Med uppdrag att ta skit.

Tänkte skriva ett inlägg om något som vårdpersonal inte vädrar särskilt ofta annat än internt
Missnöjda och/ eller elaka patienter och kanske i synnerhet anhöriga.
Av någon anledning anses det som tabu att "gnälla" över det.
Man ska...och det är vi för det mesta... vara empatisk och förstående.
Man förväntas ha överseende och vara professionell.

Jag älskar mitt jobb!
Jag är stolt över att vara sjuksköterska även om det är ett jobb som kräver extremt hög strestålighet när man som jag arbetar på en akutmedicinavdelning.
Jag minns och bär med mej från min utbilningen inställningen att vi sjuksköterksor är patientens jusrister och den som ska  bevaka deras rättigheter ochj välbefinnande och ta strid i frågor kring patienter när detta inte efterfföljs.
Jag minns oxå att vi talade mycket att patienten är alltid i underläge gentemot vårdpersonal.
Vi är främlingar han måste lämna översin oro och smärta till,vi prockar av honom hans privata å därigenom hans identitet.
Väldigt ofta frånta patienter uppgifter sm de skött i många år. Insuliner, inhalationer osv.v
Gör det åt dem.
Jag tänker verkligen ofta på det här, åtmistone någon gång per pass
Å anhörig de bärsin egen ångest över den sjuka. Över att kanske inte varit tillräckligt nära.
Brytt sej som de borde.

Jag kan ta missto ganskea väl, förjag kan förståden, beklaga hur det har blivit och försöka attfå med mej patienten till att vi tillsammans kan göra ett gott jobb.
Jag lyckas med det väldigt ofta... men det är inte det jag vill prata om.

För herre Gud så många otreliga människor det finns som utväcklat en synnerligen aggresiv inställning till vårdc´personal, som går i gång så fort de ser våra vitaklöder... för dom..  dom vet minsann vad vi går för.
Detär inte ovanligt att vi får ta emot ilskan och frustrationer från ett deceniums
"Där var de så otrevliga,där var de ikompetenta på allt, den åden lyssnade inte alls och vi bev hemskickade alldeles för fort. osv." Å då får man väl bara lyssna ut dem, beklaga dem och försöka görnytt så gott det går.
Men DOM... de missnöjda patienterna el anhöriga... blir lil väl sällan nöjd med mej heller.

På midicin är patienterna ofta rätt gamla och skruttiga.
Födda på -10och -20 talet. Gamla.
Men nej nej... det är absolut inget hinder för att vi skall följa deras minsta vink kring vilka undersökningar som bör genomföras, undersökningr som sällan är relevanta, men somnågon av deras kloka vän inom vården sagt att de skall kräva.

Annhöriga ringer. Hela tiden.
En liten gammal tant kan ha 5 syskon... och nån samordning kan  de inte åstakomma utna då ringer de någon el några gånger per dag... allesammans... och vill höra om det sista.
Hur mamma ätit, druckit, bajsat, suttit uppe, haft ont, fått lov att dusha.
All denna telefontid å upprepning tar oändligt med tid i anspråk. Å jag förväntass mitt i all stress med mina svårt sjuka patienter ta mej denna tiden.Om å om å om igen. Alltid lika trevlig och tillmötesgående.

Jag vet inte vad det är med anhöriga. Tappar de allt fokus på livet runt omkring, tappar de sitt sinne för sunt förnuft.
En delär fullfjädrade tigrar vars hela liv verkar gå ut på att bevaka sina rättiheter å att med krigisk inställning gå in å stångas med vårpersonal. Det har blivit hela deras liv. Att vara arg på vården.
Sorgligt egentligen men likväl för mej i mitt jobb fruktansvärt energislukande.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag är en idiot, på helt fel plats, att det här är ju under all kritik, det här borde ta med fan anmällas. Gör detdå! Go ahead!

Dessa anhöriga kan "kasta ut" en läkare de inte känner förtroende för (för att gör en annan bedömning än dem), en undersköterska köras iväg för att hon inte är svensk .
De kan bli förbannad på mej över att "mamma" fått vänta en halvtimme på sin tablett.
Bli rasande för att den anhörige inte ätit med nån reda... trots att det kanske beror på att han äv väldigt trött och inte vill, trots att aptiten kanske varit nedsatt under flera år.
En gång fick jag en sån utskällning att örat höll på att ramla av från en mamma över att hennnes dotter bara ätit smakportioner från dagens portioner. Hon var anorektiker. Hade varit i 20 år.
Hur i hundan skulle jag få henne att glatt gluffsa i sej hela portionen när jag då träffade henne för första gången. Om inte mamman lyckats på 20 år?
Anhöriga blir ofta upprörda och otrevliga för att man inte fått pappa att gå, för att pappa sover hela tiden, på att pappa har kissat i blöjan och för att pappa inte får göra 711 undersökningar.
Pappa som då alltså är kanske 85-90 år.
Har jag inte fått honom i samma form som en 23 åring så är jag komplett idiot, olämplig, så inkompetent att jag borde få sparken osv.
Det är ju så att ALL desas frustration över sjukvårdsbemötande genom åren.
Jag tilltalas ibland som "dum i huvudet" och jag har så himla stor lust att be henne svälja arlet.
Vi FÅR inte lov att vara otrevliga. Att skrika tillbaka "Jag tycker du verkar vara en riktig idiot själv."Men ingen kansk faktiskt kräva att jag ska behöva ta obegränsat med skit över saker som jag antingen inte har nåt ansvar i eller krav som jag inte kan leva upp till.
Sjukhusetsekonomi rår inte jag över och tantens ålder rår jag än mindre över.
Visst händer detattkritik är befogad, men oftast är det inte så...
Vi gör alla så gott vi kan... men allt är bra skit!
Borde inte jag ha rätt att bli bemött med respekt av kognitivt friska människor precis som jag måste visa dem det?
Å hur mycket skit ska man egentligen obfogat behöva ta på sin arbetsplats?

Gamla, sjuka människor.
Ränner inte fram stadiga på fötterna i korridorerna.
Gamla, sjuka människor, de äter sällan med glupskande aptit.
De är omotiverade och fullt upptagna med att må skit och då kan en snorkigt bemötande från dom kännas mer hanterbart än från deras anhöriga.

Å visst har vi underbara patienter och anhöriga med. Som skämmer bort oss med  choklad och som inte nog kan betona vilken fin vård vi har i sverige. Som kallar oss änglar
Det är för dem som det här arbetet är värt det...trots allt.

Puss/ Asta