söndag 6 januari 2013

Svenskhet

 

Såg ett spännande program på Svt alldeles nyss. Kristina Kappelin åkte runt i Europa på jakt efter hur "svenskhet" ser ut och hur danskar och engelsmän, polacker och italienare  ser på "svenskar."

 Vi verkar uppfattas som intelligenta, välutbildade, kontrollerade.
Som lite stela, uppfostrade, demokratiska.
Jämställda. Pålitliga. Arbetsamma.
En smula tråkiga kanske...
Och så var det ju det här med den svenska synden.

Bortsett från allt det där erotiskt frisläppta så kan jag känna igen mej i bilden.
Svensken är... på gott och ont... kontrollerad.
Vi flyttar inte bilarna på gatorna om vi inte kommer fram, vi far inte ut och skriker å slåss om vår bil blir en smula påkörd, vi står i kö vi väntar på vår tur.
Vi är vänliga mot främlingar.
Jag tycker på många sätt om vårt sätt att förhålla oss till oss själva å till vår omvärld.
Att vi är lagom.
Inte för mycket, men heller inte för lite.

Samtidigt är Sverige precis som alla andra europeiska länder i förändring.
Det flyttar hit människor från helt andra kulturer.
Människor förälskar sej, gifter sej och bildar familj över etnicitetsgränser.
Vi reser mycket. Många svenskar bor utomlands långa perioder och kommer sedan hem igen.
Sverige är ett stort land, ett av de större till ytan i hela Europa och det vore ju märkligt om det inte fanns utrymme för att vara svensk på fler än ett sätt.

På -60 och -70 talet blomstrade Sverige och den svenska folkhemsmodellen.
"Den svenska modellen" skulle gå på export.
Idag har tiden kommit ikapp oss. Samhället ser inte lika dant ut och kommer aldrig att se lika dant ut.
"Svensken" av idag, de nya generationerna som växer upp ser mer till sin egen vilja än kollektivet.
Kapitalet styr. Regeringen av idag ser inte "klass" som något negativt.
Ändå är vi  Europas mest jämställda land. MED alla våra brister. MED alla kvinnor som halvt sliter ihjäl sej genom förvärvsarbete och det största ansvaret över barn och hem så är vi det.
Den "mjuka" svenska mannen och den generösa föräldraledigheten.

Vi har stor anledning att fortfarande känna oss stolta över vårt land och över "det svenska."
Samtidigt lika stor anledning att kritiskt granska oss själva.
I reportaget var Omar från Somalia med.
I 16 år bodde han i Sverige. Han gjorde allt han kunde för att integreras.
Lärde sej språket, deltog i politiken, sökte arbete och tog allt han fick.
Men han släpptes aldrig riktigt in.
Inte på arbetsmarknaden och inte bland "svenskarna."
Hans barn, födda här, gick i en skola där nästan inga svenskar gick.
30 barn i klassen och ingen som hade svenska som naturligt modersmål.
Omar tog familjen och flyttade. Till London. Där drev han nu ett företag.
Hans barn utbildade sej. Blev en del av samhället.
Varför släpper vi inte in människor som kommer hit?
Varför är det så noga att alla måste vara och bete sej precis som vi?
Som om nya influenser skulle skada vår folksjäl och inte, som det naturligtvis är, berika den.

Det finns vissa kända svenskar som gör mej så där riktigt, riktigt stolt över mitt land.
Ni vet så där så man får en tjock klump i halsen av stolthet när man ser dem. Hör dem.
Astrid Lindgren.
Peter Forsberg.
Zlatan Ibrahimovic.

Zlatan. Så allt utom blygsam, kontrollerad och stel.
Kaxig, stolt, med tro på sej själv.
Å varför skulle han inte?
Han är en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Denna lilla busiga, uppkäftiga kille från Rosengård Malmö.
Så ser svenskhet också ut.
Idag 2013.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Jag funderar oxå på ett inlägg om svenskhet. Jag träffade ett antal somalier i höstas och de berättade just det du beskriver om Omar. Trots internationella utbildningar och gedigna språkkunskaper fick de inga jobb i Sverige. Sånt slöseri med resurser!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med Freja. Sånt OTROLIGT resursslöseri. Av människor. Kunskap. Pengar.
      Idioti rent av. Kram

      Radera
  2. Det roliga är att jag lyssnade till ett föredrag förra året om en undersökning där man mätt hur svenskarna är som anställda gentemot andra nationaliteter. (Det var en av cheferna för internationella Volvo som var talare) Svenskarna är tydligen ett av de svåraste folken att chefa över eftersom de ALDRIG är lagom. Test efter test visar att vi är ganska stökiga och bråkiga och onöjda och att det inte går att sätta en amerikansk eller japansk chef över svenska jobbare, för vi knäcker dem direkt. De kan aldrig fatta varför svenska anställda aldrig bara kan hålla klaffen och göra som de är tillsagda.

    Jag tyckte det var en lysande rolig syn på oss mellanmjölkare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är spännande Åsa.
      Jag tror att "svensken" generellt sätt är väldigt plikttrogen och arbetsam.
      Att svenskar är uppskattade som arbetskraft runt om i världen.
      Samtidigt är vi... fortfarande, även om det tyvärr håller på att förändras... ett folk med starka fackliga traditioner.
      Det kan nog göra oss en smula "besvärliga."
      Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare