måndag 24 november 2014

Att sluta med Zopiklon del II

 

Ett av mina populäraste inlägg, som återfinns i statistiken bland mest lästa, vecka efter vecka är ett inlägg som jag skrev för nästan ett år sedan. "Att sluta med Zopiklon." Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är ett ämne som berör och som googlas efter.
Det är ett oändligt vanligt förekommande läkemedel och det finns fortfarande mycket skam förknippat med det.
Jag har även då å då fått frågor om hur det går av läsare som har funderingar över att själva sluta med den typen av läkemedel.

Zopiklon är ett läkemedel som ges på indikationen av kortvariga sömnproblem.
Det är en insomningstablett och har maximal effekt efter 1-2 timmar för att sedan avta.
Zopiklon är ett läkemedel med risk för tillvänjning och behandlingstiden bör därför inte överskrida fyra veckor.

Jag har medicinerat med detta läkemedel i fyra år.
För er som inte orkar läsa det första inlägget kan jag berätta att jag började med behandlingen under en tid av kraftig ångest som i sin tur gett mej sömnsvårigheter.
Från att ha varit en människa som i alla situationer kunde somna nästan på stående fot smög sej de där timmarna som jag låg vaken i sängen på.
Jag slumrade in framåt morgontimmarna och jag tog inte igen vad jag missat natten efteråt.
Efter ett tag var jag fullkomligt dränerad... och fixerad... av min sömnbrist.
Så jag fick mina piller, piller som jag från början hade ett väldigt stort motstånd till då det finns läkemedelsmissbruk i släkten på nära håll, och jag sov... äntligen... som en prinsessa.
Å sedan har det rullat på.

Av alla laster, idéer och beroenden jag har så är det mina insomningstabletter jag allra helst vill bli av med. Jag har tänkt... och jag har försökt... att sluta många gånger.
Jag har minskat ner doseringen, vilket i de allra flesta fall har fungerat. Även om det tar längre tid att somna och jag sover tunnare så har jag inte fått stora bekymmer med att halvera dosen.
Men efter ett tag finns det alltid någon anledning som gör att jag "behöver sova riktigt bra", kanske stressen på jobbet eller nåt annat å jag har ökat upp igen.
Inte mycket skrämmer mej så mycket som att sluta med dem helt och inte få sova.
Jag vet att jag är helt oproportionerligt rädd för sömnlöshet.
Och ändå så vill jag ju så jäkla gärna bli av med det här.
Jag vill inte vara beroende av ett läkemedel som faktiskt kan bli svårt att få utskrivet nästa gång.
Det finns en ständig rädsla att inte få förnyat recept.
Jag har dåliga erfarenheter från släkten av dessa typer av mediciner.
Jag blir en smula förändrad när jag tagit dem, framför allt i samband med alkohol.
Jag tror ingen i min närhet skulle märka det men jag blir mer... tillåtande å gränslös.
Kan äta en massa. Skicka efter kläder. Jag är lixom medveten och adekvat men mer "äsch va fan" och det känns inte bra. Mamma är lik sin mamma å allt det där.
Men som sagt, man skall inte använda dem mer än fyra veckor och jag har använt dem fyra år!
Jag KAN inte sova utan dem och utan sömn i tre-fyra-fem nätter försvinner snabbt min motståndskraft mot stress i jobbet å livet i stort.

Just nu har jag minskat dosen från 7,5 mg till 5 mg. Jag hade tänkt att äta denna dos någon vecka till och därefter minska till  3,75 mg. Köra på det någon vecka och minska till 2,5 mg innan jag slutar helt.
Jag vill och jag ska!
Jag hoppas bara 2015 blir året när jag fixar det.

Till alla er som sökt mitt tidigare inlägg på ämnet, skriv gärna en rad. Ni kan göra det anonymt om det känns jobbigt (va fan, kan rasisterna så kan ni.)
Har ni tankar å funderingar så fråga. Det är bara fåneri med allt hysch hysch som råder kring denna typ av mediciner.

Puss/ Asta




3 kommentarer:

  1. Jag tycker att det du gör när du pratar om detta öppet är kanon bra! Finns nog mycket skam bakom piller-behov och beroende. Det var ju inom äldrevården jag fick höra om pillertanter för första gången. Och hur det lite hånfullt kommenterades bakom ryggen på dessa damer som hade sina ångestdämpande vid behov. Men aldrig någonsin hördes ett förklarande: ja men tabletten i sig är ju beroendeframkallande... Tråkig inställning från vårdpersonal är den vanlig tror du? Hemskt tråkigt att en person skall känna ev skam över ett behov av en beroendeframkallande tablett när vårdcirkusen runt hen kanske inte har fungerat. När läkare bara skriver ut utan uppföljning. Nu pratar inte du om dessa piller som jag syftar på men liknelser finns väl. Kram fina

    SvaraRadera
  2. Jag har också behövt zopiklon under längre perioder. Har nog aldrig känt något större problem med dem, mer än att jag alltid MÅSTE ha minst ett par stycken i medicinskåpet, även under perioder då jag faktiskt kan sova utan dem. Sömnproblem är verkligen inte att leka med, fungerar inte sömnen så fungerar heller inte vakenheten tänker jag. Efter ett par nätter utan sömn så fungerar man (jag) inte alls.

    Ett tips är ju att försöka sova utan dem då och då, när du inte känner att du måste vakna tidigt och har en massa måsten dagen efter. Man måste inte sluta helt om man inte är redo för det. Prova tex att somna lördagar utan dom. Sen utöka till någon mer dag när du inte har en massa du måste upp till på morgonen. Och fungerar det dåligt så kan du alltid ta till pillren igen till nästa natt för att få sova ordentligt innan du provar igen.

    Lycka till! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förresten, nåt annat jag gjorde för att sluta med dom... En ganska fånig sak egentligen men man ska inte underskatta effekten av att lura sig själv lite... Jag gjorde en stor procedur/rutin av att ta min tablett. Efter att jag borstat tänderna så hällde jag upp ett glas vatten och tog fram mitt piller. sen sa jag till mig själv att "nu tar jag min sovtablett". När jag sedan skulle sluta med tabletten så fortsatte jag min rutin (fast utan piller då), fortsatte med mitt vattenglas och att säga till mig själv att jag tog pillret. Fungerade oväntat bra, hur fånigt det än låter.

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare