lördag 29 november 2014

Asta recenserar på egen hand "Hon hette Jennie" av Moa Herngren

 Hon hette Jennie (pocket)

Under gårdagen läste jag ut en hel roman. Underbart att komma in i ett sånt mood av läslust.
De flesta böcker vinner på att man läser dem fokuserat och länge tycker jag.
En hel del böcker jag läst, inte minst de senaste åren sedan jag fick lite problem med lugnet och fokuseringen, har nog fått orättvist dåligt betyg för att jag läst dem för kort å spretigt.

Romanen jag läste igår var Moa Herngrens senaste "Hon hette Jennie."
Handlingen i korthet. Flicka möter pojke. De är väldigt olika.
Hon, Sara, en fri konstnärssjäl, en pojkflicka som går i jeans, tröja och herrock. Han, John, som är framgångsrik jurist.
Något som bara varit tänkt att bli en lekfull, fri romans blir till något mer och större.
Till kärlek.
Men Sara och John är i så olika fas. Sara har precis blivit dumpad av sin senaste pojkvän som egentligen bara var ett substitut för mannen hon älskade innan och trodde att hon skulle bilda familj med.
Johns fru Jennie dog för ett år sedan och han befinner sej fortfarande i en sorgeprocess.
I början, när allt bara är passion och lek, fungerar det.
Men ju mer relationen djupnar desto större plats tar Jennie i båda deras liv.
Finns där utan att finnas, kräver sin plats.
"Hon hette Jennie" är en relationsroman om cancer, död, sorg men också om kärlek, svartsjuka och att gå vidare när det värsta har hänt.

Jag har läst alla Moa Herngrens romaner. "Jag ska bara fixa en grej i köket", "Jag skulle aldrig ljuga för dej", "Allt är bara bra, tack" och nu alltså denna "Hon hette Jennie."
Jag tycker mycket om Herngrens sätt att skriva och hur hon skissar upp människor och miljöer i boken. Känslorna hon beskriver känner jag igen hos kan relatera till. Jag slukade ju 342 sidor på en kväll så självklart tyckte jag om den. Mycket.
Herngren har dock, till skillnad mot ex Zweigbergk och Kadefors som skriver på liknande sätt en förmåga att spejsa till det för mycket, att normala känslor, lätta att känna igen och känna med ... som trötthet, svartsjuka, otillräcklighet mm... till slut ballar ur å personerna beter sej jättemärkligt.
En sorts övertydlighet som jag tycker kan förta, som snarare sänker upplevelsen och känslan än stärker den.
Det är inte riktigt lika mycket så i denna bok även om hon drar iväg lite åt det hållet.

Flera gånger under läsningen satt jag med tårar i ögonen och vid ett tillfälle fick jag pausa och gråta en stund, över karaktärerna i boken men också över mej själv.
Jag vaggades in i en vemodig, lite ledsen känsla och även om det inte är särskilt lattjo precis så är det ett bra betyg över att vara en roman som berör.

"Hon hette Jennie" får betyg 4 av mej.

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Funderar på att läsa denna bok, hittade hit för att läsa recensioner av den. Vet inte om jag törs/orkar. Min situation liknar Saras, just separerat, träffat en kille som känns helt perfekt för mig. Hans livskamrat dog i cancer i januari... Tankarna på henne äter mig...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare