tisdag 11 november 2014

Skit i hörnen




När jag var liten levde jag med en pedantiskt renlig mamma.
Varje helg tillbringades åt att städa. Ingenting fick dras fram, ingenting fick ligga framme.
Jag skulle alltid vara med å hjälpa till.
När vi diskade så fick jag lära mej att skura på ett speciellt sätt med diskborsten i så varmt vatten att det sved i skinnet. Efteråt skulle disken sköljas kallt, noggrant och överdrivet.
Fem gånger på varje sida.
Sängen skulle bäddas varje dag. Smulor fick inte förekomma.
Jag förväntades vara ute å leka om dagarna men inte nedsmutsad när jag kom hem.
Jag har få minnen av att ha kompisar hemma.
Varje dag skulle vi duscha och tvätta håret. Luddra in ordentligt med schampo, tre gånger om med sköljning emellan och sist balsam.
Jag hann bli nästan vuxen innan jag fattade att alla inte gjorde så.

Hos min bästa kompis var det precis tvärtom.
Konstigt nog var min bästis mamma å min mamma nära vänner.
Jag har ingen aning om de hade något gemensamt.
Min bästis hade hundar med långa pälsar. De hade lösflygande papegojor som sket överallt.
När jag sov över där fick jag alltid vända på kudden för att inte lägga kinden i fågelbajs.
De hade stora algiga akvarium och sköldpaddor i badkaret.
Bästisens mamma hade överfulla askkoppar, disk överallt och saker som låg huller om buller.
På en skylt i hallen fanns en skylt där det stod "Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete" och jag minns att jag tyckte det var himmelriket. 

Det är inte så att jag haft ambitionen att bli så stökig och slarvig som jag bara kan.
Men nog har jag behållit värmen i min bästis hem som någon slags mental kompass.
Jag har nog (omedvetet?) alltid strävat efter att det i ett hem måste få finnas saker viktigare än städning och sett upp till den där "jag-skiter-i-vad-som-är-socialt-accepterat-inställningen" mer än blanka ytor och rena handfat.
Bli så där härligt "ta mej som jag är" utan att helt hundra lyckas.

Min mamma var kontrollstyrd och duktig.
Hon jobbade på vardagarna efter skilsmässan. Hon pluggade på kvällarna.
Hennes barn var alltid hela å rena. Hemmet alltid städat. Mamma alltid snygg.
Bästisens mamma var överviktig och gapig. Gick i stora t-shirts med sina stora tuttar lösa utan bh under.
Hon stekte plättar åt oss när vi kom hem från skolan, rörde ihop hemmagjord kola i tjocka kastruller.
Kedjerökte och svor åt sina ungar som inte kunnat bry sej mindre. Fick orädda, bastanta barn.
Jag var där jämt, trivdes där men minns att jag kände mej som en grå, skör och udda fågel.
Rädd för allt. Min bästis å hennes bror var inte rädda för nåt.
Jag längtade ofta efter min pappa.
Min kompis "hatade sin pappa."
Jag ville vara som hon, men blev det aldrig, trots att vi var bästisar å tillsammans jämt under säkert tio år.
Som vuxen kan jag förstå att det fanns dysfunktionalitet även i den familjen men som barn tyckte jag det var fantastiskt och tidigt satte det någon slags bild för hur jag ville bli som vuxen, vilket sorts hem jag ville ha.

Även om jag blev långt ifrån bästisens mamma så har djur alltid gått före städning.
När barnen var små så pysslade jag hellre med dom eller var på öppna förskolan hela dagen framför att städa å det hann bli stökigt som fan med 3 ungar under 4 år, två vuxna å två katter på 70 kvadrat.
Jag har alltid känt mej som mest "lyckad" på mammafronten när det doftat nybakade bullar eller kylen är full av härligheter.
Ett av få tillfällen när jag drabbas av städnoja och en akut önskan att duga å vara normal är till advent. Även om jag inte städar som mamma, från golv till tak, så städas det ordentligt!
Å slutar alltid med att jag sorgset konstaterar att det inte blir lika noga, lika rent, lika fint som hos "alla andra."
Men ett år, det första året på Sjuksköterskeprogrammet, hade vi anatomi å fysiologitenta direkt efter nyår och all min tid gick åt till att plugga vid adventstid.
Då tog jag det radikala beslutet att BARA göra det som var viktigt för barnen.
Jag struntade i fönster å lister å i skafferi å köksskåp.
Jag satte bara upp julgardiner, julstjärnor å tomtar.
Och förvånat... nästan hänfört... insåg jag något jag aldrig kunnat ana.
Det BLEV advent ändå!

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. *ler' Det är klart att det blev jul ändå... Det blir det ju! Och det här med att städa.. Jag växte upp i ett hem som var "lagom" städat - och rätt så dysfunktionellt. Vet inte hur/om det påverkat mig..

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare