lördag 8 november 2014

Jag vill inte ha nån annan.

Så fina saker ni skrev på facebook när jag frågade er vad som är det bästa med med just er pappa.
Jag blev på riktigt rörd.

Något har alltid gjort lite ont i mej när jag läst på fars dags kort i affärerna.
Ni vet sådana där Pappa hyllas för alla tårar han torkat, alla träningar han skjutsas till, alla gånger han ryckt ut i nöden.
Min pappa är inte sån där och jag å min pappa har aldrig haft en sådan fader-dotter relation.
Det finns många som genom åren ifrågasatt varför jag väljer att ha kontakt med min pappa när han så tydligt valde bort mej som liten å ung.

Min barndom var varken den bästa eller värsta i världshistorien.
Jag kände så igen mej i Kajsa Grytt idag i "Så mycket bättre" när hon talade om ärr från barndomen som än idag påverkar henne, som har påverkat hennes förmåga till tillit och att bygga varaktiga relationer hela hennes liv.
Lite så är det för mej med.
Jag har försonats med min barndom. Jag har försonats med saknaden jag hela min barndom och fortfarande kan känna till min pappa så gott det går.
Så gott det går, kanske till nittio procent, har jag bearbetat, förlåtit, kommit över.
Den sista biten kommer för alltid finnas kvar.
Det finns stunder när jag minns den där lilla sexåringen eller den trumpna fjortonåringen som aldrig blev prioriterad och det fortfarande gör ont som fan.
Självklart gör det outplånlig skillnad i en flickas liv om hennes pappa väljer henne eller väljer bort henne, att säga något annat är så klart bullshit.

Varför har jag kvar min pappa i mitt liv?
Jag kom till en insikt för ett gäng år sedan att det är take it or leave it.
Det här är den pappan du fått, det här är vad han förmår och vad han faktiskt är kapabel att ge dej, acceptera det eller be honom dra.
Det är inte svårare (eller lättare) än så.
Och även om min pappa aldrig varit och aldrig kommer bli den där ständigt stödjande, starka, försvarande pappan som står beredd att hjälpa till och att älska av hela sitt hjärta så är han en person som jag tycker om.
Jag har faktiskt i hela mitt liv varit förälskad i min pappa.
Alltid sett honom i ett slags skimmer å alltid sett upp till honom.
Han är händig, han är rolig, han är en kvinnokarl, en underhållare. Han har principer, vi har exakt samma sarkastiska humor och han har en sårbarhet som ibland... bara helt kort... kan blottas, en konstnärssjäl.
På gott och på ont är jag pappas flicka. Lik honom i mycket i min personlighet.
Framför allt så vet jag att pappa gör så gott han kan. På senare år har jag oxå fått någon slags tro om att han faktiskt älskar mej å är stolt över mej på sitt sätt. Inte på "grattis-på-fars-dags-kort-sättet" men på sitt sätt.
Han har sin ryggsäck, sin förebild (eller brist på) av sin pappa och sin barndom.

Lika orättvist som det är att i åratal älta en otrohet eller ett annat svek som man valt att förlåta, lika  orättvist är det att upprepade gånger ställa sina föräldrar till svars för samma "brott" gång på gång.
Jag är vuxen nu. Jag har ställt mina föräldrar till svars för det som gjort mej illa. Jag har valt att förlåta, då får jag banne mej göra det oxå.
Den där lilla taggen av minnen som aldrig riktigt vill sluta göra ont får jag helt enkelt hantera.

Jag skulle faktiskt inte vilja ha någon annan pappa.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Vackert skrivet A! Jag har ju min pappa. Som aldrig gjort något vykort-aktigt heller. Men jag har ingen tagg. Jag har liksom förlikat mig med tanken om att jag aldrig kommer att förlåta men också med tanken om att jag faktiskt inte längre bryr mig. Mina barn älskar sin morfar. Det är bra så.

    Puss på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oavsett tagg eller inte så har vi påverkats, du av ditt och jag av mitt.
      Det är märkligt att usla pappor kan bli fantastiska morfädrar. Min morfar var likadan, hemsk med sina barn, men gav mej de finaste barndomsminnen.
      Å det är fint att du kan uppskatta det.
      Kramar

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare