Samlade tankar

 

Jag har jobbat ytterligare ett pass idag och det gick väl lite bättre än igår.
Kände mej inte fullt lika vilsen.
Men underligt bortkommen ändå.
Osäker inför enkla saker som att närma mej patienter.
Gammal kunskap som hur olika läkemedel skall beredas och som jag gjort tusentals gånger måste jag plötsligt kolla upp...
För att jag inte kommer ihåg.

Jag talade med min chef om det.
Sa som det var. Hur jag mår. Hur det känns.
Å hon är verkligen världens bästa. Hon lyssnar och förstår.
Hon bryr sej om, även om det kommer innebära problem för henne.
Hon rådde mej att söka läkaren jag hade sist det begav sej åt det här hållet.
Letade fram telefonnumret åt mej.
Jag ska göra det.
Jag tror själv inte jag vill vara sjukskriven, jag tror själv att jag behöver tid.
Men jag tänker låta honom som är klok å erfaren och en mycket empatisk man avgöra det.

Jag har verkligen de finaste kollegorna man kan önska.
Jag har fått så mycket stöttning. Så många kramar.
Jag vet inte hur jag kan ha förtjänat det?!
Smekningar på kinden.
Ömsinta ord. Om att jag är älskad. Saknad. Oroad över.
Hjälp. Avlastning.
Ständigt någon som dyker upp, hör hur det är, vad de kan hjälpa till med.
Såna kollegor har inte många.
Om ens någon.
Där är jag avundsvärd.
En kollega hade köpt en stor torkad tjursnopp till Gottfrid.
Så nu stinker det i hela huset.
Å Gottfrid är en lycklig kille.
Tack Lisan.
När jag kom hem så kom mannen med det käcka förslaget att "Jag kanske kunde jobba över lite?!"
Ehhh nej.

När jag körde hem undrade jag om jag höll på att bli psyksjuk på riktigt?!
Mitt på vägen kände  jag hur Märta lutade sitt huvud mot min axel så som hon alltid gjorde.
Samma tyngd. Samma känsla.
Men när jag tog efter henne var hon ju förstås inte där.
Men känslan av hennes lutande skalle satt kvar. Hela resan hem.
Vad kan det kallas? Paranoida vanföreställningar? Psykos?
Å tårarna kom.
Så klart.

Puss/ Asta