Jag har funderat på en sak... och när jag nu skriver funderat så menar jag just det.
Inte surat. Funderat.
Jag har funderat kring varför jag möts av så mycket förväntningar, pepp och hejarrop kring att gå tillbaka till jobbet?
Jag har fått höra det hela tiden.
"En vecka? Ja, men det var väl en klok doktor. Passa på att vila upp dej nu."
"Det kommer att gå jättebra."
"Någongång måste du ju börja jobba, du kan inte vara hemma i evigheter"
"Du förstorar upp saker, gör det till oöverstigliga berg."
"Men, när kommer du tillbaka egentligen?
"Du behöver komma igång."
"När fan tänker du börja jobba? Du är ju ledig jämt!"
Ja, den där sista var maken...
Även innan Märta blev sjuk och sedan avled var jag trött.
Hade bröstsmärtor var och varannan dag.
Sov dåligt.
Kände mej ledsen och irriterad.
Glömsk och lätt att gå upp i varv.
Började bli ljud och luktkänslig.
Orkade inte med ens trevliga krav och händelser.
Utvecklade mitt asociala beteende till fullo.
Jag hade en jävla tuff tid på jobbet som kröntes av en obehaglig hotsituation.
Jag hade det inte mycket lättare hemma med mina relationer.
Så dog Märta.
"En hund" för de flesta. Få djurägare kan ens förstå.
"Jag hade en katt en gång och det var verkligen jätte tråkigt när den gick bort..."
Jo men Märta var inte "en katt" eller "en hund."
Hon var min bästa vän.
Men likväl.
Folk förväntar sej att jag ska börja jobba.
Att nog är nog liksom.
Jag känner många människor som varit sjukskrivna med utmattningssymtom och/ eller depression och som varit hemma i månader innan de slussas tillbaka.
Fint och försiktigt. Några timmar om dagen.
Med allas fulla förståelse och hejarop.
Till noll ifrågasättande.
"Men klart du ska vara hemma, sånt här kan ta jätte lång tid."
Men inte jag?!
Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller en förolämpning?
Tror människor att jag simulerar mitt psykiska illabefinnande?
Att jag överdriver? Hittar på? Bara är mitt vanliga lätt neurotiska jag?
Eller tror folk att jag är så förbannat stark så att jag spottar lite i nävarna och sen går jag ut å gör hjärt o lungräddning på någon med plötsligt hjärtstopp ena minuter, tar en utskällning för att "mamma på 94 år" inte vill äta och handleder nya kollegor nästa minut för att därefter bli försinkad i mitt egna arbete och glatt jobba över?
Alltså, jag vet inte...
Jag är inte typen som nån längre stund gillar att tycka synd om mej själv och istället för att försöka övertyga läkare, chefer, kollegor och anhöriga om att jag inte alls är i form så kommer jag att gå till jobbet imorgon å så fort som möjligt försöka komma in i rutinerna.
Kämpa på helt enkelt.
Men jag tycker att det är förunderligt....
Puss/ Asta
Jo så är det nog.
SvaraRaderaMärta's död blev det som fick det att rinna över.
På alla håll...
Det kanske blev så mycket större än om du mått "bra" när det hände.
Kram.
Nej, Märtas död "rann inte över."
RaderaMärtas död hade varit en katastrof när än den hände. Kram
Skit i vad omgivningen tycker och tänker om hur du mår! Det är bara du som vet när du är redo att börja jobba.
SvaraRaderaSäg bara....Lägg av nu "Jante" jag behöver inte din moral.
Sök upp en privatläkare och be honom om ett nytt sjukintyg, får du inte det så vänd dig till en annan osv.
Sedan ber du maken att jobba extra....med vad som helst, kanske städ,tvätt och matlagning.
Var hemma tills du känner dig redo! Kram!
Vet du Anonym. Jag orkar inte. Det känns som om det kostar lika mkt energi av mej att försvara min rätt att jag inte mår bra och att övertyga människor om det som att försöka jobba.
RaderaTack för din omtanke. Kram
Jag har inte förlorat Snape än, men den dagen kommer förhoppningsvis om 15-25 år... så nej jag vet inte hur du mår eller "vet" hur du känner. Men Man kan bara utgå från sig själv, och goda råd i detta läget känns bara fel... otroligt jobbitr att du inte blir lyssnad på eller känslan att inte bli förstådd... kabske dags att bli redigt förbannad?
SvaraRaderaTack Annanas. Jag orkar inte bråka. Kram
RaderaJa fy fan, Asta! Du har mått och mår skitdåligt. Och du har rätt till det. Jag förstår att du inte orkar kämpa för din rätt, det är väl ytterligare ett symtom på att du är under isen. Samtidigt, är det kanske det som är det värsta. Att må för dåligt för att må dåligt, typ. Jag tycker att din man, kan hjälpa dig. Hjälpa dig att komma till rätt läkare. EN GÅNG. SJukskrivas, för att du behöver det. Psykologisk hjälp, för att du behöver det - om du behöver det. Och inte behöva göra ett skrutt annat än att vara med Gottfrid och tid att sörja Märta, men också att ta hand om dig själv - på djupet ta hand om dig själv! Förlåt att jag blev irriterad härom dagen och skrev som jag gjorde. Förlåt på riktigt. Det var oförsiktigt och oempatiskt av mig. Kram Cis
SvaraRaderaDet är okej Cis. På riktigt. Kram
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag tar dig på allvar! Jag har följt din blogg läääänge. Dålig på att kommentera dock.
SvaraRaderaInte nog med att du varit "vissen" innan, du förlorar nån av det käraste du har! Tror tusan att det kan sänka vem som helst.
Jag tror att du mött fel läkare men jag förstår om du inte orkar strida.
Försök ta hand om dig. En dag i taget.
Stor stor kram!
Katja.
Tack Katja. Både för din kärleksfulla kommentar och för att du följer min blogg. Kram
RaderaLåter väldigt jobbigt som du mår nu. Kan ingen hjälpa dig att ta kontakt med en annan läkare,gå med dig dit och hjälpa till att förklara. Förstår att du inte orkar själv. Du behöver få vara hemma, ta hand om dig själv och sörja klart innan du börjar jobba. Bara få vara utan en massa ansvar, krav och måsten. Det tar tid att komma på fötter efter att man förlorat en stor del av sitt hjärta och inte mått bra innan det heller, det tar tid att läka.
SvaraRaderaSå tänk bara på dig själv och be om hjälp NU, även om det är jätte jobbigt. Du skall orka många år framöver också.
Var rädd om dig vännen.
Kramar och styrka från Malin i Skene
Tack vännen. Jag försöker så får vi se hur det går. Kram
RaderaJa du Asta det är ju knappast något du väljer att må piss. Vet hur känslig man blir för omgivningens synpunkter när man mår dåligt Lätt att säga att man ska skita i andra...å alla krav. Kan inte komma med några råd, men hoppas du kan prata med någon nära vän. Din make kanske inte fixar det riktigt. Han är van vid att se dej stark och nu är du skör vilket skrämmer honom. Visst, det är en tanke bara, och du tycker kanske det är helt fel. Vill att du ska må bättre.....kramar Magdalena
SvaraRaderaNej, det är sant Magda. Maken fixar inte det, vår relation handlar mkt om hur jag mår och vad jag bär. Så är det. Jag ömkas inte med direkt.
RaderaKram
Min kloka, fina vän. Det är svårt att skriva här - jag skulle vilja sätta mig och prata med dig. Få hålla din hand. Och stryka dig över kinden. För jag vet - vet att du mådde precis så som du beskriver INNAN Märta gick bort. Att det egentligen är DET som borde leda till till en sjukskrivning och inte detta med din stora sorg. För du är utmattad. Ledsen. Trött. Och du borde få en helt annan hjälp. Att J är som han är är ETT problem. Jag känner alltför väl igen reaktionerna och det att man är den som bär - och orkar.
SvaraRaderaJag är också övertygad om att att folk inte menar illa med sina uttalanden. Men att man helt enkelt inte riktigt känner till HELA situationen kring dig.
Jag tar dig på allvar. Och många med mig. Ta hand om dig.