lördag 12 januari 2013

Sammanfattning av ett liv

 

Jag var inte ens tjugo när jag såg filmen "Turner and Hooch."
En amerikansk dussinfilm bland alla andra om det inte vore för den ena huvudrollsinnehavaren. Hooch.
En Dogue de Bordeaux.
När han gjorde entré i filmen tror jag mitt hjärta stannade för ett slag.
Förälskelsen var omedelbar.
En hund så nära perfektion som det var möjligt.
Jag kände direkt att en sån hund måste jag ha en dag.
Men jag fann ingen uppfödare i Sverige.
Å på den tiden var importer inte lika vanliga.
Det blev en annan hund, en annan ras, min Baron. En Bouiver des Flandres.

Men jag glömde aldrig min dröm. När Baron gick bort som mycket gammal hund i november 2004 så började jag leta.
Jag talade i telefon med Sara från Helsingborg som samma dag hade varit med sin Dahpne i Danmark för att para henne med Rakham.
Sara gav inga löften om en valp men vi talade länge. Om att jag så gärna ville ha en pojk.
Den 16:e februari -05 ringde jag åter upp Sara för att höra hur det gick.
Dahpne hade då, samma dag, fått en kull valpar.
Endast en borttingad hane. Men om jag ville så kunde jag få en tikvalp.
OM jag ville?!


Två månader senare hämtade jag min tös.
Min Belburgo's Madame som kom att kallas Märta.
Märta, mammas hjärta.
Jag var så lycklig för min flicka, jag minns dagen som i samma liga som när mina barn föddes.
Samtidigt var jag inte mitt stabilaste jag. Min vän Lena hade dött dagarna innan.
Märta blev från första stund mitt ankare och min livlina.
Mitt i sorgen fanns hon där med all sin kärlek.

Jag märkte väldigt snabbt att Märta skulle inte bli någon enkel match.
Hon hade bara varit hos oss några dagar när hon på stan kastade sej rytande över en rottweilervalp.
Jag tog henne till brukshundsklubben och hon fortsatte att ryta å morra och ingenting jag gjorde påverkade henne. Hon gick inte att nå bland andra hundar.
Om de var valpar som hon eller vuxna hundar gjorde ingen skillnad.
Vi anmälde oss till valpkurs när hon var 4-5 månader och det var idell frustration.
Hon var bäst i klassen på att sitta, ligga, vänta och allt vad det var men kring hennes asociala beteende fick vi ingen hjälp. Bara ett konstaterande om att "hon hade fel på hårddisken och borde tas bort... för allas skull."
Jag gick därifrån och kom inte tillbaka.

Riktigt skitjobbig blev hon vid 18 månader.
Då började hon på allvar göra utfall mot människor oxå.
Å mot bilar. Å barn. Å... det mesta.
Vi tränade, tränade, tränade.
Alla gav mej rådet att ge upp. Jag vägrade.
Jag lärde mej tolka henne lika väl som hon tolkade mej.
Såg minsta skiftning i hennes blick, varje muskel, varenda känsloläge.
Hon var stark som ett as och jag kan inte minnas alla gånger som hon drog omkull mej. Som jag stukade kroppsdelar, slog upp knän, dunkade i huvudet.
Samtidigt var hon den snällaste som fanns mot alla hon kände och älskade.
Den tålmodigaste, vänligaste, kärleksfullaste hund jag mött.
Min själsfrände.



Vid 4-5 års ålder började vi äntligen få lite fason på henne.
Märta blev aldrig en social hund som man kunde ta med sej i alla sammanhang, men hon blev en hund som fungerade i vardagen.

Jag är helt säker på att hon var en gammal själ.
Med ögon som rymde all världens visdom.
Så intelligent att hon hela sitt liv fortsatte att förvåna mej med vad hon faktiskt förstod och kunde greppa.
Hon kunde så många ord och jag talade hela hennes liv med henne som om hon vore en människa.
Hon var från början mitt ankare, hon kom med tiden att bli min bästa vän.
Den som alltid förstod, alltid tröstade, alltid fanns.
Den jag sökte mej till i livets alla känslolägen.
Den jag gjort allting ihop med.
Gått långa rundor. Sovit eftermiddaglurar med. Badat nattbad tillsammans med.
Sett på stormen. Slappat i gräset. Spårat i skogen. Gråtit, skrattat, levt med.



I somras fick hon en lillebror. Gottfrid.
Av alla problem jag målat upp kunde jag inte föreställa mej det enda jag fick.
Att hon skulle komma att vara lite för snäll, för tålmodig med denna vasstandade lilla krokodillpojk.
Hon tog så väl hand om lillebror.
Lärde honom om livet. Vad han skulle akta sej för. Att han skulle vakta tomten.
Hon lekte med honom, kampade med honom, gav honom självförtroende.
Hon vakade över honom. Fostrade honom. Tvättade honom.

 
Jag tror  att Märta förstod.
Förstod hur mycket jag skulle komma att behöva Gottfrid den dag hon inte längre fanns.
Förstod att han inte var en ersättning, han var inte "istället för", han var min garant mot psyksjuka.

Hon dog i min famn när hennes tid var slut.
Med mina armar runt sej. Med min kind mot hennes.
Jag har dåligt samvete över att jag grät så högt och förtvivlat de sista minuterna.
Att jag inte förmådde vara lugn å trygg när hon gick.
Men jag hoppas å tror att hon förlåter.
Jag tror att hon skulle sörjt mej lika intensivt om jag dött först.

Jag kan inte fatta att jag ska klara mej utan henne resten av mitt liv.
I kanske 40 år till.
Att jag ska möta livet utan henne i både sorg å glädje.
Det är för tungt för att ta in.
För outhärdligt för att förstå.
Som Mattis säger i Ronja:
"Hon fattas mej. Hon har funnits jämt och nu finns hon inte mer och det skär i kroppen."
 

Min älskade, älskade Märta.
Vila i frid. Spring på gröna ängar.


Jag kommer alltid att älska dej!

5 kommentarer:

  1. Gråter när jag läser. Så otroligt fint och bilderna är bara så underbara, får en annan innebörd och kärleken lyser igenom på dem alla. Många varma kramar!

    SvaraRadera
  2. Underbart skrivet Anneli!Som sagt, vi som följt er har inte kunnat missa er fantastiska kärlek och tilltro till varandra. Som hundägare själv känner jag varmt med dig och förstår dig till fullo.Har verkligen lidit med dig dessa dagar i själ och hjärta.
    Varma kramar Carina

    SvaraRadera
  3. Jag säger till mig själv och mitt ömtåliga psyke, "gå inte in på Astas sida idag, vänta lite, du vet att du inte orkar". Men så är jag här ändå och det gör så outhärdligt ont och suger till någonstans i mitten av bålen som att det inte går att få luft. Hur ska det då kännas för dig?? Eller så är det dig jag känner. Jag har alltid haft alldeles för lätt för att känna in i andras situationer och det har gett mig ett liv fyllt av tårar och sorg.
    Jag är bara så tacksam att du var där, att vi inte behövde höra dig ha kommit hem till henne. Det vet jag inte hur det skulle kunnat hanteras.
    Du var där. Hon var trygg. Och du måste ta dag för dag, timme för timme, minut för minut. Jag har inga råd, de skulle bara innehålla cigaretter och något centralstimulerande... Kram.

    SvaraRadera
  4. Så himla vackert att jag knappt ser vad jag läser för mina tårar.... Tänk vad jag tycker om den hunden, fast jag aldrig mött henne! Och tänk vilket underbart liv du gav henne! Det bästa en hund kan tänka sig! Stor kram Mariah

    SvaraRadera
  5. Ramlade in här för första gången idag och läser dina rader om och om igen hur smärtsamt det än är. Jag lider med sig, o jag förstår dig då jag själv blivit av med en av mina små alldeles för tidigt. Stor varm kram till dig ❤

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare