Jag tänkte inleda bloggåret med en massa tyckande. En ny serie skulle man kunna säga.
En ny utmaning till mej själv.
Ett "Asta tycker till om..." och till det får ni gärna önska.
Det vore roligt med lite debatt. En artig sådan så klart (men jag har bara den typen av läsare.) Här i kommentarsfältet eller i era egna bloggar om ni hellre har lust med det.
Jag tänker tycka till om allt ifrån hunduppfostran till frånvarande fäder. Allt ifrån alkohol till vikt och utseendefixering. Allt ifrån åldringsvården till programtablån i tv'n. Å som sagt, önska gärna ämnen.
Ikväll tänker jag tycka till om frånvarande fäder.
Ja jag vet... jag har skrivit om det tidigare. Men jag har å andra sidan skrivit om det mesta tidigare.
Jag besitter själv massiv erfarenhet av att ha växt upp med en frånvarande pappa.
Något jag inte idag vill eller kan klandra min pappa för.
Dels för att vi har... så långt det är möjligt... rett ut detta och dels för att det rådde en annan era på den tiden. På -70 talet.
Det var så på den tiden, vid en skilsmässa så skilde sej mannen nästan i lika hög grad från sina barn som sin fru, och i bästa fall träffade de sina barn varannan helg.
Trots det, och trots att jag inte minns att jag hade en särskilt god kontakt med min far redan innan skilsmässan, resulterade det i sår eller snarare en svaghet som aldrig riktigt läker.
Jag tror att ett barn som blir övergivet av en förälder reagerar på två sätt.
Antingen genom att inte vilja ha någon kontakt med denna som vuxen eller att ständigt söka sin förälders bekräftelse.
För mej har det absolut varit det sistnämnda.
Min pappa skrev i ett sms att han kommer och hälsar på mej i veckan för att han längtar efter mej. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur mycket det betyder för mej.
Så nog påverkar det en, för evigt, att växa upp utan pappa.
Men som sagt, jag klandrar inte min pappa längre.
Däremot reagerar jag hårt på andra frånvarande fäder.
Jag reagerade starkt när jag såg Leif GW Persson och hans dotter hos Skavland.
GW hade ungefär samma relation till sin dotter som jag har till min.
Han berättade om att han var en bättre morfar än pappa och dottern sa då att "jo det var sant att det gick bra med barnbarnen men det var sin mamma hon ringde om hon behövde barnvakt."
Leif GW Persson sa då att "han aldrig suttit barnvakt. Jo nån gång, åt sina egna barn."
Å han pöste och log som om det var något roligt och jag blev så vansinnigt provocerad!
Likadant med Claes Malmberg (en karl jag förövrigt alltid har haft ett gott öga till.)
Han berättade sin historia. Om hur hans pappa försvann ur hans liv vid skilsmässan när han var 5-6 år och sen dog när han var 11 år även om han inte fick veta det förrän han var tonåring.
Han beskrev, med och utan ord, hur han alltid saknat sin pappa och hur frånvaron påverkat honom. Hur han gått i faderns fotspår på så många sätt, hur faderslösheten lett till att han under långa perioder känt sej värdelös osv.
Rörande... på många sätt.
Likväl berättade han om hur han själv blev pappa som ung och hur det barnets mamma på många sätt fick samma roll som hans egen mamma haft.
Ensam med ansvaret. Han hade själv varit frånvarande och oengagerad i sin äldsta son.
Men hur tänker man då?
När man gör om sitt eget livs trauma mot sitt eget barn?!
Det fick vi inga svar på i "Stjärnorna på slottet" men jag undrar.
Det har länge varit känt hur söner påverkas av frånvarande fäder och brist på en manlig förebild men jag tror att döttrar reagerar minst lika mycket på att mista en pappa, sitt livs första kärlek.
Att det för livet påverkar hennes självbild och val av män.
Jag kan se på min egen make.
Hur han... liksom jag... brustit i sin föräldratroll emellanåt.
Hur han gjort fel, hur han varit otillräcklig. Orättvis. Oresonlig. Dum rent av.
Men han har alltid funnits där. Han har inte stuckit. Smitit.
Han har brustit... absolut. Men han älskar sina barn. Allihop.
Det finns ingenting som han inte skulle göra för dem om det behövdes.
Ve den karl som någonsin gör illa hans döttrar!
Jag skulle inte vilja vara i den mannens kläder.
Det finns inga pengar som inte skulle pungas upp, ingen väg för lång att köra.
Skaffar du barn så tar du hand om dem!
Oavsett omständigheter. Thats it.
Ingen kan säga att jag inte vet vad jag talar om.
Jag har haft många barn, under knappa förhållanden, med väldigt liten stöttning som väldigt ung.
Det spelar ingen roll. DU vet hur barn blir till, DU har valt dem.
DU tar ansvar för det.
Du brister alldeles säkert, men det är din skyldighet att göra det, så gott du förmår.
Med allt du har.
Ansvaret innebär att for ever and ever vara förälder och sörja för deras väl och ve.
Punkt!
Oavsett om du är man eller kvinna. Mor eller far.
Puss/ Asta
Ååå, min fina kloka vän!! Visst är det precis så - Jag håller för evigt med om det sista: JAG har gjort mina barn - då är de MITT ansvar. Delat med den man jag gjort dem med. Och för att det här, i den verklighet vi lever i finns ALLA möjligheter att det så skall vara. Att man tar hand om sina barn och älskar dem. Så gott man kan.
SvaraRaderaDäremot är det ibland faktiskt förenat med livsfara om barn lämnas ensamma med svårt drogpåverkade föräldrar. Om de växer upp i knarkkvartar. Men de skall ändå få lov att känna sig älskade av sina egna föräldrar - trots att de kanske inte lever ihop.
Mina föräldrar var som de var. Och därför bestämde jag mig för att bli tvärtemot. Och jag har hållit det löftet. Och jag har också låtit bli att bli bitter på det som var. För det ändrar inget av det som är.
Kramar - i MASSOR!!!
Du är klok du. Jag har oxå jobbat med min bitterhet och med att inte göra om samma misstag som mina föräldrar. Ibland har jag lyckats, ibland har jag kanske gjort andra misstag i stället. Livet och föräldraskapet är inte alltid lätt men man är skyldig att göra så gott man förmår.
RaderaKramar
Vi har snarare ett problem som är tvärt om. Min man Mark har en 10-årig son som kom till efter ett one night stand. Hans mamma har gjort det till sitt livs uppgift att på alla sätt i världen motverka att Mark ska få träffa sin son. Tyvärr har fäder ingen rätt i det här landet och full vårdnad tillfaller automatiskt mamman vid en separation och så måste man gå till familjerätten om man vill bli tilldömd umgängesrätt.
SvaraRaderaDet gjorde ju Mark för typ 6 år sedan och fick då varannan helg tilldelat sig. Nu har ju Mark möjlighet att ha sin son mer och vill ha honom varannan vecka men vi har inte råd att betala typ 70 000kr för advokat igen så därför finns det ingenting vi kan göra.
Till saken hör att Marks son AVGUDAR sin pappa och älskar att vara här. Hur tänker man då som mamma undrar jag? När man låter sin egen bitterhet gå ut över den man älskar mer än livet självt? Hon är så insnöad på att 'hämnas' att hon inte ser hur illa hon gör sitt barn genom att prata illa om pappa.
Det finns nog många föräldrar där ute som på ett eller annat sätt gör det som är fel mot sina barn för att 'ge igen' på en tidigare partner. I Marks fall var hans största misstag att be att få göra faderskapstest - det tog hon som att han tyckte att hon var en slampa och har varit vansinnig sen dess. Jag har varit tillsammans med Mark i 6 år och har en jättebra relation med sonen men mig har mamman aldrig ens hälsat på, hon visar klart och tydligt inför sonen hur mycket hon ogillar oss vilket är ren tortyr för honom och han säger ofta att allt han vill är att mamma och pappa ska vara sams...
Mina föräldrar hade båda barn sedan tidigare äktenskap och ingen av dom tyckte särskilt bra om sina ex men dom skötte det snyggt och det var ingenting som jag och mina syskon ens märkte av! Alla var samlade och höll sams på födelsedagar och andra högtider och dom satte verkligen alla oss barn i första rummet, precis som det ska vara!
Känner att dina Asta tycker till kommer att bli mycket intressanta!
Hej Nina, tack för din kommentar.
RaderaJa visst har du rätt i det du skriver. Å det är absolut ett problem det med.
Jag tror och hoppas att det blivit bättre med pappors rättigheter jämfört med på -70-80 talet precis som med frånvarande fäder. Men det går absolut för långsamt.
Det måste vara tortyr för din karl att inte ha någon makt kring umgänget med sin son och det är tragiskt när man som förälder inte kan se bortsom sin egen ilska för att ge sitt barn vad det behöver.
Jag förstår absolut att det kan bli så vid en skilsmässa... men år efter år efter år?!
Kram på dej.
Ååååh, jag tror tyvärr att många människor inte funderar alls över sitt föräldraskap. Det är bara något de "blivit" och tycker sig ha rätt till. Och jag vet inte heller om det är blod och genetik som alltid ska vara det som är svgörande. Min kusin adopterade ett barn i en öppen adoption, där adoptivsonens biologiska föräldrar är seriöst dysfunktionella men ändå har umgängesrätt. Han mår fruktansvärt dåligt av det. Ibland tror jag att man som barn också ska få säga "du, det är okej att vi inte träffas. Jag har manliga/kvinnliga förebilder så det räcker".
SvaraRaderaIbland kanske de frånvarande föräldrarna inte behöver komma tillbaka. Ibland kanske det är bättre att de håller sig borta.
Ja jag vet att du har en poäng där Åsa. Att vara förälder är mer/ annat än att dela gener och det finns självklart barn som mår bättre av att inte behöva ha kontakt med sina biologiska föräldrar.
RaderaFör att de är sjuka... psykiskt, kognitivt eller i allt för grovt missbruk.
Föräldrars rättighet till sitt barn kan vara allt för generös. Har själv sett sådana exempel. Kram på dej och God fortsättning.
Spännande detta. Håller med dig asta på den punkten att lever man i ett förhållande och skaffar barn har man fullt ansvar.
SvaraRaderaMen vill du debatt så kommer min kommentar här, som jag inte alls vill något annat med än ett inlägg i debatten. Detta tycks/tänks nu, kanske inte imorgon.
Sedan läste jag ju Ninas inlägg och jag var på väg att skriva något liknande. jag tror tyvärr att det finns många men i relationer och utanför relationer som blir fäder utan att vara medvetna om det. Sedan kan de självklart ta ansvar för att skydda sig.
Har en kompis som väldigt blåögt litade till en kvinna lite väl fort i relationen. Där hennes historia med olika fäder till två barn till oss andra skrek ut, VAR FÖRSIKTIG! Men nu är han pappa. Till en dotter som han gärna skulle vilja vara en god förälder åt. Men kvinnan i fråga ger honom inte chansen.
Tycker det är uselt gjort av de kvinnor som påstår sig skydda sig med p-piller, spiral osv men faktiskt inte gör det. Men skall inte som man behöva stå bredvid när kvinnan sväljer p-pillret... För att de så gärna vill ha ett barn.
Jag vill inte försvara men rakt av inte framställa kvinnor som rakt igenom usla.
Egentligen handlar väl allt om samma sak, TÄNK PÅ BARNENS SITUATION!! So Åsa skriver ibland måste även barnen få välja. Att barn tvingas iväg till en mamma eller pappa för att "lagen" säger det tycker jag är hemskt.
Nåja det var dagens just nu tankar
Kram
Du har verkligen många poänger i din kommentar min vän och jag håller med dej till fullo. Ändå är det så, har man ett barn så har man, och då tar man ansvar!
RaderaKram
>Otroligt kloka ord!!
SvaraRaderajag har även jag växt upp med en frånvarande pappa ( alkoholist), som sedan dog när jag fortfarande var ung.
Den dagen jag fick barn sa jag till mig själv att jag ska ge mitt barn det jag aldrig fick!!
kram
Hej å välkommen. Tack för att jag får ta del av hur du haft det.
RaderaSäkert är det så att de med lyckliga barndomar försöker ge sina barn det samma medan vi som kanske inte haft det lika flott alla gånger försöker undvika att göra lika dant. Sen handlar det ju om resurser, vad man förmår som människa...
Kram på dej
som i en kommentar ovanför skriver så är det hemskt med mammor som hindrar barnens pappa från att träffa dem, lixom att försöka lura på sig en graviditet.
SvaraRaderamen i övrigt kan jag inte påstå att jag personligen har någon jättebra erfarenhet av papporna i mitt liv.
När jag var liten var jag pappas flicka. när jag blev tonåring började han jobba i norge var borta mer o mer. tills hans nya i norge ringde min mamma o berättade o jag fick trösta min mamma.under tiden hade jag fått en lillasyster men då hade han sagt till sin nya att han skulle ner o hälsa på en bekant som fått barn trots det var hans egna. hade lite svårt att klara sveket. vi såg inte mkt av honom under flera år tills han kom ner ett par dagar innan min mamma dog efter flera års kamp mot cancer. jag var då niton o själv trebarnsmamma och hade dessutom sett mkt efter mina småsyskon (yngsta systern var då 8år) vo kom inte så bra överrens då heller för han klampa in o skulle ta över o dessutom tyckte jag inte att han tog hand om mina syskon bra enligt mig. men efterhand så la sig saker o nu umgås vi men jag har aldrig kommit honom spec nära sen dess. Men älskar honom trots allt. han är en väldigt trevlig o charmig gubbe =)
inte haft tur med mina pappor till mina egna barn heller. de tre stora barnens pappa tog inte mkt ansvar medans vi bodde ihop. när vi separera var de där varannan helg o fick mkt bättre kontakt. dock blev det slitigare när han blev sambo o de fick låssesyskon (som dessutom var klasskamrater till två av barnen). smällen kom när min äldste dotter fick sin sjukdom o under en period svävade mellan liv o död. han sa att han inte ville ha nåt med henne o göra. han o sonen kom ihop sig om detta o så bröts deras kontakt med. med yngste dottern pratar han lite ibland när de ses ute men inget mer. de andra två gkor han bara surt på. äldste dottern har skrivit brev på brev för att få träffa honom men icke. han bor 5 min promenad väg från oss.
mina yngsta barns pappa har aldrig brytt sig spec om sina barn. för ego o mer brydd om sina kvinnoaffärer. barnen har vantrivts där emn jag har ändå försökt få dit dem nån helg i månaden för att de inte heller skulle förlora sin pappa. men i somras hände en sak som gjorde att jag sa att sonen som nu är nästan 12 själv får bestämma. vilket ledde till att barnen inte sett honom på ett halvår o han har skickat några sms bara...
jag tror verkligen barn behöver sin pappa, båda sina föräldrar. jag kan må dåligt när jag tänker på att min yngste son verkligen behövt nån manlig förebild men får hoppas det går ändå.
är en dålig pappa bättre än ingen pappa?
sen kan jag tycka att det är illa när det fortfarande är vanligt att säga att pappan passar barnen. att så måna ensamstående mammor måste be papporna om hjälp när papporna ska ta dem. mina minstas pappa var extrem han såg det som att han hjälpte mig vilket jag skulle vara glad för när han ahde dem varannan helg...
skulle kunna skriva spaltmeter hehe...
som tur är finns det ju faktiskt många bra män också =) min bror tex... o min stora son kommer bli en bra pappa känner jag på mig.