Konflikträdsla

När min äldsta dotter var här i förra veckan talade vi som alltid om livet, om oss själva, om relationer runt omkring oss.
Jag frågade henne "Varför är jag alltid så konflikträdd, varför blir jag orolig så fort någon riskerar att bli arg eller besviken på mej, så fort jag riskerar en strid?"Å hon svarade "Det beror väl på din barndom och relationerna du hade kring dej då."Men ÄR det verkligen så enkelt? Å varför i hundan blir aldrig det där"inre barnet" vuxen och stark trots många år i terapi?

Vad var det då med "min barndom och relationerna runt omkring mej som barn?"
Jag vet inte vad det är med min släkt men den har alltid präglats av gräl och brustna kontakter.
Min morfar bröt kontakten med sin mamma, min pappa så gott som med sin pappa.
Det har alltid varit mycket "far åt helvete" och man har verkligen menat vad man har sagt.

Under hela min uppväxt hörde jag gräl mellan olika familjemedlemmar där tongångarna alltid var dem samma "Dra åt helvete med dej. Du behöver aldrig mer höra av dej. Kom nu,så går vi osv."Min pappa försvann tidigt så gott som ur mitt liv även om vi sågs några timmar åtgången årligen och jag tror alla skilsmässor påverkar barn... särskilt så skitiga som mina föräldrars.
Jag längtade alltid efter min pappa som barn. Det är ett av mina starkaste minnen från barndomen, denna längtan och dagdrömmarna om hur det skulle bli "när pappa kom tillbaka."
Men pappa kom aldrig tillbaka. Mina föräldrar blev aldrig ett par igen och även om jag på intet sätt klandrar honom idag för det... tidsandan på -70 talet var sådan... så var det många gånger han sagt att han skulle komma, mamma förberedde oss, vi väntade ivrigt... och han aldrig kom.

Som tonåring växte jag upp mestadels hos mina morföräldrar.
Vid konflikter med dem... och dom var många... hette det alltid "Du kan flytta härifrån. Du kan dra hem till din mamma som inte vill ha dej. Vi orkar inte ha dej kvar!"Även morfar som stod mej så nära... jag var ju alltid morfars flicka... sa så där när mormor och jag grälade, han tog alltid hennes parti utan att någonsin fråga om min version av historien.
Å ibland flyttade jag hem till mamma... som i sin tur kastade ut mej när det blev bråk.

Kort sagt lärde jag mej att aldrig ta kärlek för given.
Att gräl och kontroverser kunde leda till kylan. Det fanns ingenting som var ovilkorligt.
Inte för mej, inte för någon.
All kärlek berodde på hur man uppförde sej.
Pappa bad mej fara åt helvete när jag var strulig 12 åring, mormor och morfar tog avstånd från min bror när han började knarka. Det finns åtskilliga fler exempel.
Det var helt enkelt så det var.
Jag har själv lite av detta i mej som vuxen.
Inte mot mina barn, aldrig att jag skulle kunna hota dem om att förlora min kärlek för någonting som helst, det är en grundläggande rättighet för varje barn, att älskas no matter what av sina föräldrar... men till andra kan jag vara så.
Säga Fuck U, dra åt helvete, stolt vägra att höra av mej igen om jag blir sårad.
Att bli sårad, känna sej kränkt är i min värld mycket värre än att bli urförbannad.
Trots att jag tycker det är förkastligt att lösa konflikter så med människor jag egentligen älskar och trots att jag egentligen gör mej själv minst lika illa genom denna "stolthet" så har jag det i mej...
Rädslan att bli lämnad är så mycket starkare än att lämna.

Så visst... visst finns det en anledning. Säkert har det påverkat mej.
Men jag är ändå medelålders nu. Å konflikterna behöver inte ens vara särskilt svåra eller med människor som står mej nära.
Det kan vara rätt ytliga bekantskaper och rätt så små konflikter... men det väcker nästan alltid en ångest i mej att gräla.Å i synnerhet av bli avspisad. Avpoliterad och bortvald.

Så trött man kan bli på det där ängsliga lilla barnet inom sej.

God natt vänner.

Puss/ Asta

Pisse-Nisse

...är 10 veckor imorgon.
Har är oxå en riktig liten pinkemaskin och sista dygnet har det gått uselt med kisseriet...ute alltså.
Inne går det alldeles utmärkt.
Om jag säger att Gotte mannen kissar en gång i kvarten under sina vakna timmar så överdriver jag inte.
Det torks å moppas mest hela tiden.
Å så där jäkla mycket GÖR det ju inte... det är mest att man blir frustrerad på sej själv.

Jobbade dagen idag. Tog min stora prinsessa på en runda när jag kom hem.
Det här med att skaffa valp ÄR veerkligen som att ha ett äldre barn och få en liten bäbis.
Det är så skönt med lite egentid med Märta... som plötsligt framstår som ÄNNU större, klokare och mer lätthanterlig än tidigare. Ni som har barn vet... vilken enorm rumpa 2½ åring plötsligt har när man jämför med den lilla nyfödda.
Med Märta kan jag traska på i rask takt, låta tankarna löpa, njuta av nuet.
Med Gottfrid krävs fullt folkus hela tiden. Å så fort man kommer utanför tomten får detlockas å pockas annars sätter han sej på sin lillarumpa å pipet eller springer hem.
Han å andra sidan gör mej lycklig in i själen med sin sprudlande kärlek... med 111 pussar i ansiktet på mej så fort han kommer åt.
Han får mej att fnittra förtjust.
Märta får mej att känna mej lugn, trygg och hemma.
Härligt, härligt med båda delarna.
Å samtidigt så ofantligt mycket "hund"... jag hinner inget mer, inte tänka några andra tankar.
Jag känner att jag är en tråkig bloggare... men va fan, jag får vara det just nu.

Igår åt den lilla mannen hyfsat. 2½ mål (av 4.)
Idag har han ätit 3 av3 och verkar hungrig hela tiden, får se vid kvällsmålet om det blir "full pott."
Han går å snattar av Märtas hårda kulor, hon har sin mat framme mest hela tiden å han blir tokig av lycka å tiggeri när kylskåpet öppnas. Korv är typ det godaste som finns!
9 kg väger lillkillen i dag. Imorgon är han 10 veckor. Han är lite skrinn, men inte mager.

Å precis nu drog Märta en bordeauxrus över trädgården.
Härligt, jag minns inte när hon gjorde det sist!
Livet är gott ändå...

Puss/ Asta

Framåt

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om ångest.
Det låter uppmuntrande va?
Om hur ångesten liksom huggt sej fast i mej med stora vassa tänder å vägrar släppa taget trots att det väl ändå är dags att blåsa "faran över" gällande Märtas pyometra.
Jag tänkte skriva ett inlägg om min stora konflikträdsla.
Hur det liksom knyter sej i mej när jag måste stå upp för mej själv och ta allt ifrån en mindre kontrovers till större gräl, hur  jag tror det härstammar ur min barndom och saker jag då var med om och hur förbannad jag är att bara min kropp åldras och att jag aldrig blir vuxen nog min barndoms sorger.

Men vet ni, det får bli en annan dag. Ett annat inlägg för ikväll känns allt så himla BRA!
Alltså...ångesten bor kvar där i magen men jag kan ändå glädjas.
Märtas sår på magen är så gott som läkt på utsidan, inuti tar det  längre tid.
Gottfrid har ätit flera mål med god aptit.
Å hundarna är så himla fina ihop.

Lillskiten provocerar henne emellanåt. Han blir bitigare och bråkigare när han är trött.
Som en övertrött unge.
Då försöker han stjäla hennes ben och leksaker. Smyger runt henne, närmar sej försiktigt...
Stannar upp när hon morrar lätt och fortsätter sedan.
Å Märta i sin tur slänger med sina leksaker ivrigare och med större entusiasm än någonsin. :)
Deras samspel är fantastiskt att se.
Å Märtis är sååå tålmodig ändå.
Hon ser närmast förvånad ut när han biter henne.
Min fina,fina tjej.
Min fina, fina kille.
Min ljuvliga lilla flock.
En vecka har gått å de börjar redan finna sina roller.

Gottisen har kissat inne en gång idag.
Det gick så himla bra de där första dagarna, men då var vi ju ute mest hela tiden.
En valp behöver kissa när han lekt, sovit,ätit el druckit... vilket är i princip HELA tiden.
Han kan kissa ute, leka 5 minuter å sen kissar han igen.
Men det gäller att vara så observant och ihärdig som man kan.

Jag har jobbat första passet idag på en vecka och Mini har varit hundvakt... med bravur måste jag säga.
Nu ska vi knyta oss allihopa här på köksgolvet... jag å mina douges.
Sov gott alla.

Puss/ Asta

God natt

Jag är förbannad och ledsen ikväll.
Vill egentligen inte ventilera några privata konflikter på bloggen och tänker inte göra det heller... mer än i generella drag.
Jag skrev tidigare idag ett inlägg om att "Bara för att..."
Bara för att jag blottar svagheter eller erkänner tillkortakommanden, vädrar oro eller vad det kan vara så vill jag inte att det ska ses som en svaghet och en öppning i att mästra mej hur som helst...
Då skrev jag det utan någon särskild i åtanke. Men ikväll är det precis vad som har hänt.

Jag tycker att jag är en öppen människa. En förlåtande människa.
Jag har lätt, nästan för lätt, att blotta mina misstag eller min osäkerhet och jag tar gärna emot goda råd och förmaningar... om de utdelas med respekt.
Men jag är 43 år fyllda. Jag har varit vuxen längre än de flesta i min ålder och ta me fan klarat mej själv sedan jag var väldigt ung.
Jag är ingen curlad unge. Mina föräldrar har aldrig funnits för mej i form av ekonomisk buffert, barnvakt eller kommit till undsättning i andra sammanhang.
Jag är självständig, vuxen och normalbegåvad.
Det jag åstakommit... inte så jävla mycket i och för sej... har jag ta me fan gjort för egen maskin.
Ändå finns det människor som tar sej rätten att trycka till mej, att tämligen öppet antyda att jag är okapabel, att framföra "goda råd" på ett hånande sätt. Människor som inte respekterar att "nu är det nog, nu talar vi om nåt annat" utan bara MÅSTE dra ett par vändor till om hur FEL jag gör.

Varför gör man så mot någon man åtminstone borde älska?
Ingen aning men ledsen och pissed of blir jag lika fullt.
Å förbannad på mej själv över att jag bryr mej.
Människan i fråga är själv varken mer eller mindre klok än vad jag är.
Borde se över sin egen byk istället innan den kritiserar mej.

Bara för att jag är snäll låter jag mej inte trampas på.
Bara för att jag blottar osäkerhet är jag ingen idiot.

Puss/ Asta

Så gick en vecka

En vecka med Gottfrid hemma nu.

Det har gått så fort å samtidigt känns det som en evighet.
Jag antar att det framförallt beror på att Märta varit sjuk å opererats.
En känslosam vecka. Berg å dalbana,

Om ni tycker det är mycket "hund" i blogginläggen så kan jag säga att det är inte mycket bättre irl.
Allt kretsar kring hunderi å att få ihop den nya flocken.
Familjen är lite som när man får en männskobäbis till familjen.
Alla i akttar valpen, pratar om valpen, tänker på valpen.
Som om vi blivit oförmögna att kunna tänka på annat även om vi vill.

Vi trevar efter våra roller och börjar långsamt finna dem.
Märta fostrar inte i parti å minut, Gottfrid FÅR nu lov att röra sej.
Han i sin tur växer av det å är en riktig liten retsticka. Främst mot oss i människoflocken... Märta vågar han inte riktigt ta ut svängarna med på samma sätt.
Men visst kaxar han mot henne med... och sen rusar han så fort de små benen bär honom där i från.
Mej kan han leka snällt med eller gosa tillsammans med för att rätt som det är plötsligt köra sina sylvassa små gryn in i en mjukdel... en överarm, en tå eller en valk kring midjan.
Låt er alltså inte luras av hans änglalika look.

Oj oj oj vad det regnar nu.
Himlen har fullkomligt öppnat sej. Samtidigt är det varmt å kvavt som i ett växthus.
I år måste väl ändå bönderna vara nöjda?!

Puss/ Asta

Som Bruce

Jag tycker att Bruce Springsteen är en riktig karl.
Jag älskar mångfald och jag är positiv till överskridande könsroller men antar att jag är gammeldags nog att tycka att visa män är mer karlar än andra.
Vissa egenskaper så mycket mer attraktiva och "det-rycker-i -äggstockarna-framkallande."
Precis som vissa män bara går igång på storbystade blondiner med anktrut.

Nu känner inte jag alls Brucean.
Vi är på intet sätt "du" med varann.
Det är mer som jag inbillar mej att Bruce är, det är DEN bilden jag går igång på.
Ni vet, workingclass hero.
En varm, enkel, jordnära man.
En man som inte behöver hålla på och låtsas, inte behöver köra nåt matchospel för han är lixom så självklar ändå.
En händig karl. En man som lika självklart lagar tvättmaskinen när den gått sönder som han torkar upp en pöl med kiss valpen precis lämnat efter sej.
En man som dricker med måtta, som inte kör en massa sexistiska skämt för att en annan karl är med, en man som kan konsten att kyssas å som kan grilla kött så det blir perfekt.
Sån! Tror jag att Bruce Springsteen är.

Trygg.
Ömsint.
Stark och stadig.
Intelligent.
Snäll.
Utåtriktad och omtänksam.

Rent utseendemässigt är jag svag för enkla män.
Män som inte ser ut att anstränga sej så jävla hårt med sitt yttre.
Som har naturliga muskler, snaggat eller vindrufsigt hår.
Skäggstubb å glittrande ögon.
Jeans och t-shirt.
Workingclass hero.
Som Bruce.

Puss/ Asta

Bara så du vet...

Bara för att jag är snäll...
...finner jag mej inte i att bli trampad på.

Bara för att jag är förstående...
... vägrar jag låta mej utnyttjas.

Bara för att jag blottar osäkerhet...
... tolererar jag inte att bli dumförklarad.

Bara för att jag är skör...
... kommer jag inte att acceptera vad som helst.

Bara för att jag själv gjort fel...
... tänker jag inte låta mej hållas som gisslan i evighet.

Bara för att jag visar mej svag...
... har ingen rätt att utnyttja det.

Puss/ Asta

En ny revolution...

Linda-Maries bild blev delad 70 000 gånger på facebook och mestadels positiva kommentarer stömmade in angående hennes bild och hennes uppsåt att ha rätt att synas trots att hon inte är trådsmal.

Ja, det finns uppenbarligen en behov av att se... och sprida... bilden av att kvinnor ser olika ut just nu.
En liten minirevolution som förhoppningsvis kan växa till nåt större. Bli en "snackis" som når ända fram till modedesigner, modellhus, fotografer, tidningsredaktörer, reklammakare osv.
Man ska inte underskatta människors vrede och kollektiva vilja till förändring.



Härovan är ytterligare ett exempel på en bild som sprids och delas på facebook.

För mej handlar det inte om att det är "bättre att vara rultig eller mullig."
Att det skulle vara mer sant och mer naturligt.
Att vara smal är oxå vackert.
Det som det handlar om rätten att själv få välja och att inte påtvingas ett ideal.
Att kläder sys upp efter modeller som är180 långa och väger knappa 50 kg när majoriteten av kvinnorna som köper kläderna inte ser ut så där.
Det handlar om rätten att flickor och unga kvinnor inte ska matas med budskapen som reklam och tidningar ger... "Svält dej eller var ful."

Mångfald är alltid bättre än enfald.

Puss/ Asta

Fredag igen då

Jo då, han är fullfjädrad så liten han är, skulle man kunna säga.
På att fostra sin mor. Både när det gäller att tigga, pressa mej till att servera godare mat å att bli buren överallt.
Trams...tänker kanske ni?!
Pröva själv att ha en valp som klänger om benen på er å piiiiiiiper på promenader och som sen sitter nöjt i famnen och tittar på allt medan han belönar dej med en å annan puss i ansiktet.
Det är rätt enkelt att falla till föga då... och så tar inte 10 minuters rundan en timme heller.
Mini å jag skojade om det på rundan idag, jag kommer få enorma biceps när jag släpar runt på Gotte om några år. 70 kg hund kräver sådana om de absolut ska bäras.

Jag tror att jag får ringa till djursjukhuset och klaga imorgon.
De har nämligen inte bar opererat bort Märtas livmoder å äggstockar utan tydligen även hörselorganen.
Själva öronlapparna är kvar... men inuti är det tomt.
Hon HÖR ingenting längre. Inte förbud, inte "nej", inte ens sitt namn eller "vill du ha korv."

Annars har vi en lugn...trött... fredagskväll här.
"Lillebror" var å hälsade på Gotte för första gången. Stora dottern åkte hem.
Vi har mest hållt oss i skuggan idag. Märta är feberfri. Såret ser ut att läka fint men hon är frustrerad över att bara få gå kortisrundor.
På söndag börjar jag att jobba igen, har riktig ångest för det...
Över lag mår jag inte... helt bra psykiskt.
Det är som om spänningarna efter Märta sitter kvar, sög musten ur mej.
Det å ängslan över hur det ska gå när jag börjar jobba med hundarna, om Gotte ska fixa att sova själv här nere med Märtis osv.
Kanske är lite vardag precis vad vi behöver?!

Kan ni känna igen det där? Att bli lite "nedsatt" psykiskt efter en pärs att man sedan överreagerar med oro på småsaker?

Puss/ Asta

Hundliv del 763

Förlåt, förlåt alla vänner å läsare som inte är hundintresserade.

Jag lovar att så småningom komma igen med andra ämnen men just nu är det väääääldigt mycket "hund" i mitt liv.
Nästan VÄL mycket, det är ett evigt passande å mattjatande och uppmärksaamhet på den konvalisenta.
Imponerad måste man ändå bli... en så stor bukoperation och hon hoppar upp å ner i trädgårdsmöblerna Märta plätta.
Såret ser fint ut, läker som det ska och har slutat blöda, men jag får passa henne hela tiden så hon inte gör olämpliga rörelser.  Än är inte risken för komplikationer över och värmen oroar mej en smula...
Å så ätr hon inte. Inte sin mat... men idag har hon ändå ätit lite smörgåsar och pannkakor.

Den "lille mannen i mitt liv" är plötsligt inte så timid längre.
Vad hade jag räknat med... han är ju av hankön.
Gottemannen får sina små kaxspel om dagen när han biter i allting helt besatt och verkligen ANSTRÄNGER sej för att hitta på hyss.
Idag morrade han åt svärsonen när han tog ifrån honom en del av en död fågel.
Hundmat går inte att äta. Grädde är usch. Smör är usch det med. Köttfärs... nja, lite grann.
Men torkade bajskorvar är filimums. Pannkakor fantastiskt. Korv gott.
Det är svårt det där.
Han har gått NER nåt halv kilo i vikt och jag vill så förtvivlat gärna att han ska komma igång med maten å genom att erbjuda honom allt å ingenting binder jag kanske ris åt egen rygg. Mannen är av den hårdare stammen och tycker att "vi erbjuder honom mat, har han inte ätit på en kvart plockas det bort"... men kan man verkligen GÖRA så när de är små?
Han växer ju massor, han måste ha mat.

Solen har verkligen varit på sitt allra bästa humör nu ett par dagar.

Kul för alla med semester. Själv är jag ju hemma för "vård av hund" och det är klart att även om jag hellre hade en frisk hund så är det ju trevligare att vårda vovvar i sol än i regn.
Ändå längtar jag efter vardag. Att mina små fjun har funnit sina roller, att Märta ska vara återställd, att det här nervösa i magen ska släppa nångång.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Olycka fängslar mer än lycka

Jag vet inte hur jag stått ut de här dagarna utan ert stöd.
Å det kan jag säga, vill man slå läsarrekord så ska man ha en sjuk hund.
Jag hade nästan dubbelt så många läsare i måndags som jag normalt har.
630 stycken hittade hit och läste om min orodet dygnet.

Det är märkligt det där...
Jag är likadan själv. Olyckliga rubriker, dramatik i en människas liv, lockar mej mer än de lyckliga.
Jag antar att inte bara jag och ni är sådana... hela mänskligheten är det.
Varför skulle annars tidningarna skriva hela bilagor med artiklar när nåt tragiskt hänt.
Den drabbades gamla klasskamrat, en förskolelärare från dagis, grannar ska uttala sej om tragedin.
Alla bäst är så klart någon gråtande förälder.
DÅ säljer tidningarna.
För egen del är jag djupt tacksam över alla kommentarer men oxå de höga läsarsiffrorna.
Känslan av att någon hör min förtvivlan, andra delar detta med mej är tröstande på nåt vis.
Men visst är det märkligt hur vi är och fungerar?

Jag minns när jag var liten. Ett tag var jag så rädd för döden.
Att jag skulle dö eller någon som stod mej nära.
Något jag fixerade mej vid är hur världen hela tiden pågår...även om nåt hemskt händer.
Jag kunde tänka tankar som att "Om någon kommer in och mördar mej härå nu så kommer ändå rapport att sändas 19:30 och hallåorna på tv se lika söta och leende ut."Jag minns att jag ofta, ofta tänkte så.
Än idag fascinerar det mej på nåt vis. Att jorden inte snurrar för min skull :)
Att kunna sitta där och känna att du är jag så ledsen att mitt hjärta brister... och andra människor fortsätter att åka å bada, baka hallonpaj, gå på semester, sitta på uteserveringar med en öl och skratta i goda vänners lag.
Jag tror det är tur... och en skyddsmekanism... att man inte kan ta in och riktigt förstå andra människors liv. För hur skulle vi då leva med situationen i Syrien tex. I Somalia?

Halv fem väckte lill-killen mej idag. Men nu sussar han minsann.

Puss/ Asta

Valp v/s bäbis

Det är inte helt olikt!
Inte olikt alls, att ha småbarn och att ha valp.
De ska äta i parti och minut. De krånglar med maten.
De vill sova tätt, tätt. De vaknar tidigt på morgonen... idag halv fem... för att kissa/ byta blöja.
De pillar på allt de inte har med att göra, i natt rök ex antal tuggor av skumgummimadrassen.
De kräver ständig tillsyn och gråter så fort som mamma är ur synhåll.
Phuu!
Jag kan inte begripa att det finns människor i min ålder som skaffar barn.
Vad är de gjorda av?! "Evigt ung blod?"
Själv sliter dessa oroliga nätter och tidiga morgonar betydligt mer på mej än vad jag kan minnas att de gjorde när jag var hälften så gammal.

Valpar är ursöta och urjobbiga.
Fördelen är att de blir stora snabbare.
På ett par veckor är de rumsrena lixom.
Å man slipper fula obegripliga pysselfigurer som skall föreställa tomtar, pepparkaksgubbar å lucior.
Slipper "häpna av lycka" över oändliga pärlplattor och massproducerade teckningar.
Har ni någon aning om hur många skolavslutningar jag varit på?
Hur många gånger jag motvilligt stäckt upp handen å sagt "Jo men jag kan tänka mej att vara klassförälder... i år igen"?

Självklart är det underbart med barn. Själva meningen med livet anser många.
För mej är det nog så, en stor mening med livet åtminstone, men jag har lixom gjort den biten nu och koncentrerar mej på hundbebisar istället. Så länge jag nu orkar med...
Å vem vet, när jag är 65-70 bast kanske valparna är genmanipulerade och levereras alldeles färdiga.
Rumsrena, lydiga och matälskande.
Fast jag tror det finns en vits med de här vaknätterna. Med att vakna av att valpen kilar fast huvudet under ens haka. En mening med att han piper av olycka över att ha varit ensam 10 minuter när jag duschat och översvallande pussar hela mitt ansikte av lycka att återses.
Vi boundar. Binder kärlekens trådar mellan våra hjärtan.
De ska bli starka!
Så starka att jag inte säljer honom för en enkrona den dagen i framtiden när han skrämt livet ur grannbarnen, försöker äta upp en cyklist eller tuggar i sej andra mobiltelefonen på en vecka.

Puss/Asta

Hej hopp där kom polisen ja...

Läser om den stackars familjen i Skåne som fick sin hund skjuten av polis.
Polisen jagar tjuvar in i en PRIVAT trädgård och självklart vaktar då familjens hund.
Hundägaren har en upplevelse om vad som skett, polisen en annan.
Enligt polisen så ska familjens hund ha attackerat polishunden och nafsat polisen i armen i tumultet när hundarna skulle skiljas åt. Enligt familjen sköts hunden på avstånd.
Skit samma, jag tycker det är upprörande i vilket fall som helst.
Det är ju faktiskt inte ett särskilt märkligt beteende av hunden även om det gick till PRECIS så som polisen säger. Vilken hund med normala vakt och skyddsinstinkt hade inte reagerat över att främmande människor och hundar kommer springande med hotfulla röster mitt i natten på deras eget revir?!
Å hur i... hundan... är polisens prioriteringar när de inte låter en tjuv löpa hellre än offrar oskyldiga liv?!
Kan detta verkligen vara lagligt?!
Jag lider med den stackars familjen som fick ett sånt bryskt å fruktansvärt uppvaknande.
Usch!

Här hemma är det kvällning. Jag känner i kroppen att det varit mycket även idag
Märta är trött, lite pipig (hon är oerhört smärttålig som de flesta dougear) men det gör nog lite ont ändå.
Sipprar lite blod från såret. Hon är inte sugen på mat ens med vispgrädde å köttfärs men det hade kanske inte vi varit heller i hennes sits.
(Själv åt jag fem tuggor middag å drack en halv flaska vin i går på hela dan.)
Hon fick smörgås med skinka på som slank ner i alla fall.
Vi har gått en stillsam kort promenad bara hon å jag.

Å Gotteman han har ätit lite grann i alla fall.
Å han har försökt para sej med Märta men nådde bara upp till hennes knä :)
Idag har vi klippt klorna för första gången (det gick bra) och han har fått leka med två främmande hundar.

Hur har NI det mina vänner?
Tack igen för allt stöd, all kärlek... här och på facebook.
Ni är bara bäst!

Puss/ Asta

Dagens Märta bilder

Märtisen med den förhatliga skärmen

I Minis linne känns det bekvämare.

Hon är en sån granner tös. Mammas vackra.

Tack Gode Gud att det gick bra...



Dagens Gottebilder...

Handmatas å trugas (trots att man inte ska.)

Badas i poolen

Går på upptäcksfärd på altanen

Vilar sej på gräset

Då var vi hemma...

Från botten av mitt hjärta, TACK alla som har tänkt på oss.

Då var Märta hemma igen.
Ett stycke livmoder fattigare och ett stycke tratt rikare.
Själv klart hatar hon den. Vem hade velat gå runt med en lampskärm kring halsen?!

Ja det gick bra... hittills ska jag väl tillägga... tack å lov.
Hon hade en ordentlig livmoderinflammation och var även infekterad utanför denna så operationen var nödvändig och i sista stund.
Men hon redde ut det bra. Var stabil under operationen men blödde en hel del och har varit pigg efteråt.
Veterinären sa att hon var i väldigt god form.
Det känns så skönt att denna biten är över och jag kan bara hoppas att hon läker komplikationsfritt.
Det yttre såret tar 7-10 dagar, så pass länge måste hon ha tratt eller annat skydd och sedan tar det ytterligare några veckor innan hon läkt inifrån.

Jag har hämtat ut recept på antibiotika och smärtstillande.
Hon har redan ett helt annat ljus i ögonen och hanterar valpen på ett annat sätt.
Maken säger att det är inbillning och påstår att han känner henne lika väl som jag gör.
Ehhhh ja, eller hur?!

Mina nerver har äntligen fått lite lugn.
Nu ska vi grilla lite kyckling å jag ta ett glas vin. Ungefär det som finns kvar från "ångestflaskan" igår och sen ska jag njuta av mina hundar.

Puss/ Asta

Men RING då

Är inga besked bra besked?
Jag vet inte...
Pendlar fortfarande mellan hopp å förtvivlan.
Mellan tanken på att få sova i natt... någolunda lugn... eller på att när som helst få sätta mej i bilen och åka upp till sjukhuset för ett sista farväl.
Bara tanken gör så ont att jag knappt kan andas...

Inständ pyometra

Instängd pyometra (livmoderinflammation) är den farligaste varianten.
Då stannar varet kvar i livmodern som riskerar brista. Det är oxå svårare att upptäcka.
Märta har en öppen, varet rinner ut. Störta risken för henne ikväll är narkos under infektion (plus åldern då.)

Jag tänker att instängd ångest kanske är farligare än öppen ångest.
Än ligger hon inte ens på operationsbordet. Efter klockan sex sa dom...
Än har hon "bara" ångest och undrar varför jag har dumpat henne där ensam å övergiven.
Den känslan är nästan lika svår som rädslan.

Ångesten rullar över mej som ett oväder.
Ena minuten gråter jag okontrollerat, nästa fylls jag av ett lugn att det kommer gå bra.
Märta är en fighter och Gudarna måste vara med oss.
Världens bästa ångestdämpare heter förmodligen rödvin.
Därför har jag hällt upp ett stort glas och dricker det med förbjudna klunkar.
Alkohol å ångest är lixom ett big no no.
Fast nej, jag tar tillbaka... världens bästa ångestdämpare heter Gottfrid.
Att ligga brevid honom på gräsmattan och få varma valppussar i ansiktet är välgörande för själen... för livet... för kärleken.
Han är en sån fantastisk valp.
Försynt. Godhjärtat. Försiktig. Glad.

Men han är inte Märta så klart.
Han är allt man kan önska hos en valp men han är inte mitt ankare i livet.
Hon måste klara sej, hon måste bli frisk.
Utan henne kan jag inte andas.
Jag är inte redo än. Inte redo å gå på livets vägar utan henne.
Jag ska bli redo, men inte än... inte nu.

Tack alla som skrivit peppande, stöttande, kärleksfullt här å på facebook. Det värmer så att ni bryr er.
Faktiskt å på riktigt.

Puss/ Asta

Status

Status på stora tjejen.
Ja, det är inte bra.
Hon håller sej för sej själv. Vill ligga ute, vare i fred. Hon går inte runt som hon brukar utan ligger i skuggan. Verkar ha svårt för att gå.
Tempar lite grann 39,3. Äter inte. Vill inte ens ha grisöron.
Vi ska åka till veterinären kl 13:30.
Jag som brukar noja för att åka till veterinären och undersökningarna där längtar dit.  Bli frisk mitt hjärta. Bli frisk.

Status på lilla killen.
Han är bara sååå söt. En sån liten darling.
Försiktig och mjuk. Vill helst tulta runt i trädgården, där känner han sej mest trygg.
Inne är tråkigt att vara, utanför tomten... i den stoooora världen... är det läskigt.
Vi gick halvvägs till Kina förrut (åtminstone tyckte Gotte det) och han springer lös kring fötterna, piper å vill bli buren.
Vi mötte rådjur och människor men han vill bara vara med mej. Än!
Jag njuter av varje dag det är så.
Han äter som en kratta, det verkar vara min eviga lott i livet med matstrejkande hundar.
Nästa gång skaffar jag en labrador... de är väl alltid hungriga?
Ibland sker det små olyckor med pölar inne men oftast kissar han ute.
Han är ljuvlig.

Status på hundtanten
Ja, ni känner ju mej vid det här laget. Jag är en ängslig själ som målar fan på väggen fortare än fortast.
Särskilt när det kommer till min Märta.
Hon är mitt ankare. Utan henne vet jag inte hur man andas.
Jag försöker tänka på annat och det går korta korta stunder, som under kinapromenaden med lillen, men ångesten ligger tung i bröstet. Jag har inte kunnat äta, jag har en jävla huvudvärk och tårarna ligger alldeles under ögonlocken och rinner allt som oftast över.

Puss/ Asta

Framförallt för er med erfarenhet av tikar...

Bild: Märta 7½ år, Gotte 8½ vecka å två stycke svartklädda ben.

God kväll i stugorna...

Kanske tror ni att jag sitter här i min stuga å myser å bara mår bra nu när jag har det som jag längtat så mycket efter.
Men av nån jäkla anledning... som jag avskyr hos mej själv, som jag i åratal försökt arbeta bort hos terapeuter, som jag fan till och med medicinerar emot... så oroar jag mej ALLTID och blir låg om det finns det allra minsta att oroa sej över.

För att jag ta me fan inte kan låta bli... och ja, tycker ni att inlägget dryper av självförakt så är det nog helt klart så.
Sen blir allting alltid värre framåt natten (bortom alla ljusen alla skratten), det finns en anledning till att det finns så många sångtexter om just detta fenomen.

Vad är det som värst undrar kanske en omtänksam läsare...
Tja det är Märta.
Mitt lilla hjärta.
Hon är så otroligt låg. Deprimerad rent av. När min mamma kom... som hon älskar och fullkomligt brukar välta av lycka reagerade hon knappt.
Hon är sur och tjurig mot Gottfrid. Nyfiken på honom... visst. Mån om att hålla koll så han är med på promenader osv... visst. Men i övrigt verkar hon inte veta vad hon ska göra av honom.
Han bjuder upp till lek och hon antingen ignorerar honom eller läser lusen av honom.
Han får lixom inte vara FÖR glad, springa FÖR nära, komma FÖR nära hennes mat eller ben osv.
Hon gör tafatta försök att närma sej honom... men sen är det som om hon inte vet hur hon ska göra?!
Hon morrar eller går där ifrån bara.
Även oss undviker hon. Ligger lixom lite på avstånd. Tittar "under lugg" om hon haft någon.
Svarar inte upp på lek, vänder bort huvudet när man pratar till henne.

Ge det lite tid tänker jag...
Fick ju en klok kommentar av Pennymamman om hur det var när hon skaffade hund nr II
Men så ikväll har jag börjat fundera om nåt är FEL på henne, om hon är sjuk.
Hon började löpa för en vecka sen. Det är då hon brukar bloda som mest.
Istället har det avtagit och hon har fått flytningar istället?!
Flytningar ska alltid få varningsklockan att ringa om livmodersinflammation.
Men hon äter, hon dricker normalt mycket, hon tempar inte, flytningarna luktar inget konstigt.
Då jag googlat verkar dett inte helt ovanligt att löpen... ibland... bara stannar av.
Men hon är svullen som ett babianarsle i kissen som när hon brukar löpa...
ÄR DET NÅGON SOM HAR ERFARENHET AV SÅNT HÄR?!?!
Tror ni hon är sjuk eller är det bara en övergående reaktion på valpen?

Åhhh, jag känner mej trött å deppig. En massa tankar far i huvudet och som alltid när jag oroar mej för mina djur undrar jag varför jag envisas med att utsätta mej för denna oro?!
Uppenbert är det ju någonstans värt det men det känns inte alltid så.
Gottfrid äter inte, han har kanske ätit en portion idag. Jag har verkligen försökt allt!
Skämt bort honom, handmatat, blandat i en massa gott och annat dumt.
Varför kan det inte bara funka för?!

Positivt då?
Gottisen är duktig och har kissat o bajsat ute idag hela dan.
Han kan nästan "sitt" nu.
Han är så go å fin så det inte är klokt.
Positiv och tillgiven. Jag har aldrig varit med om en så tillgiven valp.

Hela dagen har det varit folk här och jag tror att jag ska överlåta kvällsmaten och hundnattningen på sonen och försöka somna tidigt i natt.

Puss/ Asta

Pics

Det har varit ytterligare en intensiv dag å jag är så in i bänken trött och fylld på olika känslor, men mer om det i ett eget inlägg. Tänkte visa er några foton från dagen. Några av mina nära å kära...

Här nedan ser ni dotter nr II med pojkvän. De blir alltid sjukt bra på kort.

De var här å ville titta på nytillskottet Gottfrid så klart.

Så var oxå mamma som kom över dagen. Detta är en av Märtas  stora favoriter i världen.

Turturduvorna nummer ett... Mini å hennes fästeman. De ser faktiskt alltid så där kära ut. 

Sonen. Mannen i mitt liv... ja, innan Gottisen kom nu då och konkurrerar om platsen :)

Här är jag helt osminkad och med en vaknatt skriven över hela ansiktet.
Gamla tanter ska inte ha småbarn sa min kompis Cissi å det ligger nåt i det.
Med min lille bebis

 Gammeltanten. Gud, så stooor hon gick å blev plötsligt.

Bedårande lillkillen som till och med pappa i familjen gosar med å lyfter upp i famnen stup i ett.

DÅ är man bannemej söt! 

Puss/ Asta

Första natten

Första natten tillsammans har bjudit på mer än sömn.
Rätt mycket avdet jag förväntade. Märta oro, valp oro.

Två gånger har Märta väckt mej. Stått i hallen, vägrat gå in i köket till oss där vi låg på madrassen Gotte å jag.
Pipit å krävt att få gå ut.
Andra gången vid halv fyra ville Gottfrid följa med.
Så gick de där å strosade på behörigt avstånd.
Jag slumrade ifrån. Vaknade nån timma senare när de ville in.
Då la sej Märta på madrassen hos mej men flög upp när valpen kröp tätt in till henne och letade efter hennes tuttar :)
Hon gick in å la sej i soffan... och Gottfrid sprang efter... stod å pep där för att han inte kunde komma upp i soffan till henne.
Gjorde ett försök men Märta var inte intressserad av att leka mamma mitt i natten. Hon hoppade suckande ner å då gick Gottisen tillbaka till mej.

Madrassen å jag var uppenbarligen en trygg flotte i natt.
Han hade kissat precis utanför vid min huvudända.
Spytt en pöl precis utanför madrassen på ett annat ställe.
Jag har vaknat å haft honom på magen, brevid mej nos mot nos, på min rumpa, tvärs över min hals...
Ja det är verkligen som att ha ett spädbarn hemma. Är helt slut! Men tror inte han behöverså många nätter med mej här nere. Han å Märta är redan idag mycket mer avslappnade med varann och min förhoppning är att från å med nu tar hon över lite mammaroll å kan avlasta mej i trygghetsgivande på nätterna snart.

Ja hörni, det blir mycket hund nu. Å inte så mycket sköntext.
Orken å tiden finns inte till att hitta på fyndiga ordslingor.
Håller tummarna  för att skitungen vill äta lite idag med.

Puss/ (Zombi)Asta

G dagen

Idag var det då alltså dags. Stora G dagen. Gottfriddagen.
All längtan jag burit, all oro och all glädje. Äntligen skulle han komma hem!
Vi var hos uppfödarna länge. Gosade med valparna och blev bjudna på lunch.
Mys på hög nivå.

I bilen hem pep han kanske en kvart. Sen coolade han ner sej.
Väl hemma pussade han ödmjukt Märta i mungipan det första han gjorde men se så lättflirtad är inte hon.
Det var några maktparader här på gräsmattan vilket fick den ödmjuke Gottfrid att tycka att nja... jag föredrar nog människorna. Å allra mest verkar han gilla husse å lillhusse.

Vi har varit ute.
Vi har varit inne.
Vi har sett på tv.
Vi har gått en kortare promenad med båda vovvarna.
Jag är full av beundran över min valp som coopar läget så väl å lika beundransfull över min stora stumpa som ändå är så snäll (bortsett från att hon i detta nu håller på att slita sönder Gottes första leksak till oigenkänlighet... tålbar för hundar... pyttsan.)

Gotte pojken har bajsat ute som stora pojkar gör.
Skvätt inne på golvet... vilket ju husse gör när han pinkar på toa så det måste ju vara okej?
Men han äter inte. Det är för mycket intryck och för lite konkurrens om maten antar jag.
Än har jag inte börjat hetsa upp mej, ger det morgondagen innan jag får ett hysteriskt bryt.

Jag har bäddat här nere på köksgolvet å förbereder mej på en ängslig natt.
Valppip och Märtaflämtande.
Allt annat är bonus.
Lång vägs färd mot natt...

Puss/ Asta

Ett litet kärlekskontrakt

Älskade Gottepojken... imorgon smäller det.
En sista kväll och natt att längta. Jag känner mej pirrig, spänd, lycklig och lite nervös.
Ungefär som kvällen före julafton när man var liten.
Imorgon kommer vi och hämtar dej. Vi som ska bli din nya flock.

Det är inte utan att jag har lite dåligt samvete.
Om detta vet du ingenting om när du somnar inför natten ihoprullad med dina syskon i allt det som luktar och känns välbekant. Den enda värld du känner till.
Att ta dej bort ifrån mamma och syskon... bort till nya ansikten, nya röster, nya dofter och en Märta som förmodligen kommer att tala om vart skåpet ska stå.
Det blir en tuff dag imorgon min älskling för dej.

Men Gottfrid, jag lovar dej att det blir bra.
Jag lovar att jag ska älska dej med allt vad jag har.
Du kommer varken sakna sällskap eller mat eller kärlek.
Du kommer att omhuldas, pussas och skämmas bort.
Du är min vackra prins, den stiligaste pojken i hela Halland, och som en sådan kommer du oxå att bli behandlad.
Jag kommer sova här nere på en madrass så du kan krypa tätt intill mej om du saknar din mamma och dina syskon.

Vi är så många som längtar efter dej.
Så många som tittat på foton av dej och räknat dagarna till vi ska få hålla dej.
Lukta på dej. Pussa dej.

Du å jag å Märta.
Vi tre ska upptäcka världen tillsammans.
Gå på mysiga skogsstigar. Springa längst stranden tillsammans.
Nattbada i en sommarnatt som aldrig blir riktigt mörk.
Vi ska ta bilen och åka på utflykter.
Du ska få lära dej umgås med andra hundar, både små och stora, och hela tiden finns jag där och skyddar dej.
Märta kommer förmodligen lära dej alla hyss hon kan. Å dom är många!

Jag älskar dej redan.
Kärleken till dej kommer bara att växa.
Du kommer bli min livlina den dagen Märta far till Nangiala.
Välkommen hem mitt hjärta ♥

Puss/ Asta



Å så kommer alla känslorna på en å samma gång

Vackert citat.
Jag blir alltid lite sorgsen när jag läser sånt där "romantiskt å sött."
Jag är inte "hela världen" för någon... ja, det skulle möjligtvis vara Märta då.
Vilket det förvisso inte finns ett enda dugg "bara" i.

Jag tror helt enkelt att jag är en sådan människa.
En sån som då och då drabbas av "den stora ensamheten."
Känslan av att till syvenes å sist... när det verkligen gäller... stå rätt ensam.

Den där ensamheten... jag är inte helt hundra på vad den består av.
För jag har alltid känt så, även när alla barnen bodde hemma och det var liv och rörelse överallt.
Jag har några få nära vänner och jag har en man som faktiskt aldrig övergivit mej no matter what.
Men ensamheten bor i mej ändå ibland. Som en saknad, en längtan efter något jag inte ens kan formulera för mej själv i mitt eget huvud.
En saknad jag genom åren försökt mätta och fylla på alla möjliga sätt utan att egentligen lyckas.
Kanske ligger det ändå i det där som "spådamen" sa... att ingen egentligen känner mej.

Bortsett från min egen familj finns det kanske en handfull människor som jag älskar.
Likväl, i kriser med mannen tex, och jag känt att jag måste bort här ifrån så finns det inte en människa som jag kan åka till.
Ingen jag kan ringa mitt i natten.
Har andra det så? Eller är det bara i mitt huvud som jag är extra ensam?

Låter jag deppig?
Det är jag inte, det var bara bilden som väcker tankar.
Jag är fylld av andra känslor... glädje, spänning och nervositet.
Den där pirriga glada nervositeten har ersats av en mer allvarlig.
Hur ska det gå med Märta? Tänk om det inte fungerar? Tänk om hon inte accepterar valpen?
I morgon är ju The big G day... Gottfrid ska få komma hem.
Hem till nya ben, ny matskål, nytt koppel, halsband, kramdjur och familjemedlemmar.
Hela helgen och halva nästa vecka vallfärdas folk för att titta på Gottis valpen.
Själv är jag mammaledig i dagarna 4.

Puss/ Asta


Bild: Kicki Engman

Här händer det grejer minsann...

... Har jag sagt att jag ska gå ner i tjänst?
Jobba kanske 30% eller nåt fortsättningsvis.

Jag ska bygga en stor pool på tomten med trädäck runt och vi ska i samband med det totalrenovera huset.
Ja, minus köket då. Å då vill man så klart ha nya möbler med.

Sen ska vi köpa ny bil med... här händer det grejer... får grunna lite på vad jag vill ha.
Ny ska den vara hur som helst, en Toyota Prius kanske.

Å så ska jag resa... till värmen. Aruba är jag sugen på i vinter. Grekland nästa sommar.

Det var den roliga delen. Jag tänkte faktiskt bli av med lite skulder oxå. Åtminstone halva bolånet och CSN ska väck...
Får väl trösta mej med en rejäl shoppingtur efteråt.

... Ja, det är i alla fall planerna i stora drag så här långt INNAN jag skrapat min trisslott.

Puss/ Asta

Dino

Märta har fått ett dinousaurius ben att tugga på.
Eller ja, det ett oxben men ser gigantiskt ut. Tungt å bära.
Men hon lyser av illa dold stolhet å mallighet.
Hennes ben lixom! Hennes!
Långsamt långsamt med svansen spikrakt upp och högburet huvud strosade hon ut geom dörren å la sej till rätta på gräsmattan.
När jag närmar mej benet lägger hon huvudet över det för att markera, det är faktiskt mitt, jag tar upp det tittar med stor beundran på det å ger tillbaka det. Som suckar ut av lättnad.Trorts att hon aldrig fått någonsting stulet... åtminstone inte från mej.

Här lyder vi nämligen under Märtareglerna.
"Allt mitt är mitt.
Allt jag har fått är mitt.
Allting som jag har híttat är
Allting som jag snott är mitt
Allt som är ditt är mitt
Allt du glömt är mitt.
Allting som är trasigt kan förmodligen vara ditt.

En hund som morrar å vaktar sin hundskål, sin mat, sina lesaker,sina ben
gör det väldigt sällan för att utmana dej. Den gör det av misstro. För att den inte litar på att hon får tillbaka det.
Att uppfostra en sådan hund genom demostrativa maktkamper där du tar saker ifrån honom kommer bara att göra det värre, inte heller hjälper det att banna hoom el slå honom.
Nej, har du en hund som sysslar med denna typer om mindre trevliga aktiviteter så backa. *
Fundera på varför hunden inte känner tillit?
Inte tror dej om att vara någon som låter honom behålla det som är hans.
Stå demostrativ kvar i köket när hunder äter. Morrar han så ignorera, var upptagen med ditt.
Då å då kastar du till honom små godbitar.
Hunden ska lära sej att hans mat är hans och närmar du dej så är det för att tillföra nåt gott.
Du KAN ju göra som man gjorde på det gamla glada -70 talet istället om du vill å ta ifrån honom maten, kanske till o med slänga honom på rygg...
Det kan funka... men jag tror mitt översta tips funkar bättre! Snabbare! Å trevligare för alla.

Puss/ Asta