"Ring nu doktorn" säger en god vän.
"Du skulle inte kunna ta lite övertid?" frågar maken i samma stund som han ängslas över ekonomin.
När hjärnan är överkokt eller själen tömd... jag vet inte riktigt hur det är fatt med mej... så orkar jag inte tänka själv utan känner att jag "mår som jag blir tillsagd."
Alltså, när någon ömkar mej känner jag att jag behöver sjukskriva mej.
När någon kommer med krav så känner jag att jag får försöka spotta i nävarna.
Visa dom.
Jag har alltid föraktat svaghet hos mej själv.
Aldrig hos andra. Jag vet inte varför jag är tuffare mot mej själv.
Att "ge efter" för "vad-det-nu-är-jag-lider-av" är jag inte alls bekväm med.
Det tår på min självkänsla.
På den jag vill vara.
Samtidigt så känner jag ju igen mina symtom.
Jag blir irriterad, på personer och på saker som jag egentligen kan strunta i.
Som jag bara kan låta vara, vända blicken ifrån.
Jag blir rastlös.
Vill vila... men kan inte.
Vill ta mej för nåt vettigt... men kan inte.
Jag blir full av självförakt, talar hela tiden tyst i mitt huvud nedlåtande till mej själv.
Om att jag är klen. Ynklig. Gör mej till. Hittar på. Är precis som min släkt. Är så satans privilegierad men tycker synd om mej själv. Trååååkig. Osv.
Jag är trött.
Jag är förvirrad.
Jag glömmer saker. Hela tiden.
Jag är lättkränkt. Lättsårad.
Känslig för ljud.
Jag drar upp axlarna.
Biter ihop tänderna.
Kan inte koncentrera mej, inte formulera mej.
En ledig dag kvar. Jag får fundera vidare...
Puss/ Asta
Ja, du får ta dig en rejäl funderare. För det där skriker "utbränd" till mig. Eller "kraftiga stressymptom" som var den faktiska diagnos som stod på mitt sjukskrivningspapper för snart 10 år sen... Då jag skulle till affären och bara handla det jag behövde för att göra pannkaka och upprepade "mjölk, mjöl och ägg" om och om och om på väg till och i affären och tittade i min korg och kollade att jag hade allt och ändå inte hade gg med mig hem...
SvaraRaderaJa det låter som utmattning för mig. Jag blir precis likadan o då borde man ha dragit i handbromsen för länge sen. Gå hem från jobbet och vila!!
SvaraRaderaJag tänker precis som ovanstående här, du behöver vila. Utan att du är mindre värd för det och du gör dig inte till det minsta. Du har varit med en enorm förlust i en situation som redan innan var tuff. Klart som tusan att du behöver sätta ner foten nu och vara rädd om dig. Om maken är stressad för ekonomin och ser det framför hur du mår, så låt det vara så. Ta inte åt dig, även om jag vet att det är något som "drabbar" er båda att ha det tufft ekonomiskt. Men nu är det som det är, du måste vara rädd om dig och då får han antingen lösa det på eget vis eller så får han bita ihop - nu är du viktigast! Kram kram!
SvaraRaderaOoooh...de där tankarna. "Jag är PRECIS som min (valfri släkting)!" Inte bra. Bort med dem - vi är mer än våra gener!! Krama Gotten extra mycket idag.
SvaraRaderaHåller med ALLA föregående!!! Det skriker och ropar "utbränd".... Och lyssna till Åsa. För vi är vi. INTE som våra gener. ALLS!!!!!!!
SvaraRaderaKramar - till dig och Gottekillen