söndag 9 november 2014

Jag väljer det fina



Söndag kväll och jag har varit ledig hela helgen och mycket med helgen har varit jättebra!
Helgen har innehållit både gemenskap och vila.
Ändå känner jag mej trött själsligt ikväll och lite allmänt på dåligt humör.
Det finns så mycket småskit som jag irriterar mej på å som skaver ikväll.
Kan ni känna så?
Att ni nästan har lust att dra igång ett stort jävla gräl med någon för att lätta på trycket, bli av med aggressioner.
Men ingenting av det som skaver å retar är stort eller viktigt. Det är ett förfluget ord, ett uteblivet sms, en kommentar som sticker till, ord som sägs eller inte sägs. Stuff. Småsaker.
Det är summan av kardemumman som gör mej irriterad å lite ledsen.
Jag är på dåligt humör helt enkelt och det bästa att göra i det läget är att säga så lite som möjligt, gå å lägga sej, hoppas på ett lättare sinne imorgon och välja sina strider.
Precis allting som gör en irriterad behöver inte vädras. Å allting är inte illa ment, ibland är det faktiskt jag som mottagare som tolkar in och/ eller tar åt mej.

Så. Jag försöker fokusera om.
Imorgon ny vecka. Lång vecka. Jobb sex av sju dagar. Många dagpass.
Vad är gott just nu? Vad finns det att känna tacksamhet över?

Jag har fått träffa alla mina barn i helgen. Mina vackra, kloka, fantastiska ungar.
Som jag älskar så otroligt och är så stolt över.
En "spådam"... nåja, en kvinna som la en stjärna för mej sa en gång att "Du lever verkligen för dina barn, det gör alla föräldrar, mer eller mindre men dina barn är luften du andas" och det är så sant.
Jag vore ingenting utan dem. Jag har gjort massor av fel med mina ungar men ingen mamma kunde älskat dem mer eller varit beredd att offra mer för sina ungar.
Jag skulle vilja ha dem runt mej varje dag. Utan dem vore jag någon annan.

Mina barnbarn.
Alla gamlingar har alltid sagt att det är stort att få barnbarn.
Livets efterrätt.
Det är väl som med barnen, jag har förstått men ändå inte förstått hur magiskt det är innan det hände.
Jag kan verkligen älska dem lika högt som de barn som kommit ur min egen kropp.
Älska, oroa sej, glädjas. Lika mycket men bättre.
I helgen har jag fått träffa två av dem och sett en på foto å video.
Att få ha tillgång till Noah varje dag å att få vara hans idol, se hans leende och hans små armar som sträcker sej efter mej det är den största gåvan jag fått.

Gottfrid. Älskade, älskade hund.
Överlägset min bästa polare, min största beundrare, min trognaste följeslagare.
Så nöjd med att bara få vara med mej, så glad han är bara vi är tillsammans
Å så satans snygg han är.
Min karl. Den bästa.

Resten är verkligen bara petitesser. Jag är en rik kvinna.

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Saknar att kunna springa ifrån dom små irritationskrypningarna som en får ibland. Dom släppte eller bara försvann när jag gjorde det. Gymmet ger inte alls samma känsla kring irritation. Och jag är mkt lättirritetad spec nu när inte medicinen vart rätt inställd. Och ingen hästapålle som kunnat lindra det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag saknar det oxå. Sååå... varför springer vi inte?
      Kram

      Radera
    2. Jag har springförbud från kiropraktorn och du är väl bara lat ;-) nä vi får sätta fart när jag är på g igen

      Radera
  2. Alltså A - jag bara måste säga det: hemma hos mig är vi alla överens om att lille Noah är OTROLIGT; VIDUNDERLIGT vacker!!!! Vilken liten kille!!!!! Förstår att du älskar honom (och dina andra fina barnbarn med..) Önskar att du får en vecka som går "asasnabbt" förbi!

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhhh. Gud vad gullig du/ ni är. Tack så mkt. Jag är ju partisk men ja... jag tycker han är ljuvlig!
      Kram

      Radera
  3. Jag försöker lära mina barn att inte tolka det andra gör och säger som något negativt riktat mot dem. Så ofta är det rena missuppfattningar som leder till konflikter. Livet blir skönare om en i stället väljer att tolka allt snällt och positivt. Kanhända att jag då missar att någon förolämpar mig, men det må vara hänt, hellre det än en konflikt i onödan.

    Så skönt det sen vore om jag själv kunde leva som jag lär...

    På mitt lilla twitterkonto har jag fått några halvotrevliga kommentarer och då har jag alltid svarat superpositivt och med flit missuppfattat bara för att kolla vad som händer. De blir tysta... Skönt sätt att slippa "näthat" ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Kloka tankar. Du är en synnerligen klok kvinna du.

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare