Älskade vänner

Tack alla goa fina människor.
Här, på facebook, via sms.
Er omtanke och er värme får mej att både gråta och känna tacksamhet.

Märta är... just nu lite bättre. Efter att ha sovit knall hela dagen har hon ätit å rört på sej lite under kvällen. Haft diarré (hmmm, på nåt sätt hänger det ihop) och en god vän tipsade om att Inolaxol.
Vi får se.
Det är hopp å förtvivlan.
Vilket är just det... hoppfullt när det verkar lite bättre, fasansfullt när det är sämre.
Jag är till på fredag sjukskriven för min förkylning som jag faktiskt oxå har å fasar för att börja jobba igen å inte ha koll på henne.

Min bästaste vän Cissi kom över.
Trots att vi känner varann så väl så är det sällan vi bara "kommer över" utan att ha pratat om det först.
Hon hade läst på facebook.
Jag kände först när det knackade på dörren att "nej, jag orkar inte besök... jag orkar inte föreställa mej."
Så fort hon tagit av sej jackan å satt sej kramade jag henne och föll i gråt.
Sån där högljudd, klagande, snörvlande fulgråt.
Å hon grät hon med.
Det var så skönt!
Så skönt att släppa ut lite av all den där förtvivlan som jag känner.
Så skönt att ha henne här.
Att gråta, prata om annat, ja till och med fnissa lite.

Min Mini vakar över mej. Nästan lika oroligt som över Märta.
Jag fick såna fina sms av Systera Mi på jobbet.
Så där så man blir in i märgen rörd.
Om märg kan bli rörd?!
Jag vet inte.

Just nu är jag dödstrött.
Jag ska lägga mej på spikmattan. Läsa lite ur min bok.
Jag har mutat Märta med att om hon är pigg imorgon så ska vi gå ner till havet.
Hon ska få springa lös, bada, ja till och med rulla sej lite i den döda sälen som ligger där om hon vill.
Om hon bara är bättre imorgon.

Sov gott.
Jag älskar er. Allesammans. Tack igen för er omtanke.

Puss/ Asta