tisdag 25 november 2014

Jag förlåter dej Asta


Kvinnor alltså!
Eller åtminstone en hel del av oss kvinnor... detta dåliga samvete.
Dåligt samvete över allt som någonsin gick fel eller kunnat gå bättre.
Å för egen del allra värst, mitt föräldraskap. Mina brister som mamma.
Att äldsta flickan fick för mycket ansvar. De mellersta barnen för lite uppmärksamhet. Den yngsta för curlad.
Ja, för att då inte tala om mitt humör. Alla gånger jag blivit förbannad, ibland orättvist för att jag varit trött själv.
Eller detta att jag aldrig varit den där intresserade mamman i skolan.
Visst har jag gått på oändligt antal föräldramöten, varit klassmamma, bitit mej hårt i kinden av irritation över stöket från framför allt klassens pojkar när jag varit å hälsat på.

Men på sistone, kanske för att jag blivit äldre men mer troligt för att jag ser mina döttrars föräldraskap och mina barnbarn så tänker jag ofta förlåtande tankar om min egen tid som småbarnsmamma.
Det är en ljuvlig tid men oxå så oerhört mycket mer krävande än jag tillät mej att känna där å då i stormens öga.

Fyra barn. Födda -87, -89, -90 och 94.
Framför allt de tre första barnen är födda tätt.
När sonen var lika gammal som Noah är hade jag dessutom en tvååring och en fyraåring.
Jag ser ju hur fullt upp mina döttrar har med var sitt barn.
Hur mycket det skall bäras, vara vaken på natten, tröstas, stimuleras, passas.
Lilla Ängla hade influensa här om veckan och min dotter som varit vaken å burit natt å dag var helt slut. Jag förstår det!
Och jag fattar knappt hur jag genomlevde alla kruppnätter, feberkramper och öroninflamationer med så många barn och en man som var hemma på helgerna.
Så klart kan man inte se och stimulera hela tiden då, så klart tappar man humöret eller sätter ungen framför en vhs.


Jag klagar inte. Verkligen inte!
Jag valde själv att skaffa många barn tätt och jag minns tiden som lycklig och meningsfull.
Jag minns hur jag gjorde saker ihop med mina barn, jag har aldrig haft släkt som passat ungarna, aldrig funderat över "egentid." De var med mej överallt varesej vi handlade mat, städade eller hängde på lekplatsen.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag valt att göra lika dant igen.
Jag bara inser vilket hästjobb det var! Och att jag gjorde det bra.
Tre barn  under fyra år, en make som jobbade borta, tre trappor upp utan hiss på alldeles för få kvadrat med alldeles för lite pengar.
Jag inser att jag gjorde så gott jag kunde och även om jag på intet sätt menar att det förtjänar guldmedalj så förtjänar det kanske min egen förlåtelse över det som brast.


Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Bara att du orkar med både föräldramöten och att vara klassmamma imponerar sjukt mycket på mig. Jag har gått på två föräldramöten totalt, allt annat har mannen fått ta, jag klarar inte av andra föräldrar...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare