Det förbjudna som faktiskt inte känns förbjudet.
För jag älskade henne. Allt vad jag kunde. Varenda minut.
Och det visste hon om...
Men jag tänker ändå, att det kanske är förbjudet...
Att faktiskt se fördelar med att Märta är borta.
Med att bara ha Gottfrid kvar.
Först all denna rädsla.
Som jag har burit tätt under huden i flera år, rädslan att hon ska dö ifrån mej och hur jag ska klara av det. Om jag ska överleva det.
Men oxå att det är väldigt bekvämt i vardagen med att bara ha en hund.
Nu går jag å Gottfrid långa rundor.
Jag har honom nästan alltid lös.
Jag kan lägga fullt fokus på hans önskade och oönskade beteenden.
Kalla in honom å bara hålla med två fingrar i halsbandet vid möten med människor.
Han utsätts inte längre för Märtas... inte alltid helt korrekta... bedömning av omvärlden och slipper att påverkas negativt.
Vi kan träna ostört.
Just nu mycket frikommandon och "be om lov."
Å det går strålande!
Jag har ett annat lugn i promenaderna nu när jag har en hund att hålla reda på.
En valp som reagerar på ett sunt vis på det han möter.
Där det är roligt att möta folk och andra hundar!
Jag var alltid, alltid lite på min vakt ihop med Märta.
Å jag vågar säga att just det är befriande.
Gottfrid och jag kommer varann närmare hela tiden.
Jag har kommit på mej själv med att gå i försvar när människor säger "En hund som Märta får du bara en gång." Nyss sa jag det själv, men nu känner jag STARKT att "Nej, men Gottfrid är unik på sitt sätt, min kärlek till honom är unik och jag får aldrig en hund som honom igen heller."
Självklart saknar jag Märta. I allt jag gör.
Nyss fyllde jag i ansökan om återbetalning på hennes livförsäkring och fick gå igenom stamtavla och annat.
Det var jobbigt.
Så klart.
Allt som jag har kvar av henne å all den kärlek som var vår.
Men jag HAR Gottfrid.
Å han, han är en mirakelkille.
Puss/ Asta
Jag tänker att du har redan stått inför det värsta och vid allt hemskt som händer, om man vill se det - så finns det också sådant som är bra. Det är en gåva att kunna se det bara och bejaka det, tillåta sig bejaka det. För det är ingen som tvivlar på att om möjligheten fanns och du kunde få tillbaka Märta så hade du ju gett vad som helst för det. Men livet funkar ju inte så dessvärre och du fattar dig bra i din nya situation på ett sätt som tyder på att du - på gott och ont - har en god överlevnadsinstinkt. Även om man inte ska blanda ihop det med "att må bra" på något vis. Men du har lärt dig tidigt i livet att överleva det som är smärtsamt genom att ta fram det som är bra, vilket gör att du trots allt kan se det ljusa.
SvaraRaderaHan är så fin Gotte! Kram kram!
Jo det är sant. Jag kan ynka och gråta och vara väldigt känslosam men jag har ett jävlar anamma i mej som jag inte sett i så många fler människor.
SvaraRaderaEn överlevnadsinstinkt som kommer av vetskapen att man rest sej upp förut.
Ja, jag vet att du fattar...
Kram
Vill du höra något annat förbjudet:
SvaraRaderaJag har haft flera katter, men bara en som varit extremt speciell. Min Maca ( uttalas Maaatsa).
Hon har flyttat med mig hur många gånger som helst och aldrig knotat, bara kommit till mig och funnit sin plats direkt. Hon har legat på min mage och tittat mig djupt i ögonen flera gånger när har behövt lätta mitt hjärta. När jag har gråtit över vetskapen att hon inte kommer att finnas för alltid.
För henne vägrade jag flytta ihop med min sambo, den mest fantastiska man jag mött ( ja, du har ju läst mina gamla hyllningar )pga hans svåra allergi. För henne låg vi och betalade dubbla hyror i 4 år, till den dagen pappa och mamma sa stopp. "Ny flyttar Maca till oss och lever pensionärsliv på landet". Hon är bortskämd som få, men minns mig varje gång jag kommer hem. Hon lever ett superpensionärsliv med min pappa som är världens största djurvän.
Den dagen vi lämnade henne där grät jag högt och klagande (säg vrålande) hela bilresan hem.
Och många veckor därefter.
Och nu, två år senare, har det slagit mig att det var det bästa som kunde hända. Jag förlorade henne trots att hon lever och mår bra. Jag har vant mig vid ett liv utan henne.
Det kommer vara fruktansvärt den dagen hon lämnar, men jag fick den enkla vägen. Jag tror att jag kommer att behöva trösta min pappa mer.
Jag kan tycka att det är SKÖNT att jag redan har skilts från henne för att slippa få sorgen plötsligt, jag har liksom betat av den. (Även om jag kommer att köra olagligt den dagen de säger att hon börjar må dåligt).
Ser du Anneli, vi får lov att se fördelarna även om kärleken är lika stor.
Kram Jessica
:) Tack Jessica.
SvaraRaderaPrecis som du så klokt skriver visste Märta hur mycket du älskade henne - i allt du gjorde. Alltid. Och du kommer aldrig få en hund som Märta. Men du kan få en annan lika unik hund. Som Gotte. För det är som med barn - man älskar alla oerhört mycket - men på olika sätt.
SvaraRaderaKramar