inneliggande utveckla kraftfull abstinens och behöver medicin för att hålla abstinensen i schack.
Jag kan känna att det bland många läkare inom medicin finns en okunskap och ett ointresse för den här typen av problem och att man därför säljer att sätta ut/ kraftigt minska på lugnande rakt av.
Vilket självklart inte leder till något bra alls.
Bara ångest, oro och "tjat" om piller.
Jag kan oxå tycka att om du är åttio år och din lugnande lilla pilla tre gånger om dagen hjälper dej så varför hålla på å tjafsa?!
Spelar det nån roll om den patienten har kvar sitt läkemedelsmissbruk livet ut?
Hur som helst är det ingenting man enligt min mening bör ändra på under en veckas vård för något somatiskt på en medicinavdelning.

Puss/ Asta

Semesterstressen

Jag kom på att jag inte tvättat håret på en vecka.
Jag sniffar lite på mej själv, stoppar ner näsan under tröjan, det luktar okej.
Inte nyduschad men inte illa.
Jag har bara glömt.
Fokuserat på att skrubba fettfläckar och putsa fönster.
Mini frågade idag "Har du alltid varit så här huslig?"
What?! Jag som alltid haft sån ågren över min brist på huslighet.

Halva semestern lite drygt har gått, sex dagar av tio lediga.
Jag hade en lååååång lista på saker att göra, både njutningsfulla ting å plikter.
Hittills har jag nog varit bättre på plikterna.
Idag kände jag plötsligt en oro och hur hjärtat bankade fort. Kom på att jag glömt ta min antidepressiva medicin i tre dagar. Sånt som händer när rutiner bryts.

Jag ligger i fas med plikterna men det finns så mycket jag borde och vill men som jag inser att jag inte kommer att hinna. Människor jag har stämt träff med, pappa jag borde besöka å längtar efter.
Dagarna går så fort.
Nu ikväll har jag plockat fram broderiet som legat undanlagt i ett år nästan.
Broderi är bra för det kräver fullkomligt fokus och lugn.
Jag har druckit några (väldigt små) muggar glögg och jag har bestämt mej för att viktigare än att hinna träffa människor jag saknar och viktigare än att städa grovköket är att få ner andningen.
Komma i ro till att jag ska jobba igen.
Det är tungt som fan på jobbet. Trots att jag känt mej inspirerad för jobbet sista månaderna så har jag fått tillbaka många av mina utmattningssymtom och DET måste vara prio ett att arbeta ner.

Så.
Under de dagar som är kvar fram till måndag ska jag brodera. Inhalera mer luft.
Sova middag varje dag. Läsa.
Sluta upp med att semesterstressa och älta allt jag inte hinner med.

Punkt!

Puss/ Asta

Jag tänker ofta på en amerikansk kvinna på 41 år som jag aldrig har träffat

Jag tror att jag, för att vara svensk medelålders kvinna, förhållandevis ofta tänker på Monica Lewinsky. Ni vet den unga kvinnan som blev avslöjad att ha haft en affär med president Bill Clinton.
Då var hon hon tjugofyra år och praktikant i Vita huset.
Efter avslöjandet fanns hennes foto och snuskiga historier om vad som hänt i ovala rummet på varenda löpsedel världen över.
För unga ensamstående Monica Lewinsky ett karriärmässigt självmord, offentligt spott och spe från en hel nation, för gifta medelålders Bill Clinton ett krutmoln som la sej.
Ämbetet, makten, anseendet och hustrun fanns kvar efteråt.

Man behöver inte gå så långt som till världstablåerna för att finna detta fenomen.
Det händer hela tiden och överallt.
Förbjudna förhållanden, hemliga romanser, flirtar som uppstår mellan en man å en kvinna där kvinnan oavsett om hon är gift eller inte får ta hela skulden.
Där männen borstar av sej händelsen och bara går vidare, stärkt av att män runt omkring honom ser honom som en casanova och kvinnor lite förtjust fnittrar "ja se karlar."
Skvallret om hur "hon" gick till sängs med en man, trots att han var gift.
Äktenskapsbryterska. En särskild plats i helvetet för kvinnor som backstabbar sina systrar.
Å männen?
Äsch de är virila och charmerande.

Monica Lewinsky är för mej sinnebilden av alla dessa kvinnor som varit i hennes situation.
Som fått bära hela skulden och som fått hela sitt liv sönderslaget.
Jag har tänkt på henne många gånger, så ung och så medialt oerfaren.
Var hon förälskad i presidenten?
Hur kände hon när anklagelserna kom upp och Clinton med fast stämma sa till hela världen
"Jag har inte haft någon sexuell kontakt med den där kvinnan."
Den där kvinnan.

Jag skiter i om den amerikanska presidenten har utomäktenskapliga affärer.
Jag struntar faktiskt i om vår statsminister eller om grannen har det oxå.
Det jag BRYR mej om är domen, fördömandet av kvinnor och överseendet med männen.
Det är trots allt inte 1600 tal längre.

Puss/ Asta

Asta recenserar Kärcher fönsterputs

Jag har fått en ny hobby!
Tänk att man i alla år våndats för det här med att putsa fönster och så kan det vara så jäkla roligt!
Här har man stått med iskalla händer, skitigt vatten, spill, rinn och ett evigt jävla torkande med trasor å tidningspapper, en ständig ångest inför det ochså finns Kärcher fönsterputs?!
Alla borde äga en!
Det borde vara lika självklart bland en kvinnas ägodelar som en Pink rabbit för bövelen!
Jag är kär!
Denna makaper är det bästa som hänt mej sedan jag köpte mina Ecco Gortexkängor förrförra året.

Kärcher WV 50

Pris: Mellan 600-700 kr
Användarvänlighet: Väldigt enkel att använda
Resultat: Betydligt bättre än när jag gör det manuellt. Inget dropp överhuvudtaget. Minimalt med ränder.
Upplevelse: Kul, enkelt och snabbt
Betyg: 5/ 5

Puss/ Asta

Rapport från Tant Slarva, dag I

Before...

Då så.
Då var luckorna skurade. Å hyllorna. Å lådorna.
Jag gjorde det faktiskt inte av skuld. När jag väl tittade så såg jag hur fantastiskt skitigt det var.
Märkligt hur hemmablind för smulor och gammalt spill man kan bli.
Minst 4,5 timma tog det.
I en kommentar på facebook skrev en vän att hon storstädar från golv till tak fyra gånger om året "för att hon tycker om när det är krispigt rent."
Trots en halv flaska Yes, tre förbrukade tvättsvampar och nariga händer är det inte "krispigt rent", det är några grader mindre flottigt.
Maken som på sin höjd putsat bort något han just spillt bara vägrade att tro på hur lång tid jag lagt ner. Enligt honom tar det "max en halvtimma."
What the fuck! Varför lägger jag då ner en halv arbetsdag om han är så snabb?!
Fast han lever i sin lilla värld, tror skor kostar en hundring och ett par jeans nån femtilapp mer.
Det där med att skura skåp är förbannat tråkigt så jag är glad att det är över.
Imorgon ska jag gå loss på nåt ännu tristare... fönsterputsning.
Får se om jag ids ta hela huset eller om jag nöjer mej med kökets fyra fönster, det är bara där jag byter gardiner.
Torsdag tar jag allmän städning och på fredag kan jag äntligen gå loss på de roliga bitarna... pyntandet.

Bilden ovan lär väl inte stjälas till någon inrednings/ hemmamyssida.
Det är iskall köksbordsrealism hos en familj som inte prioriterar att dra med trasan i parti å minut.
Som alltid när jag storstädar drabbas jag av mindervärdeskomplex (så här har fan ingen annan det i hela världen) och förbättringsiver (från å med nu ska jag...)
Det finns ju en hel del smarta tips som inte tar så mycket tid.
Som att...
... alltid städa undan när man har ätit och diska upp efter sej/ ställa in i diskmaskinen.
... allt har sin plats och att man lägger tillbaka saker då man använt det
... lägga smutstvätten direkt i tvättkorgen och inte låta den mellanlanda på badrumsgolvet eller bredvid sängen.
... dra med en trasa lite nu å då.
... slänga soporna varje dag varesej det behövs el inte
... ägna åtminstone en kvart åt att plocka undan om dagen.
... som min fb vän sa, städa rejält några gånger per år.
Låter lätt, är inte lika lätt och i synnerhet inte när det handlar om att drilla fler än sej själv men jag ska försöka.
Lilla Noah har oxå oändligt antal prylar som ligger överallt och jag ska införskaffa en låda att ha på nedervåningen där jag föser ner alla hans leksaker.

