tisdag 11 november 2014

Allt det finaste i våra liv är bara ett kort kapitel i en annan människas berättelse.

 

Jag erkänner rakt av, jag har stulit rubriken från en krönika i Expressen ni kan läsa här.
Känslorna när barnen flyttar hemifrån. Det är en fantastisk rubrik som så väl sammanfattar en stor, tung del av föräldraskapet.

Jag har, under så många år att jag inte minns hur det var innan, levt i en storfamilj.
Fyra barn relativt tätt. Kompisar, flickvänner å pojkvänner.
Fullt hus med allt vad det innebär.
Länsad kyl, överfulla tvättkorgar, fuktiga badlakan under sängarna.
Vantar som tappas bort, hål i alla strumpor, skolutflykter som nästan glöms bort, hallen full av skor.
Tider att hämta, suspekta ljud när pojkvänner sover över, fester och sms om att "jag sover över här" sent på kvällen.
Skratt, syskontjafs, hög musik, tillverkning av chokladbollar i tid å otid.
En gång, för inte så länge sedan, var jag orsaken till att solen gick upp för mina barn.
Jag var deras stora lycka, deras stora trygghet, deras största kärlek.
(Ja nu tar jag det inte i helt kronologisk ordning här, detta var före de suspekta nattliga ljuden.)

Å en dag flyttar de. Får andra kärlekar. Andra agendor.
Precis som det ska vara naturligtvis. Jag har som förälder förhoppningsvis lärt dem flyga.
Nu ska de leva sina liv.
Men ändå... så enkelt är det inte.
När min stora flicka, som var den som flyttade först, drog så grät jag i flera dagar.
Å när jag äntligen slutat med det så kom tårarna tillbaka varje gång jag fann en kvarglömd tröja eller sjal med hennes lukt på. Och då kom hon ändå hem nästan varje helg de första tre-fyra månaderna.
Nästan samma chock/ sorg när nästa dotter flyttade.
Sonen har flyttat hemifrån många gånger (å kommit hem.) Men nej, det blir inte lättare för det.
Jag har snyftat till hans avsked å en bil full med alla hans saker många gånger.

Under en kort tid var det nästan tomt här.
De tre äldsta utflugna och Mini sällan hemma eller i sällskap med mej.
Efter hennes första tonårstid blev hon mer familjär, pojkvännen började vara här jämt å sen kom Noah som ni vet.
Nu är vi åter "många" igen, liv å rörelse, fullt kring middagsbordet och jag älskar det!!!
Allra lyckligast är jag när några eller helst alla de andra barnen oxå är hemma.
När diskussionerna, skratten, tjafsen svallar höga. När maten tar slut och vi är samlade.
Jag har inte hunnit vänja mej vid ett annat liv och ska jag vara ärlig skrämmer det mej.
Jag vet inte vem jag är i ett tvåmannahushåll.

Som förälder... som vuxen... ska man idag vara så jäkla självständig.
Ha så många egna bollar i luften, så mycket vänner, så rika fritider, så härliga karriärer.
Man ska längta efter ordning å reda, frihet och nästa steg.
Längta efter att som vuxen få "rå om sin partner."
Men jag tror att jag är långt ifrån ensam om att bäva. Jag tror bara inte det är socialt accepterat att prata om.
Den kommande tystnaden skrämmer mej som fasen tanken på att alla ska ha flyttat ut. Känns fullkomligt onaturlig.

...  Å som sagt, ungen lär de väl ta med sej.

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare