lördag 1 november 2014

Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar "Mississippi" av Hillary Jordan



Catharinas val Hillary Jordans "Mississippi."

Jag inhandlade den dagen efter vi fick reda på valet. På kvällen började jag läsa och sen släppte jag den inte långa stunder innan den var utläst.
"Mississippi" är en riktig roman!
Vad kännetecknar en riktig roman?
Svårt att säga... ett vackert språk, en intressant historia som håller ihop från början till slut, karaktärer som man som läsare sympatiserar med och vill väl. Men sedan är det nåt mer, nåt mer som är svårt att sätta ord på. Om människor säger man att de har "det." Jag vet inte om man kan säga så om en roman men om man kan det så har verkligen "Mississippi" det.

Romanen utspelar sej i Mississippi. I den amerikanska södern, huvudsakligen kring och efter Andra världskriget.
Henry McAllan köper en bomullsfarm. Det är en dröm han alltid har närt, en egen gård.
Dit flyttar han tillsammans med sin hustru Laura, deras två döttrar och den elaka pappan.
Livet på gården, sent -40 tal, är omodernt och lerigt. Hårt arbete så väl för Henry ute på åkrarna som för Laura i hushållet.
Till sin hjälp har de den svarta lantarbetarfamiljen Jackson.
Pappan Hap som sår, plöjer å skördar och mamman Florence som förutom sitt barnmorskearbete hjälper Laura i hushållet.
Henry har en yngre bror som är hans raka motsats. Vacker, charmig och slarvig.
En dag återkommer han från Europa och sin tjänst som krigspilot under kriget.
Det gör även Hap och Lauras son Ronsel.
De två unga männen och krigsveteranerna utvecklar en vänskap som inte ses med blida ögonen av omgivningen.

Historien berättas omväxlande av de olika karaktärerna.
Varje karaktär tillför sin del till historien och för den framåt på ett dramaturgiskt skickligt sätt.
Alla personligheterna går att känna med och för.

Det är en roman om kärlek, ensamhet och utsatthet.
Men det är framförallt en roman om rasism och bristen på jämställdhet.
Svarta människor beskrivs konsekvent som neger eller nigger. De tilldelas/ frånskrivs egenskaper utefter sin hudfärg även av de "goda" karaktärerna.
Egenskaper som att de skulle vara sämre bemedlade i att tänka, göra affärer, förstå komplicerade sammanhang. Att de skulle vara mer djuriska, ursprungliga, starka.
Det gör ont att läsa och det för tankarna till våra löjliga diskussioner anno 2014 om rätten att säga negerboll eller att ha kvar ordet negerkung i Pippi.
Så historielöst, så ignorant.

Historien utspelar sej inte ens en mansålder bort, under å efter Andra världskriget och med tanke på hur föräldrar påverkar sina barn i värderingar och tankar ger det perspektiv på den rasism som boken beskriver och som finns fortfarande än idag.
Även om slaveriet var avskaffat i Södern på -40 talet så var förhållandena slavlika.
De svarta arbetarna som arrenderade mark gjorde det under sådana usla förhållande till sina vita arbetsgivare att de tjänade så dåligt så  de svalt och ofta tillslut hamnade i skuld.
De svarta fick inte umgås med vita, inte se dem i ögonen, inte sitta i passagerarsätet med dem.
De förväntades ta bakdörren in å ut i affärer och hålla en låg och ödmjuk profil.
Denna förnedrande behandling kvarstod också efter kriget, ett krig de svarta männen utkämpat för sitt land och för sin befolkning.
När de kom tillbaka till USA var ingenting förändrat.
USA som sågs som hjältar under Andra världskriget av hela den fria världen.
Som befriade judarna, rev koncentrationslägren, förfasade sej över tyskarnas barbari.
Å ändå... sina egna svarta landsmän behandlades som djur.

Detta är en stor roman och det är en viktig bit av västs närliggande historia.
Boken tilldelas lätt en 5:a. Jag tycker det är den bästa bok vi läst i Bloggdalas bokcirkel och en av de starkaste romaner jag läst någonsin.
Jag rekommenderar den verkligen till alla och en var

Nästa roman är Frejas val  "Läsarna i Broken Hill"  av Katarina Bivald

Puss/ Asta 

4 kommentarer:

  1. *ler* Nåja - jag förstår att vi inte tyckte riktigt lika här. Jag måste dock hålla med dig om att boken stannar kvar hos en, att historien kryper lite under huden. Dessutom tycker också jag att språket är bra i boken. Men. Jag läste på baksidan och efter första kapitlet visste jag hur karaktärerna skulle bete sig, hur händelserna skulle utvecklas och hur det skulle gå. Och då kändes hela boken som en transportssträcka. En otäck transportssträcka förvisso, men ändock.

    Jag tycker att tema i boken är otroligt viktigt. Att författaren skickligt använder sig av den, men det är inte nyskapande eller så. Av någon konstig anledning blir jag enbart beklämd.. Ledsen. Och särskilt för att Jordan gjort lite av den "ädle vilden". För vem är mest ädel i boken? Vems reaktioner är mest stoiska och storsinta? Det känns tyvärr lite klyschigt.. (Usch, vad hemsk JAG känner mig nu!! - vem är jag att döma liksom..)

    Kram på dig och du - ta rejält med medicin. Jag skall ta allt jag har hemma mot hostan. Cortison - here I come!

    SvaraRadera
  2. Vad kul att du gillade boken, jag hade alldeles för höga förväntningar och i mitt fall saknade jag något i boken. Kan inte sätta fingret på exakt vad. Det är en historia som griper tag i en och som verkligen lyckas förmedla de orättvisor som de svarta fick utstå och den kommer att finnas inom en under en lång tid, men i mitt tycke är Niceville ett par snäpp bättre.
    Trevlig söndag!

    SvaraRadera
  3. Du och jag Asta! Vi skriver nästan samma saker men med olika ord. Jag gillade den här boken mycket och drog samma liknelser som dig till vår nutid. En viktig bok, för, som du säger, jag sympatiserar med alla sex, även om jag inte tycker om de vitas inställning till de färgade. så är det ju i nutid med. Jag har vänner som jag känner so empatiska människor, och rätt som det är slinker det ur dem något som rimmar så illa med den person jag ser dem som. Vi är så präglade av vår uppväxt och de värderingar vi matats med sen vi var små att vi alla är rasister, men några av oss inser det i alla fall och försöker bekämpa det...

    SvaraRadera
  4. Jag fick ont i magen av den här boken, av de kunskaper den gav. Jag tror inte jag insett riktigt hur urdjävligt De färgade hade (har det?) i södern så sent som för ett halvt sekel sen. Det var ju helt galet! Bokens ojämställdhet gjorde mig så arg och förtvivlad. Jag vill ju tro på en god värld!! Återigen slogs jag av hur lärorikt det är att läsa skönlitteratur, det är verkligen en guldgruva till lärdomar!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare