Det var Freja som myntade uttrycket och gav mej hans smeknamn.
Den Gudasända Gottfrid.
Och nog är han gudasänd alltid.
Allting med honom är så konstigt om man tänker efter.
Jag skulle inte alls ha valp just nu.
Om/när jag skaffade hund igen var jag inte alls säker på att jag ville ha ytterligare en Dogue de Bordeaux, jag var inne på nåt mer långlivat. Kanske en blodhund.
Jag skulle absolut ha en tik.
Så såg jag honom på bild när han var några veckor.
Utan att veta något om honom, hans föräldrar, hans stamtavla så föll jag.
Kunde inte släppa honom med tanken.
Bland alla hundratals söta valpbilder jag får upp i mitt facebookflöde så talade hans ögon just till mej.
Som om vi redan hörde samman.
Jag hade inga pengar, jag hade ingen sparad semester och än värre... jag hade inte makens godkännande.
Maken som aldrig i livet kunde tänka sej att ha två hundar samtidigt. Maken som helst inte vill ha någon hund. Maken som ta me fan aldrig ger med sej när han inte vill.
Men märkligt nog löste sej allting?!
Alla hinder gick att finna vägar runt.
Ytterligare ett märkligt sammanträffande...
När Gottfrid varit hos oss i TVÅ dagar blev Märta svårt sjuk.
I livmoderinflammation som kostade massor av pengar å oro.
Hade hon blivit sjuk två dagar tidigare hade jag med största sannolikhet aldrig köpt Gottfrid.
Inte haft råd, inte haft ro.
Men som av en mening tvingades jag handskas med oron över min gamla tant å lyckan över min valp.
Som av en mening hann han komma hem innan hon blev sjuk.
Av Gud sänd.
Det har han varit och det är han.
Utan honom hade mitt hjärta brustit och mitt förstånd gått sönder.
Varje dag. Varje timma. Varje minut ger han mej glädje och stolthet.
Så vacker, så glad, så ömsint och snäll.
Så älskvärd.
Min prins. Den av Gud sänd.
Puss/ Asta
Det finns en mening med allt :-)
SvaraRaderaSom min Snape... Utan honom hade jag bränt alla broar, sänkt alla skepp. Gömt mig för världen... underbara är våra pojkar
SvaraRaderaJag tror också på det där, att allt faller in i något oförklarligt som bara stämmer. Jag tänker på det som skedde mig igår, den tatuering jag funnit som jag hittat på en amerikansk blogg efter långt letande. Den skickade tatueringskillen till mig och frågade igår om jag kunde tänka mig. Vi båda rös, menade på att det var ett tecken att det var menat då tatueringskillen är ganska så "andlig" han med. Vissa saker går inte att förklara och det kanske inte är så tydligt i början varför det är som det är, men det visar sig sedan ha en poäng.
SvaraRaderaGlad för din Gudasända Gotte. Kram kram!
Inget djur kan ersätta något annat, men att ha ytterligare djur när man sörjer ett älskat djur gör sorgen lättare att bära. Det finns någon annan som behöver en, som ska tas om hand och som kan ösa på med sin kärlek när sorgen är som störst.
SvaraRaderaTack för länken, jag har länkat till dig oxå i dag, jag är arg tant för de där fjanterierna på Uppdrag Granskning.
Han ser så fin och snäll ut gottepojken. Tur du har honom. Annars...ja med tanke på vad din man tycker då.... så blir det inte en hund till inom snar framtid nu när du har din pojk. Men jag kan tycka att det skulle kännas märkligt att ha bara en hund. När man haft två. För att de har utbyte av varandra.... och det är en hjälp. Men det är klart. Det är säkert en vanesak. Det kan ju i somliga avseenden vara lättare med en hund med. Onekligen. Kram
SvaraRadera<3 Märtas gåva till dig..
SvaraRadera