Bristande hygien och sminktips

Idag har jag haft lite skönhetsvård.
Lite med betoning på just det... lite.
Jag har gjort manikyr. Tagit bort mitt gamla avskavda lack, filat, masserat naglarna med olja och till sist målat om med ett av mina favoritlack.
Mavala nr 396 Velvet.
Men det var en gammal flaska, som jag fick späda, det kommer nog inte hålla så bra.




 
Jag har även  noppat brynen.
Är riktigt skitkass på det och försöker bara hålla efter dom lite.
I övrigt är jag ett ras rent utseendemässigt.
Håret är flottigt å läskigt och har flera centimeters utväxt av grått.
Måste fixa det senast imorgon.
Bara för att man inte är fåfäng behöver ju förfallet inte vara totalt.

Idag såg Mini mina armhålor där det är stubb på säkert nån halv centimeter och hon utbrast förfärat och äcklat "Men USCH!!! Varför rakar du dej inte?! Du har ju MASSOR av hår under armarna"
Här om dagen klagade hon på mina håriga ben (och då har jag ändå väldigt gles och ljus hårväxt på benen.)
Jag kan inte minnas att jag någonsin LÄRT henne det här.
Att jag sagt att man ska/ måste/ bör raka sej.
Fast jag har "alltid" rakat mej, hon har äldre systrar, skolkamrater, ser på tv osv så klart.
Nu... utlöst av hennes äcklade utrop... tog jag upp saken till diskussion.
Sa som det var, att jag inte hade hyvlar hemma och att det inte legat överst på min prioriteringslista.
"Men det är ju onaturligt" nästan halvskrek hon.
"Det finns väl ingenting onaturligt med hår" kontrade jag.
"Ehhh jo, i vårt samhälle... det är... ofräscht."
Å fastän jag fortsatte diskussionen med henne, om att det snarare är "ofräscht" att ta bort håret så höll jag ju tyst med.
Jag känner mej inte helt... tipp topp precis... med håriga armhålor och stålull som lite käckt tittar ut från troskanten.
Även jag är indoktrinerad.
Att inte raka sej både här å där som kvinna idag har nästan blivit synonymt med att missköta sin hygien.
Det är rätt... sjukt.
Sjukt att det är ett "måste" och att de som inte gör det ses som konstiga eller smutsiga.
Jag kan inte säga att jag tänker så, men jag reagerar.
Minns ni den här tjejen i publiken på Melodifestivalen för nåt år sen eller två som glatt hejjade med lurviga armhålor... dessa zoomades in och sen blev det värsta nyhetsvärdet.
Märkligt eller hur?

När jag ändå är inne och skriver ett ytligt inlägg vill jag bara tipsa om det bästa budgetsmink jag upptäckt på år och dar. Hintade lite lätt för det första gången jag prövade det, men nu ett par tuber senare är jag HELSÅLD.
Garnier B.B cream.
Det är en färgad kräm som täcker lite grann, precis lagom, som döljer och ger lyster utan att ge ett spacklat intryck.
För brudar (ni över 35 åtminstone), det är INTE snyggt med för mkt puder i foundationen som lägger sej i linjer och rynkor.
Jag tycker egentligen inte det är snyggt på någon för ansiktet blir som en mask.
Nej, denna produkt kan jag varmt rekommendera.
Snäll mot plånboken med.
Enda knuxet är att Garnier tydligen inte är "fint nog" att säljas där smink normalt säljs. Trots att den är hundra gånger bättre än andra budgetmärken som Isadora och Max Factor.
Jag köper min på Coop.


Hur har ni det med håret å fåfängan?

Puss/ Asta

Miljöträning bland tanter å bilar

 

Mammas gull har fått ett nytt halsband idag efter miljöträningen på stan.
Ett sk halvstryp... det låter vansinnigt rart... men är nödvändigt med en så stark och tossig valp.
Försäljaren försökte kränga på mej ett jättesnyggt för 670 riksdaler men där sa jag faktiskt "Stopp och belägg min goda herre."
Nej, det sa jag inte... jag sa att det var för dyrt.
Gottfrid Gotteman växer ju fortfarande så det knakar och ett så stiligt halsband kan han möjligen få när han är färdigvuxen å klar.
Han fick ett helt ordinärt 200 kronors halsband och ett stort ben som plåster på såren. Men jag tror ärligt talat inte att han brydde sej.
Han är inte så mycket för fashion min grabb.

Miljöträningen gick "så där."
Han har svårt att fokusera på mej och vad jag säger.
Allting är spännande. Människor, buskar, hundar och bilar.
Han drar i kopplet... inte massor men tillräckligt för att det ska bli tjatigt å är helt döv.
Jag vet inte...
Han behöver träna men samtidigt behöver både han och jag känna att det går bra.
Att vi lyckas och åker därifrån positiva.
Inte helt slut.
Men vi träffade fina fd grannen med hans lilla tös.
Det var roligt.
En tant var mindre rolig.
Gottfrid satte sej och bajsade det första han gjorde efter att ha hoppat ur bilen.
Tanten stirrade på oss.
Ogenerat blängde. På 2 meters håll.
Jag tog upp en påse ur fickan.
Hon stod kvar. Stirrande.
Jag plockade upp bajset och först när jag knöt påsen vände hon sej om å gick.
Som om hon var rädd att jag skulle hälla tillbaka bajset på gatan.
Vissa har uppenbarligen större neurotiska problem än en annan.
Det är attans oxå att man är en så väluppfostrad flicka.
Annars kunde man ha sagt:
"Kan jag hjälpa tant med något?"
...eller...
"Har tant fått någon form av slaganfall eller så?"
...eller...
"Jag kan plocka upp bajset på tillbakavägen om du tycker att det är så spännande." 

Idag är det tre veckor sen Märta dog. Overkligt.

Puss/ Asta

Detta gjorde min dag!

Anonym30 januari 2013 12:53

Hej!
Nu, efter att ha hittat hit för några dagar sedan från Apan, efter att ha lagt undan Torbjörn Flyghs "Underdog" till förmån för din blogg eftersom jag tycker du skriver på ett sätt som träffar mycket bättre, efter att ha ägnat sista dagarna av min influensa åt att sträckläsa din blogg bakåt till pre-Gottfrid, NU är det dags för mig att kommentera. Ursäkta om det inte passar ditt inlägg exakt, men det bubblar av saker jag vill säga (ska dock spara lite så det inte blir för långt):

- Först av allt beklagar jag sorgen över din Märta. Många tårar över detta och samtidigt häftigt att läsa om en sådan stark kärlek.

- Tycker att du lyfter viktiga ämnen och att du har en fin människosyn. Jag jobbar själv som socialsekreterare med personer som har missbruksproblematik och samtidig psykisk ohälsa, så läser med spänning och sorg dina inlägg om detta. Vi får som du säger det den vård vi betalar för och då kan det vara tungt att vara en av utförarna nere i leden. Hoppas att din mor och bror en dag får må bra.

- Med två depressioner i bagaget önskar jag att du också får må bättre snart.

Tror jag slutar där för nu. Tack för din öppna, ärliga, välskrivna blogg!

/Elin, 29-årig småbarnsmamma i Värmland

Vilken kommentar va?!
Vilken ynnest att en annan, okänd människa/ blivande vän må hända, läser min blogg och tar sej tid att plöja... ja, det måste ju vara hundratals inlägg för att lära känna lilla mej.
Det går nästan inte att ta till sej att det finns människor där ute som läser min blogg var å varannan dag och som uppskattar det jag skriver.
Det är stort. Jag är ödmjukt tacksam.
Jag har, som jag sagt tidigare, världens bästa läsare och när jag får nya så är det de fantastiska som söker sej hit.

Tagen. Tagen var ordet. 

Puss/ Asta

En satans blandning

 

Om jag blev inlagd på sjukhus och en sjuksköterska tittade på min medicinlista skulle jag absolut klassas som "psyksjuk."

Jag har fått uppökat min antidepressiva medicin till en rätt hög dos.
T. Cipralex 20 mg.
Jag tar till natten T. Zopiklon 7,5 mg; 0,5 st.
Å nu ville doktorn att jag ska börja med Theralen 5 dr till natten med.
Droppar Theralen känns som det ultimata tecknet.
Suck!
Jag har fått dem för att fasa ut min halva sömnpilla.
De är inget bra, beroendeframkallande.
Theralen är ur det hänseendet ofarliga. Men ett neuroleptikum.
Det känns läskigt.
Jag tog dem för nån timma sen nu och känner mej lite slö. Väldigt lugn.
Inte påverkad på nåt vis.
Och jag funderade lite på det här ordet som jag säger, halvt på skoj och halvt på allvar. Psyksjuk.
Vi sjuksköterskor gör oss ofta en första bild av patienten genom att läsa igenom medicinlistan.
Den säger en del.
Blodtrycksmediciner... högt blodtryck.
Vätskedrivande... troligen hjärtsvikt.
Frekvensreglerande... flimmer.
Inhalationer... astma el KOL.
Å hos mej då... psykmediciner.

Well... jag gör som jag blir tillsagd, förlitar mej på professionen.
Jag har ju verkligen klarat mej "så där" på egen hand.
Idag har ytterligare en dag på min sjukskrivning gått och jag tycker att jag klarat mej ganska bra.
Inga gråtattacker. Ingen ångest. Inget ältande. Inget överdrivet hängande vid datorn.
Upp i rimlig tid. Duschat. Klätt mej i riktiga kläder. Sminkat mej till och med.
Röjt av här hemma (kan ingen jävel tro nu men ett tag var det ordning), gått ut en långrunda med Gottfrid, plockat upp bajs i trädgården, ensamhetstränat Gotte å åkt till stan.
Var inne i en skoaffär (inte samma som igår) och hittade ett par vardagsskor, platta och promenadvänliga. Röda, från Tamaris som det SKREK Asta om.
700 spänn.
Men jag köpte ju fan ett par skor igår. För nästan lika mycket.
Men oj vad jag vill ha... och behöver dem.

Ikväll testar jag något jag velat prova jätte länge.
Babyfoot.
En slags plastpåsar med nån konstig gegga i som man trär på fötterna och som sedan ska sitta i TVÅ timmar.
Sen ska det ta mellan 3-5 dagar eller vad det stod på paketet innan död hud börjar lossna och man får lena fina fötter.
Nån som har testat?
Ni som inte har det kan sitta lugna i båten, jag ska redovisa det för er.

Nåt annat. Skittrist.
Jag bet sönder en tand idag.
Vad ÄR det med mitt liv egentligen?
Det bara händer sak, på sak, på sak som kostar en massa stålar.
H E L A tiden.
För att inte tala om hur RÄDD jag är för att gå till tandläkaren.
Jag går tusen gånger hellre till gynekologen.
Men jag misstänker att han inte är så bra på att laga tänder.
Blir det en rotfyllning så tror jag att jag går å hänger mej.
Bara så ni vet.

Nej, fy usch sånt ska man inte skoja om.
Det händer så jäkla mycket tragiskt i den vägen.
Läste på facebook om en "Simon" på 17 år som var försvunnen från hemmet och föräldrarna var mycket oroliga för han var deprimerad å mådde inte väl.
Han såg så skör ut på bilden Simon.
Jag fick ont i magen, jag hoppas det går väl.

Vad gör ni?
Hur mår ni?

Puss/ Asta

Recension av Sarahs nyckel

 

Jag kan läsa denna gången.
Förra gången för drygt 2 år sedan när jag mådde dåligt kunde jag det inte.
Jag lånade hem en massa bra böcker från biblioteket men orden flöt ihop, koncentrationen var inte där och jag blev bara ledsen och frustrerad.
Nu kan jag läsa.
Tack å lov.

Jag har precis läst ut en bok som jag fick av Ergo inför jul.
"Sarahs nyckel" av Tatiana Rosnay.
En bok som både utspelar sej i Paris men under två olika tidsperioder.
1942 och 2002.

1942 får vi följa den judiska 10 åriga flickan Sarah som gömmer och låser in sin lillebror i ett skåp i samband med att familjen brutalt arresteras av den franska polisen och förs bort.
Hon tror att hon snart skall vara tillbaka och rädda honom. Men dygnen går.

2002 Inför 60 årsdagen av Vel'd Hivees skriver Julia Jarmond, en amerikanska som är gift med en fransman och som lever i Paris sedan många år tillbaka en artikel om händelsen.
Under arbetet snubblar hon över Sarahs historia och blir allt mer personligt engagerad.

Boken var klart läsvärd. Starkast var berättelsen från 1942 som vi får följa i dåform.
Julia Jarmonds historia skrivs i jagform och det blir sällan lika bra tycker jag personligen.
Den moderna delen av historien känns mer förutsägbar och banal än den historiska.
Boken var väldigt lättläst och jag tyckte om den.
Längtade till den om kvällarna.
Men den var ingen storslagen berättarkonst.
Ibland kan jag känna... utan att förstås kunna göra det bättre själv... att historien författaren vill berätta är bättre och kunde blivit mer än vad författaren ror i land med.

Boken får 3/5.

Puss/ Asta

Nu ska jag börja läsa Bloggdalas bokcirkel bok "Öster om Heden."

Hundliv

 

Det blir värre framåt kvällen. Nöjer mej så.
Jag orkar inte skriva och ni orkar inte läsa om samma sak hela tiden.

Hör ni vi tar ett annat "kärt" ämne.
Hur illa jag tycker om dumma människor.
Å denna gången, hur illa jag tycker om journalister (och för all del politiker) som okunnigt uttalar sej om mördarhundar och annat trams.

Jag tycker inte att det är någon ursäkt att vara en hundokunnig journalist på kvällstidningarna. Har man i uppdrag att skriva en artikel så ingår faktagranskning som en käck bidel i den sysslan.
Men det är än mer upprörande när en facktidning som Hundliv uttalar sej i frågan på ett okunnigt sätt.

Min ras, Dogue de Bordeaux, finns på framsidan av numret.
Spännande... och kul... kan man tycka över att rasen får lite uppmärksamhet, tills man inser att den ingår i "Hundlivs special-farliga hundar" tema.
Helt riktigt skriver de förvisso "Hundkunniga vet att man kan göra vilken hund som helst farlig med vissa metoder. Därför är det inte hundarna som skall förbjudas utan människorna som gör hundar farliga."
Men reportaget presenteras ändå på ett sådant sätt, och i ett sådant sammanhang att det späder på de fördomar som alla vi med denna typ av hund råkar ut för.
Den innehåller även faktafel om att rasen är förbjuden i ett flertal länder, bland annat sitt hemland Frankrike och även i Tyskland vilket är felaktigt!
Mej veterligen är inte Ddb förbjuden i något land ännu, inte ens i Danmarks tokerilag.

Jag har haft hund i hela mitt vuxna liv.
Jag har som barn umgåtts med, passat och tränat andras hundar.
Detta har varit hundar av alla dess slag, mestadels brukshundar.
Jag har gått oändligt antal hundkurser, är utbildad instruktör och har ett gediget hundintresse.
Att leva utan hund vore för mej inget värdigt liv.
Sedan 8 år lever jag med Dogue de Bordeaux, eller som den ibland kallas "Fransk mastiff."

Att äga en Dogue de Bordeaux skiljer sej på många sätt mot att äga en brukshund.
Det är en stor, stark och mycket envis hund.
Det är en hund som hyser stor tillit till sin egen förmåga att bedöma situationen, en hund som är intelligent och ofta väljer sina egna vägar och förhållningssätt.
Jag läste en gång om taxen "Kommer kallad men ej strax, ty född slav är ingen tax" och det gäller verkligen för en Ddb med.
Så gott som alla Ddb har en stark vaktinstinkt inom sej.
Den varnar omgivningen när den vaktar över sina domäner med korta dova skall.
Den har ett stort mod, en stor kärlek till sin flock och inger respekt med sin blotta fysik.

En del Ddb är avvaktande till främlingar, andra vill sitta i knät på kreti och pleti.
Där är de individer.
De är mycket tålmodiga och vänliga mot sin familj.
I regel väldigt "förarveka" och känsliga för åthutningar. Detta är ingen ras man kommer någon vart med genom fysiska bestraffningar eller ett allt för auktoritärt lynne.
De älskar att vara med sin flock.
De slöar lika gärna i soffan som hänger med på en långrunda.
De går inte i atomer om de inte aktiveras ständigt och jämt och de finner ingen mening med att upprepa lydnadsmoment om å om igen.
De gör väldigt mycket som de själva har lust.
En Dogue de Bordeaux har en känslig själ, ett varmt hjärta och en stor intelligens.
Det är vanligt att de blir bortskämda. Att deras ägare har varit betydligt mer strikta och konsekventa med sina tidigare raser.
De har en närmast magisk förmåga att linda sin ägare runt lillklon.

En Dogue de Bordeaux passar inte alla.
Det är en hund som kräver viss fysisk styrka men framför allt ett stort intresse för att förstå den.
Efter som vissa individer är väldigt vaktiga är det inte alltid de lämpar sej i villaområden där det är för mkt "spring" även om det till viss del går att träna/ fostra bort.
Framför allt är det en hund som kräver en ägare som dels har stake nog att stå upp för sej själv, självfallet är alla stora starka hundar i fel händer ett laddat vapen, men det kräver oxå att man står pall för alla fördomar man möter.
En Ddb måste sköta sej dubbelt så bra som andra typer av hundar.
Allt blir väldigt uppförstorat i dessa tider när folk läser om kamphundar/ mördarhundar i tidningar stup i kvarten.
Själv fick jag möta mycket obefogad kritik med min första tik (en del befogad med må hända) och något stöd från den lokala brukshundsklubben fanns inte att få.

Jag tycker det vore trevligt... och högst passande... om hundtidningar så som Hundliv kunde ta reda på fakta innan de skrev en artikel och även hjälpa till i det klimat som råder mot denna typ av hundar.
Själv tycker jag inte att det finns någon vackrare, charmigare och snällare hund än Ddb. Det är... och förblir... min ras.

Puss/ Asta

Låt er inte luras...

Han må se rar ut.
Men han är en "skomördarhund" helt utan skrupler eller betänkligheter.

Lovande

 

Härlig dag så här långt.
En vän sa till mej att jag redan ser mer avslappnad ut.
Tja, det är kanske tillfälligheter, men jag känner mej lättare till mods i vetskapen om att jag får vila och samtidigt ta tag i mina problem.

Jag klev upp redan klockan 07 idag trots att klockan var ställd två timmar senare.
Drack kaffe medan Mini åt frukost, fyllde diskmaskinen och satte på en maskin tvätt, släppte ut Gottfrid och gav honom frukost.
Sen... sen gjorde jag misstaget att lägga mej med en god bok.
"Sarahs nyckel" som jag fick av söta Ergo där kring jul.
Den börjar mycket lovande men efter några kapitel gled ögonlocken igen och jag vaknade av ett ryck när en vän ringde å frågade om vi skulle gå ut med hundarna.
Då var klockan 12.
Hmmm.

Efter en stärkande å mycket blöt promenad lämnade jag in Gottfrid för ensamhetsträning och for till stan några ärenden.
Hämtade ut medicin... för tusen kronor!!!! Var i bokaffären och köpte boken "Öster om Heden" som vi skall läsa i Bloggdalas bokcirkel... och så slant jag in i skoaffären oxå mer eller mindre mot min vilja.
Gottfrid har vid det här laget käkat upp alla vår och sommarskor jag äger.
Vi snackar 6-7par.
Så jag var inte bara värd de här, jag behövde dem oxå!
Men vi säger ingenting  till maken va?
Sssshhh, det kan vara vår hemlis.

Puss/ Asta

Öm tå

 

Millan frågade mej en gång hur det kom sej att jag brann allra mest mot den orättvisa och de fördomar som drabbar utlandsfödda och jag kunde inte riktigt känna igen mej.
Nog för att jag brinner för den frågan och skriver om den relativt ofta här på bloggen, men kampen mot rasism är bara en av många dumheter som jag inte klarar av att sitta tyst inför.

När det kommer till droger och missbrukare så trampar man mej på en om möjligt ännu ömmare tå.
Jag kom i ett litet tjafs igår med nån karl på twitter som hävdade att ingen behövde vara fattig i Sverige för vi hade en sån utbyggd socialförsäkring. Att hemlösa i princip var det på pin kiv.
"Ja, så vida dom nu inte är missbrukare och då har man ju valt det själv."
Ehhh... har man?!

Handen upp på alla er som känner en narkoman eller en alkoholist eller en läkemedelsmissbrukare som tycker att livet är lattjolajbans?
Ingen???
Vi gör ett försök till...
Handen upp på alla er som känner någon som när hen var ung å dum och drack första ölen eller rökte på första holken sa "Jag vill bli missbrukare när jag blir stor!"
Ingen där heller???
Men DET var väl märkligt då!
KAN det verkligen vara så att människor av en eller annan anledning fastnar i skit de inte borde på grund av en massa olika faktorer där genetisk svaghet för missbruk, bristande skyddsnät, tillfälligt låga sociala el psykiska resurser kan höra till?

Missbruk är en sjukdom. Varesej du missbrukar alkohol eller narkotika.
Missbruk av narkotika leder i regel fortare till utslagning och för tidig död.
Att vara heroinist är att ha en dödlig sjukdom med mycket negativ prognos.
Vi har i detta land heroinister som är 15, 20, 25, 30, 35 år gamla.
De lider av en sjukdom som obehandlad blir deras död.
Får de behandling då?
O ja.
Får de behandling som fungerar (och är långsiktig o kostar mycket pengar)?
Betydligt mer sällan.
Är inte det vansinnigt märkligt?
I princip vilken annan dödlig sjukdom som helst behandlas med full kraft oavsett vad det kostar?
Ingen doktor säger "Nu har vi prövat dessa cellgifterna och det bet inte, jag har visserligen fler behandlingsalternativ men nu har Kalle 28 år redan haft sin chans."
Nej... in absurdum behandlas somatiska sjukdomar oavsett ålder.
Ingen läkare skulle säga "Njursvikt och i behov av transplantation? Nej det går inte, han har själv misskött sin diabetes i unga år och får skylla sej själv."
Men med missbrukare kan man uppenbarligen resonera så?!

Mannen jag tjafsade med på twitter igår tyckte inte våra hemlösa var något att tala om.
Det var ju missbrukare, psykiskt sjuka, kanske en å annan illegal invandrare.
Det var inte "vanligt folk" som frös ihjäl ute.

Puss/ Asta

Så blev det för Asta idag.

 
Utmattning löd domen. Oförmåga att fokusera, glömska, oförmåga till att hantera andras känslor och lidande i nuläget. 
Sjukskriven blev beskedet. I åtminstone en månad. Återbesök den 25:e februari.
För att se hur jag mår då, eventuellt arbeta halvtid ett tag.
Det känns som en evighet dit. Men jag har mycket jobb framför mej.

Mina kollegor som känner mej bäst uttryckte oro över att en sjukskrivning skulle innebära att jag satt uppe på nätterna, pimplade vin och skrev deprimerande blogginlägg för att sedan sova halva dagarna.
:) Jag får hålla med om att risken finnes. Kanske till och med är överhängande, men jag skall göra mitt allra bästa för att förvalta den här sjukskrivningen väl.

Jag ska lägga mej i tid på kvällarna och ställa klockan på morgonen så jag kommer upp.
Jag ska sköta mina mediciner och trappa ner mina sömntabletter.
Jag ska göra sådant jag mår väl av.
Gå långa rundor med hunden, umgås med människor som jag tycker om, andas mycket frisk luft. Begränsa mina timmar vid datorn och försöka att inte grubbla allt för mycket.

Puss/ Asta

Barn

 

Min äldsta flicka väntar barn.
Jag ska bli mormor.
I juni.
Det är förstås ogreppbart men fantastiskt.
Riktigt riktigt verkligt känns det inte, men det smälter in allt mer när jag ser den växande magen.

Det är snart 26 år sedan jag blev mamma för första gången.
18 år sedan min yngsta föddes.
Mellan de där åren hann det hända massor i synen på förlossningsvård, bb och även hur man bör leva som gravid.
När jag väntade mitt första barn rökte jag tex till 4 dagar innan förlossningen.
Inte särskilt många tyckte att det var konstigt.
Jag bodde hemma med mina morföräldrar mitt första halvår som mamma.
Tills jag blev myndig.
Krocken mellan hur jag ville sköta mitt spädbarn och vad mormor fått lära sej var jättestor och ledde till nästan dagliga konflikter.
Hon tyckte inte om att jag ammade oftare än vad 4:e timma, att jag inte lät bäbisen skrika (å vädra lungorna), att jag sov tillsammans med henne.

Jag trodde faktiskt inte att barnuppfostran och synen på småbarn kunde förändras så mycket till nästa generation, den kändes väldigt klar... väldigt förnuftig, men jag hör på min dotter redan att vi tänker väldigt olika om mångt och mycket.

Numera är det en hel vetenskap att vänta barn.
Vad man får lov att äta, vad man inte får lov.
Folsyra och sova på vänster sida.
Med sängen i nordöstligt läge, täcket skakat 5½ gång å kudden upp å ner.
Typ.
Jag var kanske "ung å dum" när jag var gravid men jag var inte alls lika ängslig som många gravida är idag. Å tacka fan för att de blir ängsliga när så mycket anses skadligt.
Sunt förnuft verkar inte vara något som Mödravården rekommenderar idag.
Att kvinnor föder barn överallt och har gjort i alla tider.
Att det nästan alltid går bra och då det tyvärr inte gör det så är det förmodligen inte för att den stackars mamman sovit på höger sida.
Om jag var barnmorska skulle jag säga "Lita på dina instinkter å njut, du är bara gravid en... två... kanske tre gånger i ditt liv." 

Som barn vill man inte upprepa sina föräldrars misstag.
Man vill göra annorlunda, man vill göra rätt.
Så har det alltid varit.
Ofta leder det till ett bättre föräldraskap, en mer respektfull relation till sitt barn, men ibland går det lite fel. Läs: Curlinggenerationen.
Det kan bli FÖR bra oxå.
Något som varje blivande förälder kan vara säker på är att ni verkligen lyckas med att inte göra om era föräldrars misstag (vilket är svårare än man tror) ja då kommer ni att göra helt egna, nya misstag.
Det GÅR nämligen inte att vara en perfekt förälder lika lite som det går att vara en perfekt människa.
Good enouth får räcka. Icke skadlig.

Jag tänker att många av dagens unga föräldrar idag är FÖR försiktiga med sina barn, vill skona dem från allt som gör ont eller som gör dem ledsna.
Man vill dem väl så klart.
Men barn behöver få skrubbsår på knäna för att lära sej vara försiktigare nästa gång.
De behöver smaka på sand å gräs för att veta att det inte är särskilt gott.
De behöver ramla av gungan, få bli besvikna, arga.
För det är livet. Å livet måste vi alla lära oss klara av.

Läs för era barn. Prata mycket med era barn.
Visa barn alla sorters känslor och visa dem konsekvenser.
Älska dina barn, omhulda dem men låt dem göra sina egna misstag.
Låt dem skita ner sej, låt dem få älska och umgås med djur.
All denna sterilitet gör ungar allergiska, all denna omsorg gör dem veka.
Älska, lek och ha is i magen.
Det är mitt bästa råd.

Puss/ Asta

Missing people å sånt

Det är en sådan där riktig skitdag.
En "tråksöndag" när det är som allra värst.
Jag är så less på att skriva denna typ av inlägg.

Jag har haft ont i huvudet precis hela dagen.
Jag vaknade redan i natt kring klockan fyra med skallebank och hjärtrusning och sedan har det fortsatt.

Jag vankar av och an.
Har varit ute på en kortrunda med Gottfrid och det var så kallt att jag höll på att frysa ihjäl. Nollgradigt, snö som piskas av en isande vind.
Inte ens Gottemannen tyckte det var roligt.

Å sen har jag suttit här mestadels och "känt."
Fastnat i grubblerier...
"Hur-mår-jag-egentligen-behöver-jag-jobba-eller-vara-sjukskriven-vad-är-felet-på-mej-varför-kommer-jag-aldrig-vidare-varför-är-jag-så-tom-och-grubblande-hela-fucking-jävla-tiden"

Jag är orolig inför läkarbesöket imorgon.
Varför och vad jag är rädd för vet jag inte riktigt, bara att det drar igång alla flyktkänslor som jag har.
Som om jag kan förstå människor som plötsligt bara tömmer familjens konton och försvinner.
Men vart skulle jag försvinna för de pengarna?
5 dagar på sjaskigt hotell i Örebro typ.
Det känns inte lönt några löpsedlar och notiser från Missing People.

Medelålders kvinna i turkos sparkdräkt försvann från sitt hem.
Detta uppdagades när hon inte kom till sitt arbete på måndagseftermiddagen och maken slog larm när hon sedan inte kom hem under natten.
Kvinnan besväras av köksbordsångest och värdesätter djur högre än människor.
Hon är lätt överviktig, hade vid försvinnandet skitigt hår och har ett mastiffansikte tatuerat på ryggen.
Hon lär inte ha kommit så långt då hon vägrar att åka färja och i princip bara vågar köra bil till grannstaden.
Hon misstror alla män som hon inte känner och hon har förmodligen lågklackade skor då hennes hund ätit upp varenda jävla sko med tillstymmelse till klack.
Vänligen hör av er till Maken (som inte vet om han skall vara orolig eller ytterst tacksam.)

Nej... det får va.
Men skit mår jag. Å grubblar gör jag på allt ifrån mitt yrke till mitt äktenskap till mina fobier till... ja, till vad jag borde laga till middag.
Dignos: Förtidig 50 årskris?

Puss/ Asta

Årets stjärnor

 

Så var Stjärnorna på slottet över för denna omgång.
Mitt absoluta favoritprogram, strået vassare än Så mycket bättre till och med.
Man kommer stjärnorna liiiite närmre när de inte är där med sin yrkesroll.

Denna omgång av Stjärnorna har nog varit den allra bästa.
Vissa intryck har förstärkts, annat har överraskat.
Lill-Babs med sin omtänksamhet och styrka.
Eva så satans rolig och uppriktig.
Robert med sina neuroser och sin proffsighet.
Philp som jag kände minst men som överraskade mej positivt.
Å så Claes då... som jag alltid haft en crush för.
Som är så där genomklok, genomgod, genomgenuin.
Rolig, enkel, smart.

Det känns som ett gäng som har trivts tillsammans och varit trygga med varann.
Men jag har min intuition som nästan alltid stämmer.
En känsla av att Robert Gustavsson skilde sej lite från gruppen.
Var mer distanserad. Plockade fram sina "roliga gubbar" när det blev känsligt.
Jag fick en känsla av att Gustavsson och Malmberg inte var helt bekväma med varandra, att det fanns ett visst mått av... avstånd och kanske till och med irritation där.
Fundamentalt olika.
Mer olika än vad borgar Zandén och arbetargrabben Malmberg var.
Kände ni så också?

Jag kommer att sakna dem väldigt mycket.
Det blir svårslaget till nästa år.

Puss/ Asta

1500 g och en evig värk

 

1500 gram, det är vad den väger. Påsen med Märtas aska.
Oväntat tung, ändå så liten.
Allt jag har kvar av henne.
Hon som var mitt ankare och min förtrogna.
Min bästa vän, min stora kärlek.
Det är absurt.
Jag har gråtit av vanmakt, jag är tacksam över att "hon" är hemma igen.
Hos mej. Inte i något kylrum.
Vi skall aldrig mer skiljas åt.
Denna påse med aska.
Den käraste ägodel jag har.
Som Uggla sjunger... "Vi ska enas i jorden jag och min far Märta."

Jag vet inte hur jag skall förklara...
Tänk er värk.
Tänk er en fruktansvärd huvudvärk, ilande och skärande. Förlamande smärtsam.
Det går att leva med... om det går över. Om man vet att det ger med sej.
Tänk er sedan en molande ryggvärk. En smärta som sitter där den sitter,
som läkarna står maktlösa inför.
Sån är sorgen, hanterbar i stunden... minut för minut... men oerhört tröttande på sikt.
Särskilt när man inser att smärtan är livslång.
Det finns ingen bot.
Lär dej att leva med den eller ge upp.

Jag håller hennes kropp i min hand. 1500 g aska.
Jag tittar förundrat på de större kornen... vad är det för nåt?
Är det flisor av ett höftben? Av en tand?
Var är hennes själ någonstans?
Min make tror inte på att djur har själar.
"Har grodor oxå själar då?" frågar han. "Myror?"
Jag kan inte svara på det. Vem som tilldelas själ. Varför. Ens vad en själ är.
För mej är själen ett livs (eller flera liv) samlade erfarenheter, tankar, känslor, relationer och kärlekar.
Att Märta inte har en själ är lika otänkbart för mej som att jag inte har det.
Tanken på att vi inte har själar, som kommer att finna varann igen, gör för ont för att kunna uthärda.
"Aldrig mer" klarar jag helt enkelt inte av att leva med.
Då mister livet sin mening, sina färger, sin existens.

Jag vet att det är svårt att förstå.
Jag vet oxå att människor i all sin omtänksamhet försöker förstå,
Jämför med nåt husdjur de mist en gång.
En katt. En hund. En fågel kanske.
Märta var mitt livs kärlek! Jag hade sålt min själ. Mördat min man. Kapat mina armar.
Om bara...
... om bara jag fått behålla henne.

Puss/ Asta

Gladlåt, Märtas polare och aska från en älskad vän

 

En av de låtarna i min Spotifylista som gör mej allra lyckligast är en live version av Ulf Lundells "O la la Jag vill ha dej!"
Dels är det en rockig, festlig och glad låt och dels så har jag roliga partyminnen från den låten.
När man dansar bland vänner tätt, tätt på ett dansgolv och hoppar i takt till musiken.

Oh la la Jag vill ha dej!!!

Jag vill ha dej trots allt.
Jag vill ha dej ändå.
Jag vill ha dej utan sans.
Jag vill ha dej just nu,
utan väntetid,
utan förklaringar och helst utan dans.

Ja, annars är det fullkomligt svinkallt ute idag.
Minusgrader och en isande Kattegattvind.
Gottfrid å jag gick en runda ändå med livet som insats.
Vi mötte Märtas gamla hundkompisar Bamse å Skorpan och Gottfrid fick leka med dem för första gången.
Han är så duktig och försiktig i möten min vackra pojk.
Bamse... som Märta älskade förutsättningslöst... efter att han mjukt och kärleksfullt fostrat henne som kaxig valp, hälsade mest.
Han är en gammal man, över 10 år och det syns på honom.
Grånad om nosen och trött i blicken.
Vi mammor talade hundkärlek och hundsorg och började gråta en skvätt.
Trots sorgen är jag tacksam över att ha besluten bakom mej.
Jag blev ledsen av att se den starka Bamsen så trött.

Idag kommer sonen hem och även Dotter nr II.
Vi ska käka lite middag.
Det ska bli mysigt. Bara min stora flicka som fattas, men det är inte så bara...
Maken är och handlar och skulle hämta hem Märta på vägen.
Askan av Märta.
Jag vet inte hur jag kommer att känna när jag får den i min hand.

Puss/ Asta

För vem gör du dej till?

 

Jag funderade på en sak här om dagen... igen.
Varför bryr vi oss så mycket om vad andra tycker?
Ja, jag vet förstås inte hur det är med just DEJ men för många av oss är det precis så.
Att vi slösar energi på något som inte spelar någon som helst roll.

Jag tänkte på det här med städning (men det kan appliceras på i princip vad som helst.) Eller rättare sagt, jag tänkte på mitt skitiga, orenoverade hem.
På att det är rätt fult. Med slitna tapeter från i början av -90 talet osv.
Och jag tänkte...
"För vems skull bryr jag mej egentligen?"
JAG kan leva med det. Sånt där är inte så himla viktigt för mej.
Mina VÄNNER bryr sej förhoppningsvis inte, gör dom det och dömer mej efter sånt, då är det ändå inga vänner att ha. Då har jag det bättre utan dem.
FRÄMLINGAR eller ytligt bekanta så som grannar osv kommer sällan över, och varför skulle jag slösa energi på vad de tycker?
Nej men allvarligt, på vilket sätt påverkar det mej att människor jag inte känner tycker att mitt hem är ostädat el fult?!

Det blir ju väldigt fånigt och självklart när man tänker så där.
JAG är inte mina prestationer och jag är än mindre mitt hem.
Även jag tycker att det är "rätt fult" så det betygsätter inte ens min smak.
Ändå spelar det roll. Bortom logiken påverkas jag av andras tankar och värderingar om mej och det som är mitt.
Det är märkligt. Jag undrar om det går att lära sej skita i det där?!

En negativ kommentar eller reaktion blir mer värd än tjugo positiva.
Det är oxå konstigt.
Jag minns min första blogg. Eller egentligen tänkte jag inte på det som en blogg utan mer en dagboksdel i en hemsida som Märta hade.
Jag var på semester i Grekland och gick snabbt in på nätet.
Kollade kommentarerna till mitt sista inlägg.
Det var en massa fina hälsningar och så EN som hade skrivit "Detta var nog den fånigaste sidan jag någonsin varit inne på."
Å jag blev jätte ledsen.
En (förhoppningsvis) vilt främmande människa slänger ur sej något föraktfullt och värderas så mycket högre än alla fina. Alla kärleksfulla.
Det är helt stört!

Vi ÄR dom vi är. Vi blir varken bättre eller sämre av vad främmande människor tänker om oss.
Jag har ett gäng människor kring mej som jag tycker om, på nätet och IRL, jag har fem människor jag kallar "mina närmaste vänner"... vad dessa människor tycker om mej räknas.
Jag litar på mitt omdöme att inte välja närmast hjärtat som värderar mej efter tapetmönster eller dammråttors storlek. Skulle de mot förmodan göra det... well, my misstake.

Puss/ Asta

Du medmänniska, tänk dej för...

Det här är bilden av en hemlös mans hand.
Förfrusen efter flera nätter ute i kylan.
Polisen uppmanar nu allmänheten att noga tänka sej för innan de kör ut hemlösa från portuppgångar.

Alltså, det är förfärligt.
Jag går en runda på minst en timma om dagen.
Jag är rejält påpaltad av kläder och ordentliga kängor.
Mössa och fodrade vantar.
Å jag fryser som fan.
Det är så skönt att komma in i värmen igen, men ibland tar det en god stund att sluta frysa.
Det kan krävas en mugg te eller en het dusch.

Det finns människor som inte har något hem.
Människor som inte längre har sociala skyddsnät.
Som sover utomhus.
Människor som ingen vill se, ingen ta ansvar för.
I många fall har de drogproblem.
I andra psykiska sjukdomar.
Ofta dubbeldiagnoser.
Det är människor som inte ryms någonstans i Sverige som det ser ut idag.

Men det är människor!
De har varit små barn precis som vi.
De har haft drömmar och planer med livet precis som vi.
Livet har farit fram med dem hårdare än de klarat av.
Det kunde varit jag.
Det kunde... faktiskt... varit du.
Ingen människa skulle frivilligt välja ensamheten, otryggheten och kölden.

Du lyckliga människa med platt tv och braskamin.
Du lyckligt lottade kvinna el man som sitter där mitt i fredagsmyset med chipset, vinet och tvkannan...
... tänk dej för!
Kör inte ut en behövande människa ut i kylan om hen sökt värme i just din port.

Trevlig fredag!

Puss/ Asta

Asta svarar på skönhetsfråga.

 

Eftersom jag är något av en skönhetsguru här på internet så får jag ständigt frågor om skönhet och hälsa.
Tusentals och åter tusentals vallfärdar till min blogg för att ta del av min gedigna kunskap i ämnet.

En av de vanligaste frågorna jag får till mej är...
"Snälla Asta, har du något bra och enkelt tips om hur man får en mjukare och mer bullig mage."

Ja, självklart har jag det.
Då jag själv välsignats med en degig mage och därtill ihärdigt jobbat på att få till den bättre så kan jag väl säga som så...
Det är hälften gener och hälften idogt arbete som skapat denna vackra kropp som jag själv har.


Här är de bästa tipsen för att hjälpa naturen på traven.
Så här har jag gjort...


Ät oregelbundet. Hoppa gärna över din frukost och börja ät först vid 16 tiden på dagen för att sedan stadigt öka kalorimängden fram till läggdags.


Ät gärna gasbildande livsmedel så som mjölk, vitt bröd, ljus pasta.
Lök är bra.
Bönor kan vara en fälla. Förvisso är de gasbildande men de är oxå mättande och har låg kalorihalt.


Unna dej enkla mellanmål. Här har både Estrella och OLW utmärkta alternativ.
Bara att öppna påsen och frossa.


Läsk och öl till och emellan måltiderna.
Jag har en liten huvudregel vad det gäller öl.
Folköl före kl 15. Starköl efter kl 15. På arbetet får lättöl duga.


Den gamla kostcirkeln är ingenting som blivit omodernt.
Tänk kebabtallrik. Den har allt.
Kolhydrater, protein, fett.


Alkohol är en bra energikälla. Söta drinkar då framför allt.
Dessutom ökar det hungern på ett fantastiskt sätt.


Sist men inte minst...
Rör inte på dej i onödan och underskatta aldrig ett rejält nattamål.


Lycka till.


Puss/ Asta

Livet är vackert ändå

 

 



 
m

Asta, Legitimerad slagpåse

Jag har gått och blivit en sån där som jag aldrig trodde att jag skulle bli...
En bitter sjuksköterska.
Undan för undan har min stolthet och min glädje över yrket monterats ner och ersatts av denna känsla istället... att om jag bara kunde något annat/ om jag bara haft råd att studera till nåt annat... ja då skulle jag ha gjort det.
Min äldsta dotter är sjuksköterska sedan 1 år tillbaka.
Jag peppade henne som fan att välja detta yrket. Sa att det var världens bästa yrke. Idag är jag inte alls säker på att jag tycker det.

Ta mej med en nypa salt, jag är påverkad av min sinnesstämning absolut.
Av att jag inte mår bra. Men känslan över yrket har ändå funnits med mej ett tag och vuxit.
Detta är kanske den typen av inlägg som kan vara dumt att skriva.
Om någon framtida arbetsgivare läser det.
Trist attityd liksom.

Men jag är sann. Först och främst mot mej själv.
Villkoren för en sjuksköterska, åtminstone på en akut medicinavdelning, har avsevärt tuffat till sej på senare år.
Vi snackar inte löner nu, även om det är ett hån.
Nej, vi pratar villkor. Arbetsmiljö. Patientbeläggningar. Rutiner.
Viljan som nästan all vårdpersonal har att göra ett gott jobb men som känns omöjligt numera.

Den sista tiden möts vi allt oftare av missnöje.
Framförallt från anhöriga men även från patienter.
De klagar över allt möjligt. En hel del rimligt, annat inte...
Å de är JÄTTE arga. Ofta helt otroligt påstridiga och oförskämda.
De skäller över allt ifrån att det är smutsigt till maten som serveras till att "pappa" får dela rum med någon som är sjuk. De skäller över att vi isolerar salar, följer hygienrutiner.
Ingen vill ha sin "pappa" instängd på ett rum med en annan patient som kanske har vinterkräksjuka.
Det kan jag självklart förstå.
Vad jag inte kan förstå är att de inte är mottagliga för fakta och argument.
Vården ser inte ut som så att alla kan ha enkelrum.
Eller att var och en kan ta särskild hänsyn till.
Tyvärr.
Vi sjuksköterskor måste fylla upp sängarna, måste ta emot patienter så det inte stockar sej på akuten, patienter måste in oavsett. Därför att de är sjuka.
Man kan tycka vad man vill om vårdsituationen i Sverige idag men det är ingen enskild sjuksköterska eller läkares fel.
Skattepengarna är slut.
Detta är vad ni betalar för.
I staden där mitt lilla sjukhus ligger har Moderaterna suttit vid makten i evigheter.
Människor väljer om dessa politiker om och om igen.
Men kom inte å gnäll då!

Jag är jävligt trött på att gå till jobbet och göra mitt bästa.
Ut efter de förutsättningar jag tilldelas.
Jävligt trött på att få utskällningar för saker som jag inte rår över.
Jävligt trött på att mina argument om att deras klagan må vara befogad men de får vända sej till rätt nivå. JAG kan inte göra något.
Vi sjuksköterskor förväntas vara änglar. Förväntas ha den där ständigt milda rösten.
"Jag förstår..."
Att svälja förolämpningar och skällsord med överseende och hjälpsamhet.
Trött på det!

Puss/ Asta

Hej hopp

 

Godmorgon alla tålmodiga själar där ute.
Det är "Tråk-Asta" igen. Hon som fastnat i sin melankoli.
Jag sitter här med morgonens första mugg (glas om vi ska vara sanningsenliga) kaffe och oroar mej för allt och ingenting.
Så där som jag gör nu för tiden.

Jag tänker mej att när denna vargavinter väl släpper taget om oss tåliga nordbor, när frosten inte längre biter i kinderna på allt levande och när vi har musöron på träden ja DÅ ska jag vara påväg mot att bli henne på bilden.
Om jag inte redan är där.
Hon som ligger halvnaken å frodig på gräsmattan och läser böcker.
Hon som ler med hela ansiktet och inte oroar sej för någonting alls i förskott.
Henne ska jag bli.
Som ett första steg till den kvinnan har jag bokat tid hos doktorn.
Kl 13:00 på måndag.

Jag tänker gå dit helt förutsättningslöst.
Jag har träffat den här doktorn förut.
Det är en makalöst klok och empatisk man.
Han är en sådan där doktor som alla som har ont i själen förtjänar att få möta.
Jag tänker inte be om sjukskrivning eller någonting alls.
Jag ska bara förklara precis hur jag mår och lita på att han vet hur jag ska gå vidare.
Vad jag behöver.
Överlämna mej åt professionen istället för åt tyckanden.
Japp, så får det bli.

Jag hade svårt att somna i natt.
Jag är så spänd hela tiden.
Spänd så att jag skakar.
Jag trodde det bara var innanpå tidigare men en kollega kramade om mej härom dagen och sa: "Du skakar ju."
Usch ja, hon börjar bli kass till och med på fasad den där Asta.

Jag är ledig idag och vi ska väl så småningom bege oss ut jag och Gottfrid.
Han verkar för övrigt smittad av mitt tungsinne.
Han är inte alls lika glad längre sedan Märta försvann.
Hur jag än försöker fylla hennes plats.
Han är mer rastlös och han sover mer.
Å sen har han ju sitt utseende... som gör att man kan övertolka in all världens elände förstås.
Vi ska gå på valpkursavslutning idag.
Trist att det är sista gången men härligt för idag.
Att Gottfrid får göra nåt han tycker är riktigt skojigt.

Har ni det bra i kylan?

Puss/ Asta

Vad göra åt en toka som mej?

"Ring nu doktorn" säger en god vän.
"Du skulle inte kunna ta lite övertid?" frågar maken i samma stund som han ängslas över ekonomin.

När hjärnan är överkokt eller själen tömd... jag vet inte riktigt hur det är fatt med mej... så orkar jag inte tänka själv utan känner att jag "mår som jag blir tillsagd."
Alltså, när någon ömkar mej känner jag att jag behöver sjukskriva mej.
När någon kommer med krav så känner jag att jag får försöka spotta i nävarna.
Visa dom.

Jag har alltid föraktat svaghet hos mej själv.
Aldrig hos andra. Jag vet inte varför jag är tuffare mot mej själv.
Att "ge efter" för "vad-det-nu-är-jag-lider-av" är jag inte alls bekväm med.
Det tår på min självkänsla.
På den jag vill vara.

Samtidigt så känner jag ju igen mina symtom.
Jag blir irriterad, på personer och på saker som jag egentligen kan strunta i.
Som jag bara kan låta vara, vända blicken ifrån.
Jag blir rastlös.
Vill vila... men kan inte.
Vill ta mej för nåt vettigt... men kan inte.
Jag blir full av självförakt, talar hela tiden tyst i mitt huvud nedlåtande till mej själv.
Om att jag är klen. Ynklig. Gör mej till. Hittar på. Är precis som min släkt. Är så satans privilegierad men tycker synd om mej själv. Trååååkig. Osv.
Jag är trött.
Jag är förvirrad.
Jag glömmer saker. Hela tiden.
Jag är lättkränkt. Lättsårad.
Känslig för ljud.
Jag drar upp axlarna.
Biter ihop tänderna.
Kan inte koncentrera mej, inte formulera mej.

En ledig dag kvar. Jag får fundera vidare...

Puss/ Asta

Samlade tankar

 

Jag har jobbat ytterligare ett pass idag och det gick väl lite bättre än igår.
Kände mej inte fullt lika vilsen.
Men underligt bortkommen ändå.
Osäker inför enkla saker som att närma mej patienter.
Gammal kunskap som hur olika läkemedel skall beredas och som jag gjort tusentals gånger måste jag plötsligt kolla upp...
För att jag inte kommer ihåg.

Jag talade med min chef om det.
Sa som det var. Hur jag mår. Hur det känns.
Å hon är verkligen världens bästa. Hon lyssnar och förstår.
Hon bryr sej om, även om det kommer innebära problem för henne.
Hon rådde mej att söka läkaren jag hade sist det begav sej åt det här hållet.
Letade fram telefonnumret åt mej.
Jag ska göra det.
Jag tror själv inte jag vill vara sjukskriven, jag tror själv att jag behöver tid.
Men jag tänker låta honom som är klok å erfaren och en mycket empatisk man avgöra det.

Jag har verkligen de finaste kollegorna man kan önska.
Jag har fått så mycket stöttning. Så många kramar.
Jag vet inte hur jag kan ha förtjänat det?!
Smekningar på kinden.
Ömsinta ord. Om att jag är älskad. Saknad. Oroad över.
Hjälp. Avlastning.
Ständigt någon som dyker upp, hör hur det är, vad de kan hjälpa till med.
Såna kollegor har inte många.
Om ens någon.
Där är jag avundsvärd.
En kollega hade köpt en stor torkad tjursnopp till Gottfrid.
Så nu stinker det i hela huset.
Å Gottfrid är en lycklig kille.
Tack Lisan.
När jag kom hem så kom mannen med det käcka förslaget att "Jag kanske kunde jobba över lite?!"
Ehhh nej.

När jag körde hem undrade jag om jag höll på att bli psyksjuk på riktigt?!
Mitt på vägen kände  jag hur Märta lutade sitt huvud mot min axel så som hon alltid gjorde.
Samma tyngd. Samma känsla.
Men när jag tog efter henne var hon ju förstås inte där.
Men känslan av hennes lutande skalle satt kvar. Hela resan hem.
Vad kan det kallas? Paranoida vanföreställningar? Psykos?
Å tårarna kom.
Så klart.

Puss/ Asta

Till Maria...

Nu biter frosten igen
och parkerna brinner som eld
Och himlen över Västerbron
är gaslågeblå nu ikväll
Jag ser ut över stan
du är där nånstans
Ensam eller kanske i en annan mans famn

Ett hår som kastar till
i vimlet utanför en affär
Jag har sett det några gånger nu
men du är inte där
En doft går genom rummen
en röst i en biosalong
Ett brev som aldrig kommer
En radio, en sång

Jag längtar inte längre efter att ha dej här
men jag saknar dej
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Jag önskar att jag aldrig
hade träffat dej där
Såna som vi vet nog inte vad kärlek är
men jag saknar dej

Nu lyfter man båtarna ur kanalen
Snart fryser fjärden här till is
Snart sjunker dom här tornen
och taken ner i ett råkallt dis
Folk därute bryter upp och flyttar in
från småstäder, skogar
från tristessens vinande vind
Vi tar oss fram så gott vi kan
mellan dröm och verklighet
Vi blir vad vi väljer
Vi blir vår ensamhet

Jag längtar inte längre efter att ha dej här...

Den här kärleken hänger kvar
som en hemlös hänger kvar i en bar
Stolarna på bordet, alla har gått
Han sitter kvar där han sitter
som om han inget förstått

Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Vid ett middagsbord bland folk
i en tunnelbanevagn
då saknar jag dej
Som vintern saknar våren
som den kloke saknar dåren
som en salva över såren
som herden saknar fåren
saknar jag dej

När jag känner doften av äpplena
på Södermalmstorg
När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dej 

U. Lundell

Kikärtsbullar

Ibland är min make som en treåring.

Igår tex...

Han: Vet du vad falafel är?
Jag: Ja, det vet jag.
Han: Vad är det då?
Jag: Det är kikärtsbullar.
Han: Nej, men sluta. Säg vad det är.
Jag: Det ÄR kikärtsbullar.
Han: Nej, men det är nåt med bröd.
Suck...
Jag: Man kan äta det i bröd eller i rulle eller med pommes. Som kebab.
Han: Av kött?
Jag: NEJ!!! AV KIKÄRTBULLAR
Han: Vad är det?
Jag: KIKÄRTSBULLAR!!!!!
Han: Ja ja, skrik inte... men vad är dom gjorda av då?
Jag: Ehhh. Kikärtor. Som rullas till bollar.
Han: Ärtor kan man väl inte rulla till bollar?
Jag: MEN DE TILLAGAS VÄL
Han: Hur då? Å skrik inte.
Jag: Suck...
Han: Visa mej en bild.

så...

Måndagmorgon. På alla sätt.

 

Lite samlade tankar så här måndagen den 21:e januari.
Varför jag redan är vaken kan ni läsa om i inlägget nedan.
Om ni sitter å undrar över det menar jag...

Jag har inte bloggat på denna portal i ens ett år.
Det är 11 månader eller nåt sånt.
På den tiden så har jag haft över 12300 besök.
Å då spårar jag inte mina egna besök, vilket kanske är synd för då hade det varit det femdubbla.
Det är kanske inget i bloggsammanhang att skryta med, jag är knappast nån elefant på området men jag är så FRUKTANSVÄRT glad och tacksam över er allesammans.
Knappt någon kommentar är taskig.
Bloggtrollen tappade bort mej när jag bytte portal.
Kan ni gissa vilket enskilt inlägg som haft flest besök?
Så klart ni inte kan...
Det är "För alltid"  mitt första inlägg efter att Märta dött. 495 st valde det.
Det som är näst mest besökt är ett jag skrev och hade mage att kritisera en större bloggare, Lady Dahmer, jag antar att det mest var hennes läsare som var nyfikna på det.

Hör ni, det är måndag som sagt.
Veckans stora "starta om dag."
För min del innebär det att jag ska börja jobba igen.
Jag är lite ängslig för hur det ska gå.
Eller ja, jag litar på rutinen som jag har i ryggraden och jag ska göra första passet med Systera Mi men ändå, kommer jag att palla vardagen? Kraven? Stressen?
Vi får se.
Än mer ängslig för att behöva lämna Gotte ensam lite längre tid för första gången.
3 timmar.

Jag har under senaste veckan börjat bygga goda vanor som jag helst vill fortsätta med även nu när jag börjar jobba.
Som att dricka mycket vatten.
Jag dricker extremt lite om jag inte "jobbar på det."
Men Varbergsvattnet är skitäckligt.
Jo faktiskt.
Jag har även börjat vara ute mer.
Gå längre rundor.
Lite snabbare.
Det är enklare nu när Märta inte finns och ska stanna varannan centimeter för att lukta.
Av sorg har jag tappat ungefär 1,5 kg i vikt (lite snålt kan man tycka, där kunde Gudarna gott kompenserat mej bättre... men, jag sörjer fortfarande så...)
De kilona vill jag helst inte äta upp igen.

Vardagen är full av mysterium.
Köpte ett litet paket hundben till Gottfrid igår för lånade pengar.
Som han skulle få när jag gick till jobbet.
Han fick ett i går.
Nu hittar jag inte dom hur jag än letar...
Kan vi verkligen ha haft inbrott i natt?
Kan de ha gått in här å sagt:
"A men va FAN, dom har tjocktv! Ja då får vi ta hundbenen istället!"
Utan att jag eller Gotteman vaknat?
Märkligt.

Puss/ Asta

Tyckte ni det var intressant?

 

Kl 06:35 rotade min make igenom frysen.
Valde omsorgsfullt ut vilken lunchlåda han skulle ha.
Ända tills frysen fick nog och började pipa.
Alla våra vitvaror piper å är rätt kinkiga.
Sen rotade han i kylen efter sina frukostmackor.

När detta var avklarat irrade han runt på nedervåningen och svor tyst (läs: alldeles för högt) över allt och ingenting.
Givetvis med lyset tänt.

Då jag äntligen trodde att lugnet lägrat sej och han stängt (läs: smällt) igen dörren kom han in en minut senare och klagade nu märkbart högt.
Helvetes jävla skit helvete...
Bilen startade inte.
Han började kasta ur sej frågor, de flesta av retorisk art.
Varför i helvete startar inte bilen?
Är det du som låtit fläkten vara på?
Var fan är startkablarna?
Vet du det?
Va?
Va?
Va?
Varför i helvete har jag inga handskar?
Varför i helvete har jag bara vänsterhandskar?
Varför i helvete är det så jävla kallt?
Nu kommer jag för sent till jobbet!!! 

Sen ut igen.
Startade bilen.
Kom in. Slängde tillbaka min bilnyckel.
Ylade: "HEJ DÅ!" och försvann.

Tyckte ni det var intressant?
Nej, INTE jag heller.

Puss/ Asta

Vill ha

Den här T-shirten vill jag äga och stolt bära.
I mitt å ditt land.
(När jag är brun, smal och lycklig) I sommar.

Det förbjudna

 

Det förbjudna som faktiskt inte känns förbjudet.
För jag älskade henne. Allt vad jag kunde. Varenda minut.
Och det visste hon om...

Men jag tänker ändå, att det kanske är förbjudet...
Att faktiskt se fördelar med att Märta är borta.
Med att bara ha Gottfrid kvar.


Först all denna rädsla.
Som jag har burit tätt under huden i flera år, rädslan att hon ska dö ifrån mej och hur jag ska klara av det. Om jag ska överleva det.
Men oxå att det är väldigt bekvämt i vardagen med att bara ha en hund.

Nu går jag å Gottfrid långa rundor.
Jag har honom nästan alltid lös.
Jag kan lägga fullt fokus på hans önskade och oönskade beteenden.
Kalla in honom å bara hålla med två fingrar i halsbandet vid möten med människor.
Han utsätts inte längre för Märtas... inte alltid helt korrekta... bedömning av omvärlden och slipper att påverkas negativt.
Vi kan träna ostört.
Just nu mycket frikommandon och "be om lov."
Å det går strålande!

Jag har ett annat lugn i promenaderna nu när jag har en hund att hålla reda på.
En valp som reagerar på ett sunt vis på det han möter.
Där det är roligt att möta folk och andra hundar!
Jag var alltid, alltid lite på min vakt ihop med Märta.
Å jag vågar säga att just det är befriande.

Gottfrid och jag kommer varann närmare hela tiden.
Jag har kommit på mej själv med att gå i försvar när människor säger "En hund som Märta får du bara en gång." Nyss sa jag det själv, men nu känner jag STARKT att "Nej, men Gottfrid är unik på sitt sätt, min kärlek till honom är unik och jag får aldrig en hund som honom igen heller."

Självklart saknar jag Märta. I allt jag gör.
Nyss fyllde jag i ansökan om återbetalning på hennes livförsäkring och fick gå igenom stamtavla och annat.
Det var jobbigt.
Så klart.
Allt som jag har kvar av henne å all den kärlek som var vår.

Men jag HAR Gottfrid.
Å han, han är en mirakelkille.

Puss/ Asta

En fin flicka kan våldtas, en hora får skylla sej själv

 

En kvinna eller en ung flicka som säljer sin kropp har förbrukat sitt eget värde.

En ung kvinna som är prostituerad kan inte våldtas. Hon tar inte skada av det eftersom hon ändå innan varit destruktiv kring sin sexualitet.

En hora har inga som helst rättigheter att ställa på vården och rättssäkerheten.

Det är väl kontentan av artikeln i Expressen om Nora som våldtogs av polischefen Göran Lindberg och därefter nekades hjälp när hon bad om att få en kvinnlig terapeut av Ola Gefvert överläkare och chef inom psykiatrin.

Dr Gefvert är anmäld av en frivårdsinspektör och svarar...
"Hon var prostituerad såvitt jag vet, innan. Och den här frivårdsinspektören visste om det."

Jag tycker att Dr Gefvert både bli av med sin läkarlegitimation och ägna sej åt döda ting istället!

Puss/ Asta

Tas jag på allvar?

 

Jag har funderat på en sak... och när jag nu skriver funderat så menar jag just det.
Inte surat. Funderat.
Jag har funderat kring varför jag möts av så mycket förväntningar, pepp och hejarrop kring att gå tillbaka till jobbet?

Jag har fått höra det hela tiden.
"En vecka? Ja, men det var väl en klok doktor. Passa på att vila upp dej nu."
"Det kommer att gå jättebra."
"Någongång måste du ju börja jobba, du kan inte vara hemma i evigheter"
"Du förstorar upp saker, gör det till oöverstigliga berg."
"Men, när kommer du tillbaka egentligen?
"Du behöver komma igång."
"När fan tänker du börja jobba? Du är ju ledig jämt!"
Ja, den där sista var maken...

Även innan Märta blev sjuk och sedan avled var jag trött.
Hade bröstsmärtor var och varannan dag.
Sov dåligt.
Kände mej ledsen och irriterad.
Glömsk och lätt att gå upp i varv.
Började bli ljud och luktkänslig.
Orkade inte med ens trevliga krav och händelser.
Utvecklade mitt asociala beteende till fullo.
Jag hade en jävla tuff tid på jobbet som kröntes av en obehaglig hotsituation.
Jag hade det inte mycket lättare hemma med mina relationer.
Så dog Märta.
"En hund" för de flesta. Få djurägare kan ens förstå.
"Jag hade en katt en gång och det var verkligen jätte tråkigt när den gick bort..."
Jo men Märta var inte "en katt" eller "en hund."
Hon var min bästa vän.

Men likväl.
Folk förväntar sej att jag ska börja jobba.
Att nog är nog liksom.
Jag känner många människor som varit sjukskrivna med utmattningssymtom och/ eller depression och som varit hemma i månader innan de slussas tillbaka.
Fint och försiktigt. Några timmar om dagen.
Med allas fulla förståelse och hejarop.
Till noll ifrågasättande.
"Men klart du ska vara hemma, sånt här kan ta jätte lång tid."
Men inte jag?!

Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller en förolämpning?
Tror människor att jag simulerar mitt psykiska illabefinnande?
Att jag överdriver? Hittar på? Bara är mitt vanliga lätt neurotiska jag?
Eller tror folk att jag är så förbannat stark så att jag spottar lite i nävarna och sen går jag ut å gör hjärt o lungräddning på någon med plötsligt hjärtstopp ena minuter, tar en utskällning för att "mamma på 94 år" inte vill äta och handleder nya kollegor nästa minut för att därefter bli försinkad i mitt egna arbete och glatt jobba över?

Alltså, jag vet inte...
Jag är inte typen som nån längre stund gillar att tycka synd om mej själv och istället för att försöka övertyga läkare, chefer, kollegor och anhöriga om att jag inte alls är i form så kommer jag att gå till jobbet imorgon å så fort som möjligt försöka komma in i rutinerna.
Kämpa på helt enkelt.
Men jag tycker att det är förunderligt....

Puss/ Asta

Recension av Minnet av en smutsig ängel

 

Då var det åter dags för en recension här i Bloggdalas egen bokcirkel. Denna gång valde Freja och det blev en bok av Henning Mankell.
"Minnet av en smutsig ängel"

Boken utspelar sej i början av 1900 talet. Den unga Hanna Lundmark lämnar hemmet i Sundsvall då fattigdomen sliter hårt i barndomshemmet.
Hon måste söka sej en egen försörjning och hamnar ombord på fartyget Louisa som kocka.
Fartygets destination är Australien men av ödets nycker går Hanna i land i Afrika och blir av samma tillfälligheter ägare till den största bordellen i Lourenco Marques.
Hannas möte med en främmande kontinent blir brutal.
Hon fylls av medkänsla med hur de svarta behandlas men möts av misstro och förakt.
Ensam tvingas hon omvärdera allt som tidigare varit självklart.
Vem hon är. Vart hon är på väg.

Mankell beskriver på ett målande sätt upp både persongestaltningar och miljöskildringar. Det är med stor kunskap han låter oss följa med i berättelsen om det fattiga Sverige och det kolonialt förtryckta Afrika.
Det märks tydligt att han är hemma i dessa båda världar.
Han antyder oxå i sitt efterord att grunden och essensen till boken är sann.
"Min roman bygger på det lilla vi vet och allt det vi inte vet."

Jag tyckte vansinnigt mycket om denna roman.
Det är den typ av bok som jag längtat efter att få gå och lägga mej med och som jag inte velat ska ta slut.
Det är fascinerande med påminnelsen om att Sverige för hundra år sedan var så fattigt att 16 åriga döttrar och söner tvingades lämna sina hem för att deras föräldrar helt enkelt inte kunde försörja dem mer.
Det är lika spännande att läsa om en främmande och utnyttjad världsdel... Afrika, om den vita mannens (och kvinnans) brutalitet mot den stora majoriteten svarta och om den ömsesidiga rädsla de känner för varandra.

Jag har svårt för att läsa böcker, alldeles oavsett hur välskrivna dom är, om jag inte tycker om eller känner för huvudrollskaraktären.
Hanna Lundmark är väldigt lätt att tycka om. Att känna med. Att imponeras av.
"Minnet av en smutsig ängel" kommer att leva kvar hos mej länge, länge.

Jag ger boken betyg: 5 av 5.

Läs, läs, läs om du inte gjort det.

Jag lämnar med varm hand över till Emelie om att bestämma vilken bok vi skall läsa härnäst och när den skall vara klar. 

Puss/ Asta

Den av Gud sänd.

 

Det var Freja som myntade uttrycket och gav mej hans smeknamn.
Den Gudasända Gottfrid.
Och nog är han gudasänd alltid.

Allting med honom är så konstigt om man tänker efter.
Jag skulle inte alls ha valp just nu.
Om/när jag skaffade hund igen var jag inte alls säker på att jag ville ha ytterligare en Dogue de Bordeaux, jag var inne på nåt mer långlivat. Kanske en blodhund.
Jag skulle absolut ha en tik.

Så såg jag honom på bild när han var några veckor.
Utan att veta något om honom, hans föräldrar, hans stamtavla så föll jag.
Kunde inte släppa honom med tanken.
Bland alla hundratals söta valpbilder jag får upp i mitt facebookflöde så talade hans ögon just till mej.
Som om vi redan hörde samman.

Jag hade inga pengar, jag hade ingen sparad semester och än värre... jag hade inte makens godkännande.
Maken som aldrig i livet kunde tänka sej att ha två hundar samtidigt. Maken som helst inte vill ha någon hund. Maken som ta me fan aldrig ger med sej när han inte vill.
Men märkligt nog löste sej allting?!
Alla hinder gick att finna vägar runt.

Ytterligare ett märkligt sammanträffande...
När Gottfrid varit hos oss i TVÅ dagar blev Märta svårt sjuk.
I livmoderinflammation som kostade massor av pengar å oro.
Hade hon blivit sjuk två dagar tidigare hade jag med största sannolikhet aldrig köpt Gottfrid.
Inte haft råd, inte haft ro.
Men som av en mening tvingades jag handskas med oron över min gamla tant å lyckan över min valp.
Som av en mening hann han komma hem innan hon blev sjuk.

Av Gud sänd.
Det har han varit och det är han.
Utan honom hade mitt hjärta brustit och mitt förstånd gått sönder.
Varje dag. Varje timma. Varje minut ger han mej glädje och stolthet.
Så vacker, så glad, så ömsint och snäll.
Så älskvärd.
Min prins. Den av Gud sänd.

Puss/ Asta

Fuck u å såna grejer.

 

Jag å den Gudasända Gottfrid sov lugnt i natt.
Efter flera nätter som han varit uppe å trampat var å varannan timma så sov han äntligen knall bredvid mej.
Vi somnade strax efter ett. Vaknade när pappan i huset stökade runt efter mackor å lunchlåda strax före sju.
Jag blundade, tittade upp och trodde det passerat nån timma men klockan var över elva.
Ja, jäklar vad vi är födda till lata liv jag å min prins.

Jag mår bättre men inte bra.
Fast Märtas död har även fört med sej en mer oväntad effekt.
Jag har blivit så vansinnigt trött på att låtsas, på att tassa runt på tå, på att ta skit.
Det kanske ni tycker att jag alltid har varit men det har blivit... mer.
Om det blivit bättre eller värre är väl en tolkningsfråga men jag känner mej elakare, grinigare och mindre rädd för konsekvenser.
Jag tänker ryta ifrån. Jag tänker droppa allt som inte är bra i mitt liv. Jag tänker göra mej av med alla som stjäl den minsta lilla energi i från mej. På nätet och IRL.
Ja, jag hör själv... det låter inte så jäkla sympatiskt men jag har ett starkt behov av att städa!
Det jag varit rädd för i åratal har hänt.
Sånt gör något med människor. Antingen knäcker dem eller oxå gör dem mer hårdhudade. Om livet... om 2013 kan bli lite snällt... så kanske jag mjuknar igen.
Jag är en människa som kan vara väldigt hård. Å väldigt mjuk.
Väldigt empatisk. Å väldigt skoningslös.

Den Gudasända Gottfrid stoppade igår ner näsan i min handväska.
När maken gick förbi sa han till prinsen "Nej, men har du fått brev Gottfrid"
(Nej, han sa "Har du fått brev Torsten" för han ENVISAS med att kalla min hund för det.)
Sen tog han brevet ifrån prinsen och gav det till mej. Det var nämligen inte Gottfrids brev. Det var mitt sjukintyg. Jävlar med.

När jag tänker på mitt liv så ser jag att det ofta har förändrats av andra människors hårda dom av mej.
Jag tänker tex på den klumpiga och otrevliga arbetsförmedlaren som dömde ut en ung å outbildad fyrabarnsmamma och fick mej att med stora kliv marschera till Komvux.
Vi får se om den märkliga läkaren har samma effekt.
Just nu känns det så.
Det känns som om han öppnat mina ögon för MIN del i att mitt äktenskap haltar.
Min del, den jag knappt sett förut eller bara betraktat som en konsekvens på makens beteende. Mitt fjärmande, mitt 100% fokuserande på hundarna, min bristande kompromissvilja.

Jag har lite att jobba med.

Puss/ Asta

Ett vredgat inlägg

 

Jodå. Jag såg på Debatt när det debatterades svensk barnfattigdom och om jag blev irriterad över Uppdrag gransknings program igår så blev jag idag riktigt arg!
Josefsson blandar fortfarande äpplen och päron enligt mitt sätt att se på det.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att han har ett röd själ, ett stort rättspatos och en förmåga att se den lilla människan.
Jag tvivlar faktiskt inte på det... men han döljer det ganska väl.
Han är som en jakthund som fått spår på ett rådjur och springer förbi ett oändligt antal kaniner på vägen.
Han jagar de felaktiga formuleringarna från Rädda barnen och de uppblåsta siffrorna och ser inte i sin fartblindhet att han hamnar på samma sida som de som försvarar stora klasskillnader.

Två borgliga debattörer fanns med. Ingen av dem orkade jag komma ihåg namnet på men båda sa samma sak egentligen.
Ingenting nytt, ingenting häpnadsväckande egentligen, bara ren Allianspolitik.
För ETT ska vi komma ihåg när vi diskuterar det här.
Majoriteten av Sveriges befolkning har VALT den här regeringen i två mandatperioder.
Fredrik Reinfeldt och hans partiledarkollegor har aldrig fört svenska folket bakom ljuset. Tvärtom, de har noga beskrivit hur deras politik ser ut och vad de tänker genomföra.
 
Arbetslinjen... denna omtalade... går kort ut på att motivera människor till att jobba.
Mer, hårdare och längre.
Detta skall genomföras med hjälp av piska och morötter (de föredrar att prata om just rotfrukterna, det framstår kanske som mer humant.)
Kort sagt, försvåra för människor att vara sjukskrivna. Sätt dit fuskarna (och att de sjuka drabbas ibland på vägen klämda i regelverket må så vara hänt), försvaga det fackliga arbetet och engagemanget genom att höja A-kasseavgiften och sänka och försämra A-kassan. Tvinga människor att söka arbeten de är överkvalificerade för.
Låt dem som faller emellan söka socialbidrag.
Sänk skatten för dem med arbeten. Sänk den mer för dem med höga inkomster.
Öka klassklyftorna så att människor får motivationen att söka sej ett bättre liv.
Gynna rika chefer osv så de väljer att investera i vårt land.
Låt pensionärerna skatta mer så de väljer att fortsätta arbeta.
Prioritera skattepengar så att RUT med förmån kan användas billigt av medel och överklassen.

Detta är inte någon propaganda. Något försök till att skriva en klatschig text.
Detta ÄR den politik som Alliansen gått till val på och som större delen av väljarkåren valt att anamma.
Eller hur?!
Sen om man tycker det är rätt eller rent åt helvete, om man tror på att man bygger ett starkt el ett svagt samhälle på detta vis... DET är en annan fråga.

Jag ser med förakt på den typen av politik.
Jag tror att ett samhälle mår väl av att så många som möjligt når en rimlig välfärd och att utsätta barn för att leva i en underklass... i den sk relativa fattigdomen... som nån jävla morot är befängt.
Jag blir förbannad när en borglig debattör sitter i tv och blir irriterad över att Rädda barnen mfl "bara talar om pengar, om barnbidrag, socialbidragssummor, existensminimum osv som om pengar vore det ända värdet."
Ja, men det är väl jävligt lätt att sitta och säga när man är vit man, tjock och välbeställd.
"Allt det fina i livet är gratis" lixom...
Ja, det kan man unna sej att tycka om man kan betala sina räkningar och få fram näringsriktigt käk på bordet, när ungen får gå i hockeyskola för att han så gärna vill, när man åker till Thailand över julen.
Då är det väl jävligt lätt att säga att det finaste med livet är att gå i skogen och plocka kantareller.
Denna borgliga debattör som SAMTIDIGT ser till att höja rika människors löner, att ha en chick bartender till midsommarfesten för RUT bidrag.
Ja, jag föraktar det resonemanget!
Jag föraktar därmed inte alla borgliga väljare för jag tror inte att de förstått, eller greppat el att de brytt sej om att tänka så här.
Men jag föraktar politiker som med uppsåt försätter sina svagaste medborgare i en sådan situation.

Fan vad arg jag gick å blev nu!

Puss/ Asta

Josefsson granskar barnfattigdomen.

Ja, förstås gjorde jag det.
Såg det i förväg omtalade programmet Uppdrag granskning om barnfattigdomen i Sverige. Om barnfattigdomen som inte finns i Sverige.

Skjutjärnsjournalisten Janne Josefsson.
Som en envis pittbull har han gjort sej känd och ökänd när han granskar makthavare och orättvisor.
Intervjuobjekt börjar darra bara han närmar sej.
Ibland med rätta.
Jag kan känna stor beundran för Janne Josefsson. Finns där felaktigheter så snokar han upp dem.
Men jag kan även känna mej skeptisk till honom, det är inte alltid han har på fötterna eller ens förstår förutsättningarna.
Jag har sett honom göra reportage om vården exempelvis utan att förstå vårdens förutsättningar eller villkor. Utan att bry sej om vad alternativet skulle vara.
Människor han intervjuar börjar alltid att stamma.
Att snärja in sej.
Han kan få vad som helst att se ut som just det han försöker bevisa.
Han skulle kunna få mej att framstå som värsta rasisten om han bara gav sej fan på det.

Igår var det alltså dags att granska barnfattigdomen.
Ja, det var ju så det framstod i alla fall även om jag kanske förstår att han ville visa på oegentligheter med organisationers siffror och statistik.
Det skall självklart granskas.
Självklart skall Rädda barnen, Bris och allt vad det heter granskas i hur de får in sina pengar, vad pengarna används till och vad de använder för siffror, hur de fått fram dem osv osv.
Det framkom inte riktigt i programmet tycker jag.

Att det FINNS fattiga barn i Sverige tror jag tyvärr inte vi behöver tvivla på.
I takt med utförsäkringar, ökad arbetslöshet, fler sökande till socialtjänten och till kyrkornas hjälporganisationer så finns det barn inblandade.
För definitionen att "vara fattig" i Sverige innebär det att en ensamstående med ett barn har 11453 kr och för en familj på två barn och två barn 17457 kr som skall räcka till bostad, mat, kläder och dyligt.
Att vara fattig i Sverige är inte samma sak som att vara fattig i Darfur... men fattigdom är det lika fullt.

När vi var unga, hade två barn och levde på makens lön var vi egentligen berättigade till en liten slant från socialen. Summan var så liten, förnedringen så stor att vi struntade i den.
Det var inte så att töserna gick hungriga, men det blev rätt mycket pannkakor och blodpudding.
Chips och Cola till fredagsmys hade man bara råd med i speciella undantag.
Behövde barnen till doktorn och fick mediciner som man var tvungen att hämta ut spolierade det månaden.
De fick gå på gratis aktiviteter osv.
När barnen blev större och vi bodde i hus... i medelklass Sverige... men fortfarande levde på en lön var det en PÄRS varje termin när ungarna skulle ha innetofflor och gympaskor samtidigt.
De hade lixom en jacka, ett par skor per säsong osv.
Köpta på GeKås.
Det gick absolut ingen nöd på dem, de lade sej inte hungriga och de bodde i ett litet lugnt samhälle.
Jag var ändå inte en av alla ensamstående morsor i förorten utan egen inkomst.

Snudd på dagligen hör man berättelser om det hårdare Sverige från dem som faktiskt arbetar med fattiga. Skolbespisningar, lärare, kyrkans folk, socialarbetare osv.
Att negligera det som Janne Josefsson gjorde igår känns snudd på skamligt!
Att ifrågasätta varför en ensamstående morsa i en förortslägenhet har mage att röka och ändå kalla sej fattig är bara fult.
Jag trodde Josefsson om en större insikt.
Jag trodde Josefsson om en större empati.
En vidare insikt av hur det är att leva som underklass 2013. I Sverige.

Puss/ Asta

Så gick denna dagen oxå.

 

Så gick den här dagen också. En vecka sedan den stora katastrofen.
Maken tyckte att det var makabert att jag mindes det precis på klockslaget men det var ju bara för att vi precis skulle åka på valpkursen då oxå.

Jag har spenderat dagen med min gudasända prins.
Vi gick en lång runda i kylan.
Därefter åkte Mini och jag luspanka in till stan å gick i affärer.
Bara för att träna Gotte i att vara ensam.
Jag tror det gick bra... han var lugn å tyst när vi kom hem.
För mej i stan gick det väl mindre bara, provade ett par jeans med hög midja (vill aldrig ha nåt annat nu när jag vant mej vid det) men såg bara fet ut.
Gigantiska lår.
Jag har en riktig päronkropp. Tunn upptill och väldigt bred över rumpa och lår.
Nu vet ni det, alla läsare som inte känner mej IRL.

När vi kom hem så gjorde jag korv stroganoff.
God riktig mat för liten peng. Bra när man är fattig.
(Ni som undrar varför Asta inte tycker något om gårdagens Uppdrag granskning... det kommer.)

Å så var det valpkursen.
Som vi kom iväg på denna veckan.
Näst sista gången idag.
Vi tränade "stå" och "stanna kvar" och "hälsa fint" och "hälsa inte alls."
Gottfrid var så duktig.
Som vanligt. Jag är sprickfärdigt stolt över min prins.
Det är verkligen veckans höjdpunkt valpkursen och vi kommer att sakna den.
Men vi ska absolut gå fler kurser för Jessica.
Både jag å Gottfrid är väldigt betuttad i henne å jag rekommenderar varmt Byrackabyrån för alla er hundägare som bor i Falkenberg/ Varberg.

Nu... kaffe å lite häng här.

Puss/ Asta

Min stora kärlek

 

En vecka.
Det har gått en vecka. Redan och en evighet beroende på hur man ser det.
En vecka sedan jag i hallen miste min ledstjärna och livskamrat.
Om ytterligare en vecka skall jag hämta henne i form av aska i en liten ask.
Det är allt som finns kvar av min vackra tanthund.
Sorgen har fart fram med mej.
I början stormande, rytande.
Elak och högljudd.
Slitande i mitt hjärta och i mitt förstånd.
I min livsvilja.
Nu mer stillsam, sorgsen och ständigt närvarande.
Jag börjar förstå hur det ska bli...
Det kommer att gå. Det kommer till och med att gå bra emellanåt. Men det kommer alltid att vara tomt.
Hon kommer alltid att fattas mej.
Livet kommer alltid vara hårdare, kantigare, ensammare och mindre färgstarkt.

Jag har skrivit... många gånger... om vad hon har gett mej.
Vad hon var för mej.
Mitt ankare, min ledstjärna.
Min bästa vän, min stora kärlek.
Min tröst, min stolthet, mitt hjärta.
Men jag tänkte här sammanfatta vad jag var för henne, vad jag gjort för henne, mest som en tröst för mej själv.

Jag försökte ge dej det bästa av liv min älskling.
Ingenting var gott nog för dej.
Du fick ett dyrt och fint foder, alltid med vispgrädde i.
Du fick grisöron var och varannan dag.
Du var nästan aldrig ensam.
Mitt hjärta, jag prioriterade alltid min tid med dej.
Tyvärr på bekostnad av andra men jag ville inte vara ifrån dej mer än vad som var helt nödvändigt med jobb och annat. 

Vi gick dagliga långa promenader.
Du fick springa lös vid havet som du älskade lika mycket som jag.
Jag lät dej nästan alltid välja väg, och gick ofta längre än vad jag tänkt för att du så snabbt lärde dej vilken som var den längsta vägen hem var du än befann dej.
Vi åkte bil, vi badade, vi gick i skog å mark och vi lekte kamplekar på lekplatsen med linbanan.

Jag älskade dej av hela mitt hjärta och varenda sekund.
Du fick mej att ompröva mitt hundägarskap och jag lyfte aldrig handen mot dej.
Någonsin.
Jag fick ett helt annat tålamod med dej, trots mkt dumt du hittade på kan jag räkna på ena handen de gånger du gjorde mej riktigt irriterad.
Jag slet med dej när alla andra skulle gett upp.
Jag trodde på dej när ingen annan gjorde det.
Jag försvarade dej när alla for ut mot dej.
(Jag till och med sparkade en schäferhund för dej)
Jag anpassade mitt hundägarskap och aktiviteter till vad du klarade av och förmådde... och jag gjorde det gärna. 

Jag njöt av dej varenda dag min skatt.
Pratade med dej, smekte dej, lekte med dej, skrattade med dej.
Jag gick igenom du kropp och din päls varje dag och jag tog hand om dina klor, dina öron och jagade alla dina fästingar.
Jag tvekade aldrig att ta dej till veterinären och lägga pengar på dej, hellre en gång för mycket än en gång för lite, och jag var fast besluten för att aldrig låta dej leva för min skull.

Jag höll dej i mina armar när du blev dålig. Å jag fanns kvar, om än djupt ångestfylld och gråtande, tills du passerade andra sidan.
Jag har dej intatuerad på ryggen och jag skall begravas med din aska. 

Slutligen tackar jag dej för allt du gett mej.
Böjer ödmjukt på huvudet för allt du gav.
För all din oändliga kärlek.
Jag kommer sakna dej tills jag dör.
Med hopp om att en dag få möta dej igen och borra in mitt ansikte i din hals.
Sov så gott min ängel.
Sov så gott. 

Puss/ Mamma

Jag blir ledsen...

 

Detta inlägget är kopplat till inlägget nedan.
LÄS det först!

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att läsa igenom en del av de kommentarer som Laila Wahlgren Bagge fått under sina inlägg om hemlösa.
Någonstans mitt i denna läsning gick jag från att vara irriterad till att bli ledsen och förfärad.

Vad håller på att hända med det svenska samhället? Med det svenska folket?
När gick vi till att bli så satans inskränkta, oempatiska, egoistiska och elitistiska???
Var någonstans tappade vi omsorg om våra medmänniskor och olyckssystrar?
Jag citerar Lars Winnerbäck: " Jag ber till Gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur."

I kommentar efter kommentar tas inte bara Laila Bagge i försvar utan människor ondgör sej över utslagna. Över hemlösa och över missbrukare. Över fattiga och över utanförskap.
Det finns tydligen hur mycket hjälp som helst att få "om de bara inte envisades med att fortsätta med sitt missbruk."
De borde köpa mat och kläder istället för mobiltelefoner.
Det är skådespelare. De är ligor.
Beräknande och utnyttjande.
Parasiter. På oss hårt arbetande svenssons.
Nu GRÅTER de till och med.
De har själva satt sej i situationen.
Knarkat. Supit. Tagit sej till vårt land illegalt.
De får helt enkelt  S K Y L L A  S E J   S J Ä L V A!!!

Jag vet inte var alla dessa hundratals människor har skaffat sej sin kunskap om sluga uteliggare och golddiggers hemlösa men deras erfarenheter stämmer inte överens med min.
Jag har en hel del personliga erfarenheter av hur missbruk slår sönder en hel familj.
Jag har betydligt mer personlig erfarenhet än vad jag önskar mej om hur ett samhälle brister i att hjälpa sina svagaste.
Jag har dessutom en medfödd och upptränad empatisk förmåga.
Det vill säga, förmågan att leva sej in i en annan människas situation.
Och jag kan tänka...
Alldeles oavsett varför du sitter där utanför ett köpcentra med snön yrande omkring dej i trasiga kläder och händerna framsträckta med böjd nacke så är du ett offer.
Livet har fart hårt fram med dej, svårigheterna har varit större än dina resurser, förödmjukelsen är lika stor.

Psykisk sjukdom och alkoholism kan drabba vem som helst.
Ingen av oss är vaccinerade mot det.
Har du dessutom en genetisk svaghet, en trasig barndom och ett eländigt skyddsnät kan branten komma till dej fortare än du tror.
Vem är jag... eller du... att säga att en tiggare inte får lov att köpa sej en mobiltelefon för pengarna? Eller för all del, en flaska starksprit.
Vem är jag... eller du... att säga vad han/ hon ska orka, mäkta med, förtjäna?!
Om du som hårt arbetande skattebetalare känner dej så förbannat utnyttjad så kunde ni ju kanske byta liv ett tag? En månad eller så?

Puss/ Asta

Laila Bagge, välfärdens väktare

 

Laila Bagge... har det alldeles brunnit i skallen på dej?
Läste i Aftonbladet igår att "Laila fart ut mot uteliggare som hade mobiltelefon" och beslutade mej för att gå till källan. Lailas egen blogg.

Fru Wahlgren Bagge hade passerat en hemlös man som med knäppta händer satt och tiggde. Han hade en skylt på sej där det stod att han var hemlös.
Plötsligt ringde det och den fattiga mannen fiskade upp en mobiltelefon och svarade.
Den som ringde hade uppenbarligen oxå en mobiltelefon (Här drar Laila Bagge en massa förutfattade meningar om att den enda som kan ringa en hemlös är en annan hemlös.)
Efter att Bagge strängt spänt ögonen i honom gömde mannen raskt undan telefonen.
Laila Bagge skriver: "Det verkar vara ganska välbärgade hemlösa vi har här i Sverige."

Man kan ha åsikter och man kan ha åsikter.
Man kan som människor tycka olika.
Man kan som människa missförstå.
Men vissa åsikter uttrycker väldigt tydligt hur man ser på saker och ting.
Detta blogginlägget visade väldigt tydligt på Laila Wahlgren Bagges syn på utsatta och svaga. 

En enkel mobiltelefon kostar idag inte många kronor.
En mobiltelefon är en hemlös människas enda möjlighet att bli nådd.
Kanske av migrationsverket, kanske av socialen.
Kanske av sina barn... även hemlösa har ju ett förflutet?
Kanske av en vän.
Hemlösa får nämligen fortfarande ha vänner i det här landet.
En mobiltelefon är inget tecken på välstånd.
Mannen är ändå hemlös... för han BOR väl inte i sin telefon?

Laila Wahlgren Bagge gör i inlägget efteråt en halv pudel.
Menar att inlägget kanske inte var helt genomtänkt, att känslorna for iväg med henne och att hon är präglad av sin tid i USA.
Hon upplyser oss oxå om att det... faktiskt... finns som tjänar stora pengar på att använda fattiga människor att tigga åt dem.
Jag tror så här...
Att sitta mitt i smeten där "alla vi som fortfarande klarat oss" springer förbi med våra shoppingpåsar och matkassar, att sitta där i kylan och frysa med framsträckta händer och tigga är den yttersta förnedringen.
Jag hade själv hellre sålt min kropp.
Att böja sin nacke för några mynt i en kopp.
Fy fan.
Är det någon tillfällighet att både Laila Wahlgren Bagge och en annan medkännande donna... Katrin Zytomierska båda kampanjat för Moderaterna?
Ehhh. Knappast.

Usch!

Puss/ Asta