Halv

 

Bild från igår. Så sent som igår...

Det är den tyngsta kvällen i mitt liv. Å då är jag ändå ingen förskonad människa.
Jag har varit med om mycket som är svårt, men ingenting i närheten av det här.
Det kan tyckas konstigt att jag sitter här å hänger då... skriver... men jag orkar inget annat.
En massa människor har erbjudit mej sin famn, sin axel, sitt öra och för det är jag förstås väldigt tacksam men jag orkar inte riktigt. Orkar inte med en tvåvägskommunikation. Förlåt.

Jag ser henne, jag hör henne, hennes dödsögonblick vill inte lämna mej.
Hur hon låt, hur hon spärrade upp blicken.
Men jag minns oxå hennes liv.
Hur hon så sent som igår sprang på stranden med den döda sälens huvud i sin mun,
så oändligt stolt över att ha snott det från lillebror.
Eller hur hon idag valde väg, vägrade gå åt det hållet jag ville och fick bestämma.
Hur hon slöt upp vid min sida å stoppade nosen i min hand som ett tecken på att hon ville ha en godis.

Nyss så levande.
Plötsligt så oåterkalleligt borta.
Jag tänker konstiga tankar, såna där som jag brukar möta hos anhöriga.
Att hon är ensam i kylrummet, att det är kallt.
Fastän jag vet att hon inte är där.

Hon var en hund med en gammal själ.
En "spåtant" sa att vi delat många liv.
Redan som liten så klok. Redan som valp min trygghet.
I hennes blick rymdes allt, all världens visdom.
Jag saknar henne.
Jag saknar henne så jag går sönder.
Jag saknar henne så jag tror att jag skall sluta andas.
Så att jag vill sluta andas.
Jag klarar liksom inte av det...
Att vara halv.
Att inte kunna borra in mitt ansikte i hennes hals och känna hennes lukt.
Var är hon nu?
Klarar hon sej?
Halv.

Puss/ Asta