Eftersom jag har semester så har jag inte bara slitit idag.
Jag gick en alldeles sagolik skön runda med hunden utmed havet strax innan solen gick ner och kände mej bara sååå välsignad.
Jag har varit en riktig husfru och lagat hel fläskkarré som fick koka i över tre timmar och som gav en himmelsk god sås.
Gosat med mina pojkar så klart, sett lite hockey och ätit upp chokladen som jag skulle ha när jag ska göra snickers. Nå, det finns väl mer choklad i affären får vi tro.
Jag har läst, är nästan klar med Bloggdalas bokcirkel val som skall recenseras till helgen och tänkte försöka klämma in en egen vald bok emellan. "Gone girl" kanske.

Hur går det för er?
Adventsstädar ni? Byter ni gardiner på andra ställen än köket? Har du några smarta städtips?
Har du det krispigt rent eller som mej flottigt i olika valörer?
Blir ni uttråkade av alla städinlägg?

Puss/ Asta

And after...

Jag förlåter dej Asta

Kvinnor alltså!
Eller åtminstone en hel del av oss kvinnor... detta dåliga samvete.
Dåligt samvete över allt som någonsin gick fel eller kunnat gå bättre.
Å för egen del allra värst, mitt föräldraskap. Mina brister som mamma.
Att äldsta flickan fick för mycket ansvar. De mellersta barnen för lite uppmärksamhet. Den yngsta för curlad.
Ja, för att då inte tala om mitt humör. Alla gånger jag blivit förbannad, ibland orättvist för att jag varit trött själv.
Eller detta att jag aldrig varit den där intresserade mamman i skolan.
Visst har jag gått på oändligt antal föräldramöten, varit klassmamma, bitit mej hårt i kinden av irritation över stöket från framför allt klassens pojkar när jag varit å hälsat på.

Men på sistone, kanske för att jag blivit äldre men mer troligt för att jag ser mina döttrars föräldraskap och mina barnbarn så tänker jag ofta förlåtande tankar om min egen tid som småbarnsmamma.
Det är en ljuvlig tid men oxå så oerhört mycket mer krävande än jag tillät mej att känna där å då i stormens öga.

Fyra barn. Födda -87, -89, -90 och 94.
Framför allt de tre första barnen är födda tätt.
När sonen var lika gammal som Noah är hade jag dessutom en tvååring och en fyraåring.
Jag ser ju hur fullt upp mina döttrar har med var sitt barn.
Hur mycket det skall bäras, vara vaken på natten, tröstas, stimuleras, passas.
Lilla Ängla hade influensa här om veckan och min dotter som varit vaken å burit natt å dag var helt slut. Jag förstår det!
Och jag fattar knappt hur jag genomlevde alla kruppnätter, feberkramper och öroninflamationer med så många barn och en man som var hemma på helgerna.
Så klart kan man inte se och stimulera hela tiden då, så klart tappar man humöret eller sätter ungen framför en vhs.


Jag klagar inte. Verkligen inte!
Jag valde själv att skaffa många barn tätt och jag minns tiden som lycklig och meningsfull.
Jag minns hur jag gjorde saker ihop med mina barn, jag har aldrig haft släkt som passat ungarna, aldrig funderat över "egentid." De var med mej överallt varesej vi handlade mat, städade eller hängde på lekplatsen.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag valt att göra lika dant igen.
Jag bara inser vilket hästjobb det var! Och att jag gjorde det bra.
Tre barn  under fyra år, en make som jobbade borta, tre trappor upp utan hiss på alldeles för få kvadrat med alldeles för lite pengar.
Jag inser att jag gjorde så gott jag kunde och även om jag på intet sätt menar att det förtjänar guldmedalj så förtjänar det kanske min egen förlåtelse över det som brast.


Puss/ Asta

Att sluta med Zopiklon del II

 

Ett av mina populäraste inlägg, som återfinns i statistiken bland mest lästa, vecka efter vecka är ett inlägg som jag skrev för nästan ett år sedan. "Att sluta med Zopiklon." Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är ett ämne som berör och som googlas efter.
Det är ett oändligt vanligt förekommande läkemedel och det finns fortfarande mycket skam förknippat med det.
Jag har även då å då fått frågor om hur det går av läsare som har funderingar över att själva sluta med den typen av läkemedel.

Zopiklon är ett läkemedel som ges på indikationen av kortvariga sömnproblem.
Det är en insomningstablett och har maximal effekt efter 1-2 timmar för att sedan avta.
Zopiklon är ett läkemedel med risk för tillvänjning och behandlingstiden bör därför inte överskrida fyra veckor.

Jag har medicinerat med detta läkemedel i fyra år.
För er som inte orkar läsa det första inlägget kan jag berätta att jag började med behandlingen under en tid av kraftig ångest som i sin tur gett mej sömnsvårigheter.
Från att ha varit en människa som i alla situationer kunde somna nästan på stående fot smög sej de där timmarna som jag låg vaken i sängen på.
Jag slumrade in framåt morgontimmarna och jag tog inte igen vad jag missat natten efteråt.
Efter ett tag var jag fullkomligt dränerad... och fixerad... av min sömnbrist.
Så jag fick mina piller, piller som jag från början hade ett väldigt stort motstånd till då det finns läkemedelsmissbruk i släkten på nära håll, och jag sov... äntligen... som en prinsessa.
Å sedan har det rullat på.

Av alla laster, idéer och beroenden jag har så är det mina insomningstabletter jag allra helst vill bli av med. Jag har tänkt... och jag har försökt... att sluta många gånger.
Jag har minskat ner doseringen, vilket i de allra flesta fall har fungerat. Även om det tar längre tid att somna och jag sover tunnare så har jag inte fått stora bekymmer med att halvera dosen.
Men efter ett tag finns det alltid någon anledning som gör att jag "behöver sova riktigt bra", kanske stressen på jobbet eller nåt annat å jag har ökat upp igen.
Inte mycket skrämmer mej så mycket som att sluta med dem helt och inte få sova.
Jag vet att jag är helt oproportionerligt rädd för sömnlöshet.
Och ändå så vill jag ju så jäkla gärna bli av med det här.
Jag vill inte vara beroende av ett läkemedel som faktiskt kan bli svårt att få utskrivet nästa gång.
Det finns en ständig rädsla att inte få förnyat recept.
Jag har dåliga erfarenheter från släkten av dessa typer av mediciner.
Jag blir en smula förändrad när jag tagit dem, framför allt i samband med alkohol.
Jag tror ingen i min närhet skulle märka det men jag blir mer... tillåtande å gränslös.
Kan äta en massa. Skicka efter kläder. Jag är lixom medveten och adekvat men mer "äsch va fan" och det känns inte bra. Mamma är lik sin mamma å allt det där.
Men som sagt, man skall inte använda dem mer än fyra veckor och jag har använt dem fyra år!
Jag KAN inte sova utan dem och utan sömn i tre-fyra-fem nätter försvinner snabbt min motståndskraft mot stress i jobbet å livet i stort.

Just nu har jag minskat dosen från 7,5 mg till 5 mg. Jag hade tänkt att äta denna dos någon vecka till och därefter minska till  3,75 mg. Köra på det någon vecka och minska till 2,5 mg innan jag slutar helt.
Jag vill och jag ska!
Jag hoppas bara 2015 blir året när jag fixar det.

Till alla er som sökt mitt tidigare inlägg på ämnet, skriv gärna en rad. Ni kan göra det anonymt om det känns jobbigt (va fan, kan rasisterna så kan ni.)
Har ni tankar å funderingar så fråga. Det är bara fåneri med allt hysch hysch som råder kring denna typ av mediciner.

Puss/ Asta

Rösterna som samtalar i mitt huvud.

 

Imorgon tänkte jag börja adventstäda.
Jag har förberett mej idag genom att handla Ajax, nya disktrasor och genom att ignorera kraftigt flagnande nagellack eftersom det ändå inte är någon idé att måla på nytt när det skall skuras.
Skuras ja.
Vart ska jag börja satt jag å tänkte för mej själv.
Köket. Jag tar lister, luckor, lådor, hyllplan det första jag gör imorgon.
Men sedan tänkte jag för första gången NÅGONSIN i mitt fyrtiofemåriga liv...
Hyllplan? Varför då och för vems skull då?
Varför ska jag egentligen lägga timmar på att diska ren disk (om än lite flottig efter ett år av oanvändbarhet i skåpet) och torka hyllplan?
För att jag alltid gjort det? För att mamma gjorde det?
Okej, å om jag skiter i det... blir det en vidrig jul då?
Nej, vet du... det tror inte jag och i år är jag tillräckligt mycket tant för att vara så pass vuxen att jag struntar i det!
Till å med min pedantiska, snudd på fobiska mamma, har lagt av med sånt.
Hon städar knappt aldrig längre. Har saker huller om buller å julstjärnan uppe året om... ihop med påskkärringen bara för att de är fina. 

Kanske är det ovana vid att skita i konventioner?
Jag må vara en rebellisk rödstrumpa men så långt som att ifrågasätta avtorkande av hyllplan i köket har jag ta me fan aldrig vågat gå.
På riktigt är det första gången jag ifrågasätter mej själv kring det.
Inte fuskar (det har hänt), inte rationaliserar bort pga stress (det har hänt) utan FAKTISKT tar ett beslut om att det inte är viktigt och att jag gör väl som jag vill.
Kanske är det ovanan för knappt hinner jag skriva ner tanken och stoltsera med den här på bloggen innan en annan röst i huvudet säger (nej, jag har aldrig fått någon diagnos på det här med olika röster i skallen) "Fast om man städar ordentligt och håller efter ett par gånger om året så blir det lättare att hålla rent där emellan och jul eller ej, ibland måste man städa ordentligt. Faktiskt! "
Den här tillrättavisande rösten låter så bestämd och så säker på sin sak att jag börjar tvivla igen.
Så hur var det nu? Bestämmer jag själv? Är flottiga hyllplan per automatik det samma som att vara en dålig människa?

I reklamen för... ja, nåt juligt säger dom "Är det inte konstigt, ju mer man jagar julefriden ju längre bort verkar den komma" och det är verkligen jättesant. Det talar nog inte bara till mej.
Å just i år så längtar jag så himla mycket, främst efter advent men faktiskt lite efter jul med.
Det är bara det att det är inte skurandet å städandet jag längtar efter.
Nej det är efter att få puffa med mossa, sätta upp julstjärnorna, sticka nejlikokärnor i apelsiner, stryka röda dukar och sånt där. Myset. Lull lullet.
Kanske längtar jag extra mycket efter som Noah finns här nu.
Kanske längtar jag mer än annars för att det har varit en vääääldigt mörk november.
Kanske har jag bara lite mer ro i själen än vad jag brukar ha så här års.

Jag får se hur jag gör imorgon.
Hur gör du? Å framför allt... varför gör du det?

Puss/ Asta

Legalisering av cannabis

Hör ni, fasen vad läskigt det är med drogen Spice!
Larmen står som spön i backen om dess utbredning, även inom ungdomsgrupper som tidigare inte är kända inom polisen eller socialtjänsten, dvs helt nya grupper av sk "skötsamma ungar."
Nästan dagligen kan vi läsa om ungdomar som förs till sjukhus illa där ann och även dödsfallen trillar in.
Jag är förbannat glad å tacksam över att jag har klarat mina ungar genom den kritiska period som tonåren är.
En fest, ett felaktigt beslut och ungdomar dör.

I takt med larmen om spice så har grupper för legalisering av cannabis fått ny luft under vingarna.
Det är till och med så att de som gapar om legalisering vunnit nya grupper som tidigare inte varit särskilt narkotikavänliga.
Väldigt få diskussioner gör mej mer upprörd, mer ursinnigt förbannad, är kraven på legalisering av marijuana och hasch.

Jag vet inte ens var jag ska börja!
Jag blir så upprörd att jag fastnar i ett stammande.
Cannabis har sargat inte bara min familj sönder å samman utan även många många andras.
Cannabis beskrivs ofta som ofarlig, rent av läkande.
Den beskrivs som den fredliga drogen. En drog som till skillnad mot ex alkohol gör brukaren vänlig, lugn, nöjd.
Cannabis ger inte upphov till något missbruk eller till någon brottslighet heter det.
Ursäkta mej, men vilket jävla bullshit!

Ingen kan förneka alkoholens skador och kostnader för samhället.
Alkoholen som då den missbrukas kan slå sönder familjer, krossa barndomar och leda till personliga tragedier.
Men alkoholen laborerar inte med hjärnan som marijuana och hasch gör.
Mängder av forskning visar att THC som den aktiva substansen i all cannabis heter visar att giftet stannar kvar länge i kroppen. Det är fettlösligt och orsakar stor skada i hjärnan.
Ett långvarigt bruk av cannabis gör brukaren "dum i huvudet," förstör förmågan till komplext och logiskt tänkande. De blir trögare, mindre verbala, blir sämre på att tolka intryck. Brukaren blir dessutom ofta mindre ambitiös och mindre social.
Det är även så hos missbrukarna att de fastnar i det stadiet rent intellektuellt som de var när de började med drogen.
Jag har träffat många missbrukare i min egen ålder som stannat upp och inte förmår resonera eller agera som om de vore äldre än fjorton.
Olika människor reagerar olika på cannabis, vem som har en svaghet inför drogen är omöjligt att förutspå i förväg men klart är att den som bär anlag och genetisk sårbarhet för missbruk, depression eller ett allmänt oroligt sinnelag löper högre risk.
Cannabis kan utlösa allvarliga depressioner men även psykoser och detta utan att ha ett pågående missbruk.
Min bror fick en allvarlig och långvarig psykos en av de första gångerna han prövade hasch.
Cannabis är ofta inkörsporten till tyngre droger och ett liv i kriminalitet.

Det starkaste argumentet mot legaliseringen är ändå att vi behöver inte ytterligare en legal drog med alla kostnader som det skulle tillföra.
Alkoholen kostar redan och ställer till alldeles tillräcklig skada i samhället utan att den har cannabisens förmåga att laborera med hjärnan.
Vi behöver inte ännu en legal drog med de kostnader det skulle innebära, för samhället och för enskilda familjer.

Ingenting... precis ingenting... talar för att vi genom att legalisera en farlig drog tar död på en annan.
Att tro att ungdomar inte skulle röka spice eller testa andra farligheter för att hasch såldes lagligt är befängt.
Trots att cannabis inte är lagligt så är det enormt lättillgängligt OCH billigt att få tag i.
Ungdomar som röker spice gör det knappast för att det är lagligt. De gör det för rusets skull.
Jag tror aldrig att vi som samhälle kan vinna kampen mot narkotikan. Att vi kan få ett helt narkotikafritt samhälle.
Tyvärr.
Jag tror att vi måste vinna unge för unge, varje förälder måste klara sitt barn.
Men självklart ska vi ha som land ha höga ambitioner med utbildning, förebyggande arbete, straff och en behandling värd namnet.
Det har vi INTE nu och det vore en betydligt bättre och värdigare väg att vandra än att ge upp och legalisera skiten!

Puss/ Asta

Skandalerna från stora klinikfesten som ni alla (bävat) väntat på.

Var på party i fredags, å inte vilket party som helst utan stora Medicinfesten med 120 festsugna deltagare bestående av olika personalkategorier från kliniken.
Bordsplacering, middag med dessert, billig alkohol i baren, band och dans.
Alla som inte var där... och kanske somliga som faktiskt var där... väntar kanske med delad blandning spänning och fasa på rapporterna i Astas blogg.
Jag fick dessutom uppdraget från självaste Överläkaren (som inte var där) om att fota å med kameran fånga ekivoka situationer.
Såååå...
Vem fick ihop det med vem?
Vem satt i doktorernas knä?
Vilken doktor satt i sekreterarnas knä?
Vem slätade över vem?
Vem blev för full?
Vem gjorde bort sej?

Jag är ledsen.
Jag hade fullt upp med mej själv.
Med att äta, dansa, mingla och ha roligt.
Ett å annat noterade jag kanske men ni vet vad de brukar säga...
What happens in Las Vegas  medicinfesten stays in Las Vegas medicinfesten.
Riktigt jäkla kul var det i alla fall.
Tack alla som deltog.
Jag har världens bästa kollegor!

I går var jag trött trots att jag tog det vansinnigt lugnt med alkoholen. Kunde nog nästan ha kört hem.
Men vi kom i säng sent.
Var barnvakt åt världens goaste Noah på kvällen när hans föräldrar var på bio och självklart gick det strålande.
Vi hann sjunga, smeta ner hela ungen med mat, bada, se hockey å ta en tuppis.

Idag har jag haft sovmorgon.
Minis svärföräldrar kommer snart över på tacos men den maten får kidsen ordna med själv.
Jag bidrog med en av de bättre guacamole som världen skådat. 
Nu ska jag ta en runda med min Gotteman och imorgon börjar min sedvanliga adventssemester.
En hel vecka att städa, putsa fönster, hänga upp julgardiner.
Å dricka glögg, sova middag, läsa, shoppa julklappar.
Pynta, baka Rocky Road och gå långa promenader.
Det känns sååååååååååå välbehövligt.

Puss/ ASta

Hebefili

Hebefili  betyder att känna dragning till pubertala människor och är förmodligen betydligt mer vanligt än pedofili som är dragning till barn.
Vad som är upprörande är att det dessutom är betydligt mer accepterat och inte alls ses som en störning på samma sätt. I synnerhet inte bland män.
Gång på gång på gång rapporterar media och polis om detta.
Hur en journalist eller en polis på BARN och ungdoms sajter utgett sej för att vara "Elin 12 år" och fått mängder med sexuella förslag, påhopp och lockelser av män som är gott å väl vuxna, många gånger medelålders. Ni kan bland annat läsa om det här.
Varje gång jag läser om sånt här så känner jag hur blodet rusar till i hjärnan på mej och jag fylls av ett sånt förakt att jag skulle kunna kräkas.

För unga tjejer som precis kommit in i puberteten med allt vad det innebär av hormoner och vilsenhet är det ingenting konstigt att lockas av det förbjudna och spännande.
Det är ingenting ovanligt eller märkligt med att vilja utforska sin sexuella dragningskraft eller att bli smickrade av äldre män (alla uppger dessutom inte HUR gamla de är) som till en början öser över dem komplimanger och uppmärksamhet.
Komplimanger som övergår i tjat om mer, kanske en bild, kanske en sexig chatt, för att sedan bli mer hotfull och krävande.
Där tappar en en tjej greppet. Om det var spännande att få komplimanger är det inte lika spännande med hot om att föräldrar el klasskompisar ska få se bilder eller utdrag av texter där på vad som skrivits.
Många är de flickor som lockats till eller utpressats till möten, sexuella tjänster som de inte varit redo för eller intresserade av.
Det är bara nåt år sedan en ung flicka tog livet av sej efter hot å utpressning från en medelålders man.

I modellvärlden och i synnerhet i porrbranschen flirtas det ständigt med denna mäns dragning efter unga flickor som kommit upp i puberteten men ändå inte är vuxna.
Modellerna på catwalken ser knappast ut som några fullvuxna kvinnor med sina magra kroppar och små toppiga bröst.
Inom porren används ofta attribut för att förstärka barnsligheten på de kvinnliga aktriserna.
Skoluniformer, barnsligt smink, tofsar och flätor.
Å alla blir de förstås galna av åtrå av att få möjligheten att sättas på av håriga äldre män.

Straffen för grooming, det vill säga att som vuxen ta kontakt med ett barn i sexuellt syfte, borde skärpas. Frågan borde diskuteras öppnare och dessa män synliggöras.
Som ung flicka råkade jag ständigt ut för denna typ av män, och då fanns inte ens internet.
Många av mina vänner har liknande erfarenhet.
Det är vidrigt men jag tror ingen, eller få av dessa män, såg sej som pedofiler.
Att uppskatta och attraheras av ungdom ser många män som fullständigt normalt.
Att försöka ta för sej lika så.
Mina döttrar är vuxna nu men om det hände något av mina barnbarn så skulle jag se det som min livsuppgift att förstöra livet för dessa herrar.

Vad tänker ni?
Varför tror ni det är så accepterat och vad kan ni göra åt det?

Puss/ Asta

Shoppingfynd idag.

Idag, denna gråa regniga novembermåndag, har jag varit ledig och inne i stan för att fixa X antal ärende. Det viktigaste av dem alla, presentkort till Mini som snart fyller år, bommade jag då de hade stängt idag.
Men, det blev lite mat, lite födelsedagspresenter till andra, ett besök i bokhandeln, ett på apoteket och så sprang jag lite i affärer på ren lust.

Denna toppen hade Big Ass fashion visat på sin blogg. Från Kapp Ahl 199 kr.
Jag tyckte den var fin. Lagom blingig. Provade en guldpaljett klänning med som var fin men jag kunde inte för mitt liv komma på ett tillfälle när jag skulle ha den så det blev denna toppen istället.
Trots att den är omlott å skuren ända ner till midjan så verkade den inte flasha tuttarna när jag svängde loss lite prövande i provhytten.
Den fick följa med hem.
Kanske, kanske bär jag den på jobbfesten på fredag. Om nu inte någon av klänningarna får komma ut å lufta sej. Jag har gått upp några kilo över magen och stör mej så på det i klänning, men jag får se...
Ber om ursäkt att jag suger på att ta den här typen av bilder med mobilen, ni ser på ett ungefär ändå.




Jag fortsatte shoppingturen med att inhandla en onödig och en nödigare grej.
Brun utan sol från San Tropez är det flera tjejer på jobbet som har med resultatet av en naturlig solbränd hy.
Jag vill inte bli brun. Men den här blå-grå hudtonen jag har nu är inte heller så klädsaam så jag må pröve som de säger i grannlandet.
Är extremt känslig för den otäcka lukt som BUS produkter brukar ge ifrån sej. Får se om det funkar.
Det var den onödiga det.
Den nödvändiga då.
Prövade en ny handkräm. Mina händer blir lätt torra så här års av kylan och mina nagelband ser inte kloka ut.
Denna kändes fet å god.
Är det någon som har erfarenhet av dessa produkter?
Recension kommer senare för den som är nyfiken.



På Ur & Penn shoppade jag två par örhängen, bara för att jag knappt äger ett par, jag tappar alltid den ena. Här är det så billigt (riktig skitkvalitet med) kostar 20 kr paret.
Vet inte om ni ser...
Valde dessa, stora ringar med lite glitter på. Att följa upp den glammiga toppen med.



Å dessa lite enklare. Flera ringar i en.



Ja, jag har antydan till dubbelhaka. Jag har det, det är ett arv från mormor.
Men jag har inte så mycket dubbelhaka som den nedre bilden visar.
Jag trycker lixom ner hakan mot bröstet så det ser så tokigt ut å jag är inte tillräckligt fåfäng för att ta en ny bild.

Puss/ Asta

Se snygg ut för sin partner

 

"Se snygg ut för sin partner" är ett ämne som titt som tätt dyker upp när kvinnor diskuterar i den riktiga världen så väl som på nätet.
Man kan också välja att uttrycka det som "Rätten att få slappna av i sitt eget hem." 

Jag är lite splittrad i denna fråga så som i många andra.
Är en "å ena sidan å andra sidan personlighet" vilket säkert har med min ständiga och oavstängbara analytiska läggning att göra.

Att kvinnor utsätts... överallt och genom hela sitt liv... för mängder av tyckande kring utseende, vikt å skönhet är det inget snack om. På tv, i film, inom skönhetsindustrin, media.
Överallt dessa vackra, unga, retuscherade kvinnor.
Varenda glassigt magazin som säger att om du bara följer dessa dieter/ gör denna träning/ klär dej på det här sättet/ sminkar dej med dessa produkter så kommer du att bli lycklig (å duga.)
Och om du nu inte lyckas duga i alla fall så är det så fiffigt att det finns en uppsjö i varje tidning med reklam för olika plastikkirurger som kan lyfta, ta bort, fylla ut och fylla i.
Självklart! Självklart måste det finnas ett ställe och en människa du då kan koppla av på och inför.
Ett ställe att släppa garden och bara få vara. Ett ställe där du sätter reglerna.
Hemmet är en ganska lämplig plats för detta ställe.

Jag själv försöker inte ens se ut som om jag är en tjugoåring med ätstörningar. Jag vet inte om jag någonsin försökt, nu känns slaget relativt förlorat i alla fall.
Men visst vaktar jag så vikten inte alldeles drar iväg bortom kontroll, jag sminkar mej i stort sätt varje dag när jag ska till jobbet eller träffa någon utanför min familj, jag klär mej snyggt.
Jag känner mej mer tillfreds när jag är mitt bästa jag, möter världen med större säkerhet och bli (inbillar jag mej) bättre bemött.. Sminket ger mej en trygghet.
Å jag gillar att känna mej "fin."
(Varför det är viktigt att känna sej "fin" är en annan diskussion.)
När jag är hemma och ledig en dag så sunkar jag ofta ihop.
Struntar i att duscha å sminka mej, drar på mej nåt bekvämt och snurrar upp håret i en slarvig knut.
Så måste det få vara ibland.
När jag är hemma en längre tid så har jag ändå reflekterat över det där...
Träffa någon utanför min familj -> vill va fin
Träffa min man -> skiter i vilket.
Det... det blir en smula respektlöst. Jo, så kan jag oxå känna. Som om han inte spelar nån roll.
Inte för att ansträngningen är speciellt stor åt det hållet heller.

I början av en relation, när man är så där super-duper förälskad så är man ofta sitt bästa jag.
Lyhörd, tålmodig, generös. Rolig, charmerande, uppmärksam.
Å snygg.
Eller hur? Inte kommer man till tredje dejten och luktar armsvett eller har gårdagens smink i nyllet?
Inte skulle jag komma i min turkosa fleesejumpsuit som får min bleka osminkade hud att se nästan grå ut och ha otvättat hår i en truls?
Å ändå... då i början, då när man är super-duperkär går ju allt strålande i vilket fall som helst.
Det är när förhållandet har några år på nacken det behöver uppmuntras å hållas vid liv.
Många som lever i gamla relationer tappar den respekten för varandra.

Äsch, jag vet inte. Vad tycker ni?

Puss/ Asta 

Dagens oglammiga tips

Ett väldigt oglammigt men skitbra tips vill jag ge er denna regniga novembermorgon.
Upptäckte det av en slump när vår vanliga tvål var slut.

Natusan baby mild care top-to-toe luktar läskigt oparfymerat men man vänjer sej.
Den är lika mild som vanligt vatten att få i ögonen men härligt tjock i konsistensen (jag hatar för tunn och rinnig tvål) och ger ett härligt skum.

Den rengör effektivt och känns väldigt snäll mot huden.
Med tanke på allt annat man jag har som luktar (lotion, deo, parfymer) kan jag tycka att det känns skönt med nåt doftfritt.

Ge Natusan en chans, ni kanske gillar den lika mycket som jag. Å vill man (jag skiter i sånt) kan man ju hälla över den i en snygg tvålpump.

Puss/ Asta

Julefrid del 618

Har ni sett reklamen "Det blir jul ändå"?
I skrivandets stund minns jag faktiskt inte VAD den gör reklam för vilket kanske är reklams syfte, i synnerhet om den är svindyr och sänds på bästa sändningstid i tv 4.
Men budskapet är så bra.
Det är en massa olika människor som förbereder sej för jul men allting bara skiter sej.
Ljusslingan ligger i ett för evigt förlorat trassel, julskinkan bränns vid, glasyren på pepparkakshuset klumpar sej och så vidare och så vidare.
För mej som är julneurotiker finns det något oerhört tröstande i det där.

En tröst i att det skiter sej i den tindrande, varma, lyckliga julförberedelsen även för andra.
Att det aldrig blir så där som man trodde, önskade, bad om innan.
Visserligen är det bara på tv allt det där sker, men jag tänker att reklam bygger ju ofta på igenkänning och då måste det vara så att fler känner igen sej.
För inte har de väl bara gjort reklamen för min skull? Det vore ju en smula narcissistiskt att tro det, å jag är inte ens född i lejonets tecken, jag VET att jorden inte snurrar kring mej.

Varenda år... enda sedan jag var liten... har jag drömt om den där perfekta julen.
Julen när kramsnön ligger bländande (med vägarna ändå är rena och halkfria), när julklapparna är många å personliga (men jag inte har ruinerat mej), när julbordet dignar av läckerheter (utan att jag stressat mej till en magkatarr), hemmet är fyllt av skrattande, glada, kärleksfulla människor (å inte alls trångt eller irriterat.)
Jag drömmer om rykande doftande glögg, tindrande barnaögon och uppriktiga skratt.
Kärleksfulla klappar på varandras kinder och stearinljus som brinner så där vackert... helst utan att någon välter dom så stearinet flyter överallt, barnen bränner upp håret eller katten blir svedd i rumpan.
Det blir aldrig så där.
Jag har varit med om massor av jular så här långt, jag är ju fasligt gammal, men ingen sådan.
Det har varit bra jular, dåliga jular och ännu sämre jular. Till å med katastrofala jular.
Skilsmässodåliga jular, "nu-går-jag-ut-å-hänger-mej-dåliga-jular."
Å oxå riktigt fina jular.
Men aldrig perfekta. Å väldigt sällan harmoniska jular.
Jul är per definition lika med stress.

Det börjar redan i adventstider.
Fönsterna blir aldrig riktigt rena eller hur?
Alltid är det någon adventsstake som inte lyser. Huset som jag ägnar typ två åtta timmars arbetsdagar åt att skrubba rent är 30 minuter senare skitigare än de flesta hem är dagen före fredagsstädningen.
Å så julafton. Gästerna krånglar med vilken tid de ska komma utan att till fullo inse vilken organisation det är att hålla hundraelva rätter varma samtidigt medan resten ska vara krispigt kallt och fräääääscht.
Barnen mumlar att de "egentligen hatar julen" och det dåliga mammasamvetet kickar igång på alla elva cylindrarna trots att man gjort så gott man kunnat å mer där till.
Det är då mor i huset knäpper upp den där julölen bakom kaffebryggaren och dricker med giriga klunkar när ingen ser på för att behålla det milda leendet.

Jag överdriver så klart!
Tillspetsar.
Men ni anar känslan? Kanske är det till å med så att någon känner igen sej?
På senare år har det faktiskt blivit bättre. Jag har sänkt både förväntningar å ambitioner och rätt ofta... fullkomligt utpumpad förvisso... kunnat konstatera att "Jo, men i år blev det väl rätt trevligt ändå?!"
MEN
I år har i och med barnbarnen förväntningarna skruvats upp betydligt.
Tungt ok för två småttingar att bära.
I år ska det FAN I MEJ bli trevligt.
Morfar ska "köpa tidningen."
Tomten ska komma.
Katten ska inte bränna rumpan.

Och barnbarnen ska om några år (när de är större, har koll å kan prata rent) hänfört viska i hallen till sina föräldrar "Jag älskar julen hos mormor/farmor!"

Puss/ Asta

Hjälp till här nu, det tar en halv minut

Facebook är verkligen både ock.
Ett ställe för gemenskap och en plats att återfinna gamla kontakter.
Fint så.
Men facebook är oxå ett samlingsställe för en massa sjuka människor som samlas i vidriga grupper.
Det mesta verkar tillåtet, åtminstone sånt som innefattar porr, kvinnoförnedring, rasism och djurplågeri.
Fast ve den feminist som går för långt å kanske lägger upp en bild på en ammande bebis.

Det som fått mitt blod att svalla denna gång är den käcka gruppen "Dog fighting- för skoj skull" som har ett lika vidrigt budskap å bilder som namnet så diskret antyder.
Självklart har jag anmält och uppmanat mina fb vänner att göra det samma.
Jag har inte fått något svar ännu men en vän fick veta att "det inte bryter mot Facebooks gemenskapsregler.
Mysigt!
Facebook tycker alltså att torterade hundar... för det är ju PRECIS det vi snackar om... inte är något att tjafsa om.

Jag har valt att lägga upp en ganska "snäll bild" för jag vill inte gnida in hemskheter i nyllet på läsare som inte är förberedda men jag kan försäkra er att det finns bilder långt värre.
Bilder som får mej att avsky människan... män företrädesvis med jävligt stora egon å förbannat små pittar som använder sej av plågade djur för nöje, ära och pengars skull.
Fy fan!

Min poäng med inlägget är så klart att sprida att dessa vidrigheter finns så ni alla kan ta er den halva minuten å sprida budskapet samt anmäla.
Djurplågeriet lär inte ta slut bara för det... tyvärr är det ju så, men facebook ska FAN inte säga att det är okej åtminstone.

Tack!

Asta

Svensk film, min 10 i topp

Funderade lite över svensk film och vilka som på olika sätt berört mej mest. Säkert har jag glömt några men här är dem jag kommer på här å nu som jag trots många år sedan fortfarande tänker på.
Många av dem har jag ju sett oändligt antal gånger.

Utan inbördes ordning...

Änglagårdsfilmerna av Colin Nutley.
Främst 1:an och 2:an då. Den sista höll inte samma klass även om den var rolig att se. Älskar Änglagårds historia, karaktärer, miljöer och skådespelare.

Under solen  av Colin Nutley.
Den Nutleyfilm jag kanske tycker mest om förutom Änglagård.
Under solen har kanske den mest erotiska scen som någonsin spelats in på svensk film.

Tillsammans av Lukas Moodysson.
Älskar denna filmen och kollektivet och -70 talet. Älskar den.
Kan repliker utantill och känner att jag föddes för sent. Jag hör hemma bland kollektiven.

Morrhår & ärtor av Gösta Ekman
En av de absolut bästa komedier som någonsin gjorts.
Margaretha Krook är bländande som konsulinnan Ahlhagen.

Fanny och Alexander av Ingemar Bergman
Bergmans mästerverk. Tål att ses om å om igen.
Grym, vacker, pampig.

En sång för Martin av Billy August
Fantastisk film om samspelet mellan älskade makar när den ena blir dödligt sjuk och förlorad mentalt i alzheimers. Filmen blir inte mindre stark av att den spelas av makarna Wolter och Seldahl då Seldahl var sjuk på riktigt.

Alla älskar Alice av Richard Hobert
Relationsdrama där Persbrandt gör ännu en sådan där starkt känslomässig roll.
Bara sett den en gång. För länge sen men minns den ännu.

Den bästa av mödrar av Klaus Härö
Vilken film! Få filmer har öppnat mina tårkanaler som denna.
Maria Lundqvist gör sitt livs roll som den kärva fostermamman som tar sej ann ett krigsbarn.

Mig äger ingen av Kjell-Åke Andersson
Sedd i kväll alltså och jag undrar hur jag ska kunna somna med alla dessa tankar å känslor.
Recension två inlägg ner.

Kodnamn Lisa av Charlotte Brändström.
Sista filmen i serien om Johan Falk och hans infiltratör.
Gillat hela serien, älskar Kinnamans karaktär.



Jag har sorterat bort många som jag tycker väldigt mycket om men så här ser listan ut i kväll i alla fall.  Vilka svenska filmer är dina favoriter å vad tycker du om mina?

Puss/ Asta

Jag överlevde. Å jag tror att jag är någolunda vid mina sinnens fulla bruk.

Idag har jag varit ledig. Enda lediga dagen på veckan, å då kom jag på att den briljanta att åka till GeKås och köpa lite julklappar å annat livsnödvändigt.
"Två veckor före lön, perfekt." Not!!! 

Alltså. GeKås en å en halv månad före jul! Jag gör aldrig om det. Det är inte värt pengarna.
Jag har varit där massor av gånger, jag är hyfsat shopping van och brukar kunna fokusera någorlunda men detta var gräsligt.
Det ultimata psyktestet... Bryter inte en psyksjukdom ut under några timmar på GeKås i mitten av november så gör den det aldrig!

Det var så mycket folk!
Inte på hela GeKås, på flera avdelningar var det bara "normalmycket", ingen kö in å inte så jäkla lång ut heller men på leksaksavdelningen!!!
Madremia, vi stod packade som under en konsert. Bara det att på en spelning står flertalet still eller dansar på stället. Nu ville folk framåt å bakåt, sträckte sej efter hyllorna, körde sina shoppingvagnar å barnvagnar, knödde, körde på en i hasorna, man fick backa i gångarna för att släppa förbi eller komma fram själv.
Jag såg människor med panik i blicken. En mamma satt mitt i kaoset... mitt på golvet å ammade sin bebis och hon såg helt färdig ut. Själv fick jag om inte panik så rejäl lust att bara dra där ifrån å skita i hela saken. Jag är sämre på den här typen av anstormning av intryck än vad jag var innan utmattningen för snart två år sen.

Men, jag fick handlat lite smått å gott. Ingenting direkt onödigt, förutom tomten kanske...
Jag köpte några julklappar till barnbarnen med men det är ju hemlisar så dem visar jag inte upp.
När jag på hemelektronikavdelningen ÄNTLIGEN fick syn på Kärchers fönsterputsarpryl så sa jag det högt, "Ja, där är den, den jag kom hit för."
En skånska med uttryckslöst ansikte säger då "Jag har en, den är skit. Det bästa är det gamla vanliga sättet med hink å trasa."
Jag hoppas verkligen hon har fel. Eller kanske bara högre ambitioner än vad jag har.
Det behöver inte bli perfekt. Good enouth räcker finfint för mej.
Smådyr var den och jag riskerade verkligen mitt mentala tillstånd så jag ber till Gudarna om att den är värd det.

När jag kom hem gick jag å la mej och tvärsomnade.
Sov stenhårt å vaknade med huvudvärk innan jag tvingade upp mej själv för att se filmen och vara lite social.

Det var den lediga dagen det.

Puss/ Asta

Mig äger ingen

Wow!
Vi har precis sett "Mig äger ingen" och jag är helt tagen!
Fullständigt, både mållös och full av olika tankar å känslor.
Faktiskt minns jag inte när en film träffade mej så rakt i magen som denna.

Filmen från 2013 baserad på Åsa Lindeborgs roman med samma namn, en historia som är vad jag förstått i sin tur baserad på hennes barndom.
"Mig äger ingen" är en berättelse om arbetarklassens -70 tal med vansinnigt mycket igenkänning.
Tavlor, tapeter, fester, jargong, förortsgårdar, glasögon, vänsterromantiken, spriten.
Allt känner jag igen.
Vi ser den tillsammans maken, Mini å jag och både maken och jag har våra egna barndomsminnen av fylla, abstinens och epileptiska anfall.

Det är en varm berättelse om femåriga Lisas berättelse om kärleken till sin alkoholiserade pappa.
En pappa som brister i alkoholrus och ångest men som gör så gott han kan.
Mamman lämnar familjen och Lisa lever ensam med sin pappa.

Många tankar fyller mej.
En värme över den kärlek som finns mellan Lisa och hennes pappa.
Hur mycket han ändå försöker och vilka demoner han får fajtas med.
Det är en pappa som delar stort som smått med sin lilla dotter. En pappa som lär henne om världen.
En pappa som talar ljust å varmt om mamman som ändå lämnat honom för en annan man.
Han behandlar sin dotter som en prinsessa vissa stunder, i mörkare ögonblick tvingas hon ta hand om honom.

Jag tänker att jag... anno 2014... imponeras över hur duktig han är som mitt i sorg å egna helveten fostrar å älskar sin dotter så mycket han förmår, bara för att sekunden senare minnas att det var så det var för min mamma, för alla mina kompisars mammor vars karlar hade dragit.
De fick jobba hårt, kämpa med ekonomi som inte gick ihop, försöka vara glada å trygga vuxna trots att de inte mådde väl.
Mammor har i alla tider stått pall. Men vi imponeras av en pappa.

Jag tänker på hur många barn det finns som lever som Lisa å ännu värre. Som växer upp bland missbruk å som utvecklar den där överkänsliga medvetenheten för när katastrofer nalkas.
Det första knäppet av en ölburk som öppnas, den förändrade doften, skratten.
Andra vuxna som ser men som ingenting gör, som inte kan göra något.
Mammans ord och förklaring till dottern som då hon är vuxen frågar "Varför tog du inte med mej den där kvällen?" (När hon lämnade hemmet och familjen)
Och mamman som svarade "Jag tyckte så synd om honom så jag gav honom det finaste jag hade." 

Det är en fantastisk historia. Rolig, gripande, tänkvärd och väldigt väldigt sorglig.
Kanske allra mest, tänker jag, för oss födda i samma tid i samma miljö.
Igenkänningen gör filmen än starkare å mer smärtsam.
Skådespelarinsatserna är magnifika! Fullkomligt strålande.
Flickorna som spelar Lisa i olika åldrar jätte bra. Små gester... nervösa leenden, blickar, uppdragna axlar som i sin litenhet gestaltar stora å svåra känslor.
Å Persbrandt är fantastisk. En av Sveriges absolut bästa skådisar som alltid allra bäst i den här typen av roller som sårbara, krokiga människor.
Han vet väl ett å annat om kärlek, berusning och kall ångest kan jag tänka.

Den här filmen kommer jag att bära med mej länge, länge.
HELT tagen.
Har du inte sett den så se till att göra det. Bums!

Puss/ Asta

Utvärdering av mina mål å förhoppningar.

 

Så här skrev jag i almanackan under vecka 1...

"Mål å förhoppningar med 2014"

Börja springa.
Sluta äta fläskkött
Följa min inre röst.
Bli bättre på konflikter.
Fortsätta 5:2 metoden.
Gå ner i vikt
Bli mer vältränad.
Trivas i min yrkesroll.

Senare under året fick jag fler planer

Alkoholstopp
Shoppingförbud
Plankutmaning

Året är inte slut än men vi kan ändå sammanfatta mål å förhoppningar med ett ord...
F. I. A. S. K. O

Börja springa
Jo, det gjorde jag ju. Flera gånger till å med. Överkom fysiska och psykiska hinder.
Men som vanligt mynnade det ut i mindre å mindre och nu mera ingenting.
Betyget kan bara bli: Icke godkänt.

Sluta äta fläskkött
Jag ville verkligen detta. Men det är svårt...
Jag är inte speciellt förtjust i grönsaker eller baljväxter. Jag/ vi äter redan en hel del kyckling.
Nötkött är så himla dyrt.
Men! Jag har åtminstone blivit en mer medveten konsument som väljer fler å fler eco varor, som numera aldrig köper utländskt kött.
Fast! Det var ju inte målet.
Betyget kan bara bli: Icke godkänt.

Följa min inre röst.
Låt oss bara konstatera...
Betyg: Icke godkänt.

Bli bättre på konflikter.
Tja, jag har tagit några som känts ordentligt i år. Jag har hanterat dem relativt väl och åtminstone något stått upp för mej själv.
Betyg: Knappt godkänt.

Fortsätta med 5:2
Höll i 5:2 i 4 månader eller nåt. Gick ner fem kilo relativt fort och stod sen still.
Nu har jag gått upp 3 kg igen.
Så "fortsätta"...
Betyg: Icke godkänt.

Gå ner i vikt
Se utvärdering ovan.
Betyg: Just det, Icke godkänt.

Bli mer vältränad
Nej, just nu är jag förmodligen mindre tränad och fit än i januari så
Betyg: Jävligt långt från godkänt.

Trivas i min yrkesroll.
Jag har verkligen vantrivts i min yrkesroll stora delar av året.
Men, sedan någon månad tillbaka eller mer känner jag mej betydligt mer inspirerad och tillfreds med mitt jobb. Trots stress. Jag tycker det är hyfsat kul att jobba igen.
Betyg: Godkänt.

Alkoholstopp.
Slutade dricka i mars. Syndade mindre mängder vid relativt få tillfällen sommar å höst.
Det blev alltså inget helstopp. Ingen nykterism men ändå är jag jäkligt nöjd.
Betyg: Godkänt.

Shoppingförbud
Ha ha ha.
Betyg: Icke godkänt.

Plankutmaning
Jaja men, det höll jag i. Två-tre dagar.
Betyg: Icke godkänd.

Svårt att hitta något förmildrande att säga om karaktären där.
Vad säger man?
Nya friska tag 2015?

Ps. På många andra sätt har det varit ett fantastiskt år. 

Puss/ Asta

Allt det finaste i våra liv är bara ett kort kapitel i en annan människas berättelse.

 

Jag erkänner rakt av, jag har stulit rubriken från en krönika i Expressen ni kan läsa här.
Känslorna när barnen flyttar hemifrån. Det är en fantastisk rubrik som så väl sammanfattar en stor, tung del av föräldraskapet.

Jag har, under så många år att jag inte minns hur det var innan, levt i en storfamilj.
Fyra barn relativt tätt. Kompisar, flickvänner å pojkvänner.
Fullt hus med allt vad det innebär.
Länsad kyl, överfulla tvättkorgar, fuktiga badlakan under sängarna.
Vantar som tappas bort, hål i alla strumpor, skolutflykter som nästan glöms bort, hallen full av skor.
Tider att hämta, suspekta ljud när pojkvänner sover över, fester och sms om att "jag sover över här" sent på kvällen.
Skratt, syskontjafs, hög musik, tillverkning av chokladbollar i tid å otid.
En gång, för inte så länge sedan, var jag orsaken till att solen gick upp för mina barn.
Jag var deras stora lycka, deras stora trygghet, deras största kärlek.
(Ja nu tar jag det inte i helt kronologisk ordning här, detta var före de suspekta nattliga ljuden.)

Å en dag flyttar de. Får andra kärlekar. Andra agendor.
Precis som det ska vara naturligtvis. Jag har som förälder förhoppningsvis lärt dem flyga.
Nu ska de leva sina liv.
Men ändå... så enkelt är det inte.
När min stora flicka, som var den som flyttade först, drog så grät jag i flera dagar.
Å när jag äntligen slutat med det så kom tårarna tillbaka varje gång jag fann en kvarglömd tröja eller sjal med hennes lukt på. Och då kom hon ändå hem nästan varje helg de första tre-fyra månaderna.
Nästan samma chock/ sorg när nästa dotter flyttade.
Sonen har flyttat hemifrån många gånger (å kommit hem.) Men nej, det blir inte lättare för det.
Jag har snyftat till hans avsked å en bil full med alla hans saker många gånger.

Under en kort tid var det nästan tomt här.
De tre äldsta utflugna och Mini sällan hemma eller i sällskap med mej.
Efter hennes första tonårstid blev hon mer familjär, pojkvännen började vara här jämt å sen kom Noah som ni vet.
Nu är vi åter "många" igen, liv å rörelse, fullt kring middagsbordet och jag älskar det!!!
Allra lyckligast är jag när några eller helst alla de andra barnen oxå är hemma.
När diskussionerna, skratten, tjafsen svallar höga. När maten tar slut och vi är samlade.
Jag har inte hunnit vänja mej vid ett annat liv och ska jag vara ärlig skrämmer det mej.
Jag vet inte vem jag är i ett tvåmannahushåll.

Som förälder... som vuxen... ska man idag vara så jäkla självständig.
Ha så många egna bollar i luften, så mycket vänner, så rika fritider, så härliga karriärer.
Man ska längta efter ordning å reda, frihet och nästa steg.
Längta efter att som vuxen få "rå om sin partner."
Men jag tror att jag är långt ifrån ensam om att bäva. Jag tror bara inte det är socialt accepterat att prata om.
Den kommande tystnaden skrämmer mej som fasen tanken på att alla ska ha flyttat ut. Känns fullkomligt onaturlig.

...  Å som sagt, ungen lär de väl ta med sej.

Puss/ Asta

Skit i hörnen

När jag var liten levde jag med en pedantiskt renlig mamma.
Varje helg tillbringades åt att städa. Ingenting fick dras fram, ingenting fick ligga framme.
Jag skulle alltid vara med å hjälpa till.
När vi diskade så fick jag lära mej att skura på ett speciellt sätt med diskborsten i så varmt vatten att det sved i skinnet. Efteråt skulle disken sköljas kallt, noggrant och överdrivet.
Fem gånger på varje sida.
Sängen skulle bäddas varje dag. Smulor fick inte förekomma.
Jag förväntades vara ute å leka om dagarna men inte nedsmutsad när jag kom hem.
Jag har få minnen av att ha kompisar hemma.
Varje dag skulle vi duscha och tvätta håret. Luddra in ordentligt med schampo, tre gånger om med sköljning emellan och sist balsam.
Jag hann bli nästan vuxen innan jag fattade att alla inte gjorde så.

Hos min bästa kompis var det precis tvärtom.
Konstigt nog var min bästis mamma å min mamma nära vänner.
Jag har ingen aning om de hade något gemensamt.
Min bästis hade hundar med långa pälsar. De hade lösflygande papegojor som sket överallt.
När jag sov över där fick jag alltid vända på kudden för att inte lägga kinden i fågelbajs.
De hade stora algiga akvarium och sköldpaddor i badkaret.
Bästisens mamma hade överfulla askkoppar, disk överallt och saker som låg huller om buller.
På en skylt i hallen fanns en skylt där det stod "Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete" och jag minns att jag tyckte det var himmelriket. 

Det är inte så att jag haft ambitionen att bli så stökig och slarvig som jag bara kan.
Men nog har jag behållit värmen i min bästis hem som någon slags mental kompass.
Jag har nog (omedvetet?) alltid strävat efter att det i ett hem måste få finnas saker viktigare än städning och sett upp till den där "jag-skiter-i-vad-som-är-socialt-accepterat-inställningen" mer än blanka ytor och rena handfat.
Bli så där härligt "ta mej som jag är" utan att helt hundra lyckas.

Min mamma var kontrollstyrd och duktig.
Hon jobbade på vardagarna efter skilsmässan. Hon pluggade på kvällarna.
Hennes barn var alltid hela å rena. Hemmet alltid städat. Mamma alltid snygg.
Bästisens mamma var överviktig och gapig. Gick i stora t-shirts med sina stora tuttar lösa utan bh under.
Hon stekte plättar åt oss när vi kom hem från skolan, rörde ihop hemmagjord kola i tjocka kastruller.
Kedjerökte och svor åt sina ungar som inte kunnat bry sej mindre. Fick orädda, bastanta barn.
Jag var där jämt, trivdes där men minns att jag kände mej som en grå, skör och udda fågel.
Rädd för allt. Min bästis å hennes bror var inte rädda för nåt.
Jag längtade ofta efter min pappa.
Min kompis "hatade sin pappa."
Jag ville vara som hon, men blev det aldrig, trots att vi var bästisar å tillsammans jämt under säkert tio år.
Som vuxen kan jag förstå att det fanns dysfunktionalitet även i den familjen men som barn tyckte jag det var fantastiskt och tidigt satte det någon slags bild för hur jag ville bli som vuxen, vilket sorts hem jag ville ha.

Även om jag blev långt ifrån bästisens mamma så har djur alltid gått före städning.
När barnen var små så pysslade jag hellre med dom eller var på öppna förskolan hela dagen framför att städa å det hann bli stökigt som fan med 3 ungar under 4 år, två vuxna å två katter på 70 kvadrat.
Jag har alltid känt mej som mest "lyckad" på mammafronten när det doftat nybakade bullar eller kylen är full av härligheter.
Ett av få tillfällen när jag drabbas av städnoja och en akut önskan att duga å vara normal är till advent. Även om jag inte städar som mamma, från golv till tak, så städas det ordentligt!
Å slutar alltid med att jag sorgset konstaterar att det inte blir lika noga, lika rent, lika fint som hos "alla andra."
Men ett år, det första året på Sjuksköterskeprogrammet, hade vi anatomi å fysiologitenta direkt efter nyår och all min tid gick åt till att plugga vid adventstid.
Då tog jag det radikala beslutet att BARA göra det som var viktigt för barnen.
Jag struntade i fönster å lister å i skafferi å köksskåp.
Jag satte bara upp julgardiner, julstjärnor å tomtar.
Och förvånat... nästan hänfört... insåg jag något jag aldrig kunnat ana.
Det BLEV advent ändå!

Puss/ Asta

Jag väljer det fina

Söndag kväll och jag har varit ledig hela helgen och mycket med helgen har varit jättebra!
Helgen har innehållit både gemenskap och vila.
Ändå känner jag mej trött själsligt ikväll och lite allmänt på dåligt humör.
Det finns så mycket småskit som jag irriterar mej på å som skaver ikväll.
Kan ni känna så?
Att ni nästan har lust att dra igång ett stort jävla gräl med någon för att lätta på trycket, bli av med aggressioner.
Men ingenting av det som skaver å retar är stort eller viktigt. Det är ett förfluget ord, ett uteblivet sms, en kommentar som sticker till, ord som sägs eller inte sägs. Stuff. Småsaker.
Det är summan av kardemumman som gör mej irriterad å lite ledsen.
Jag är på dåligt humör helt enkelt och det bästa att göra i det läget är att säga så lite som möjligt, gå å lägga sej, hoppas på ett lättare sinne imorgon och välja sina strider.
Precis allting som gör en irriterad behöver inte vädras. Å allting är inte illa ment, ibland är det faktiskt jag som mottagare som tolkar in och/ eller tar åt mej.

Så. Jag försöker fokusera om.
Imorgon ny vecka. Lång vecka. Jobb sex av sju dagar. Många dagpass.
Vad är gott just nu? Vad finns det att känna tacksamhet över?

Jag har fått träffa alla mina barn i helgen. Mina vackra, kloka, fantastiska ungar.
Som jag älskar så otroligt och är så stolt över.
En "spådam"... nåja, en kvinna som la en stjärna för mej sa en gång att "Du lever verkligen för dina barn, det gör alla föräldrar, mer eller mindre men dina barn är luften du andas" och det är så sant.
Jag vore ingenting utan dem. Jag har gjort massor av fel med mina ungar men ingen mamma kunde älskat dem mer eller varit beredd att offra mer för sina ungar.
Jag skulle vilja ha dem runt mej varje dag. Utan dem vore jag någon annan.

Mina barnbarn.
Alla gamlingar har alltid sagt att det är stort att få barnbarn.
Livets efterrätt.
Det är väl som med barnen, jag har förstått men ändå inte förstått hur magiskt det är innan det hände.
Jag kan verkligen älska dem lika högt som de barn som kommit ur min egen kropp.
Älska, oroa sej, glädjas. Lika mycket men bättre.
I helgen har jag fått träffa två av dem och sett en på foto å video.
Att få ha tillgång till Noah varje dag å att få vara hans idol, se hans leende och hans små armar som sträcker sej efter mej det är den största gåvan jag fått.

Gottfrid. Älskade, älskade hund.
Överlägset min bästa polare, min största beundrare, min trognaste följeslagare.
Så nöjd med att bara få vara med mej, så glad han är bara vi är tillsammans
Å så satans snygg han är.
Min karl. Den bästa.

Resten är verkligen bara petitesser. Jag är en rik kvinna.

Puss/ Asta

Slicka mej ren

Kajsa Grytts "Slicka mej ren" var så klart med på repertoaren igår i "Så mycket bättre."
En snuskig titel... för den som inte lyssnat ordentligt på texten. För mej handlar texten om sårbarhet och om den desperata kamp många flickor, kvinnor, tanter för för att bli älskade å sedda.
Jag gratulerar er som inte kan känna igen er i orden.
En text som kunde handlat om mej.

Min mascara har runnit
men ute är det blommande vår
jag har väldigt smutsiga naglar
och alldeles tovigt hår
på såriga knän står jag nu här
och jag ropar jag vet du är där
Och jag ber
oh jag ber
Slicka mej ren
och älska mej sen
slicka mej ren
så kan jag gå sen
Jag har sett flickor som ler så sött
och damer som alltid har svar
men jag har ett hjärta som är alldeles rött
men ingen stolthet kvar
jag har krupit en natt för att komma hit
ta mej rör mej ge mej ditt
och jag ber
oh jag ber
Slicka mej ren
och älska mej sen
slicka mej ren
så kan jag gå sen
Dom vägar jag vandrat
kan ingen ta bort
jag måste tillbaks
den väg jag kom
jag har krupit en natt för att komma hit
ta mej rör mej ge mej ditt
Och jag ber
oh jag ber
Slicka mej ren
och älska mej sen
slicka mej ren
så kan jag gå sen
så kan jag gå sen
slicka mej ren
slicka mej ren...

För mej handlar texten inte om oralsex. För mej behöver inte orden om smutsiga naglar å tovigt hår vara bokstavliga.
För mej handlar texten om att desperat vilja... och tro... att en annan människas kärlek och fysiska närhet kan hela andliga själsliga sår.
Jag har varit där. Jag är det inte längre. Åtminstone inte lika mycket.
Bara jag kan hela mej själv. Bara jag är ansvarig för att välja det goda och värja det destruktiva.
Du som varit skeptisk till det vulgära å fula i "Slicka mej ren"... läs den gärna igen.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Sophies historia" av Jojo Moyes

 

Jag har (efter många om å men...) tagit mej igenom "Sophies historia" av Jojo Moyes.

Detta är en roman som rör sig mellan två världar.
I Frankrike 1916, mitt under det brinnande Första världskriget, driver Sophie ihop med sin syster och en yngre bror familjens hotell medan männen är ute i kriget.
Det är svåra tider, ont om mat och med en ständig rädsla för ockupationsmakten Tyskland.
Sophie är tvungen att hålla hotellet öppet för tyska förband på kvällstid som kommer dit för en måltid och en stunds avkoppling. Det ses inte med helt blida ögon av lokalbefolkningen men Sophie har inget val.
En tysk kommendant får upp ögonen för ett porträtt på Sophie som hennes make målat och blir besatt av tavlan och motivet.
Kommendantens besatthet och Sophis saknad efter sin make driver henne in på farliga vägar.

Ett sekel senare hänger samma porträtt hemma hos Liv Halston, den är en gåva som hon fick av sin make kort innan han dog.
Ett slumpartat möte avslöjar målningens värde och historia och hotar att än en gång vända upp å ner på Livs tillvaro,

Jag läste boken långsamt och med långa uppehåll. Det tog tid för mej att ta till mej historien och jag var faktiskt nära att ge upp den ett par gånger under den första delen.
Det berodde kanske mer på mitt läsarlugn än på romanens bristande kvaliteter.
För det ÄR en helt okej historia.
Framförallt delen om Sophie tar så småningom fart och vinner mitt intresse.
För egen del tycker jag att romanen hade tjänat på att bara handla om henne.
Delen om Liv känns rörig och berör mej inte, den känns mindre trovärdig och engagerar mej inte.

Historien handlar om kärlek och om umbäranden.
Den handlar om vad människor är beredda att utsätta sej för för kärlekens skull.
Boken får en blek 3:a i betyg. Någon "Storytelling magic" som det står på framsidan blir det aldrig för mej.

Puss/ Asta