Kill her with kindness

Jag grunnar på ett inlägg på kritiska bloggkommentarer men ber att få återkomma.
Istället kan jag berätta om att jag körde ett litet expriment på jobbet idag.
Kill her with kindness.

Jag hade en stressig dag. Sjuka patienter. Mycket "medicinskt" (vilket innebär att patienterna kräver hög övervakning,täta kontroller, många läkemedel osv.)
Jag är ju dessutom inte... som sagt var... särskilt van vid att knata upp klockan fem på morgonen.
Ska sanningen fram gjorde jag inte det heller, men kring halv sex var jag uppe å hade slått på kaffebryggaren.
Den stora TRÖTTHETEN övermannade mej kring lunchtid.

Å precis då skulle jag ringa efter Resamtaxi åt en patient som skulle åka hem.
Jag var stressad och hamnade som nummer sju i kön. Suck.
Efter många och långa minutrar kom jag fram... till värsta surkärringen.
Här censurerar jag bort en del av konversationen med hänsyn till tystnadsplikten.

Hon: (Skitsur från början lixom)"Men DET går INTE, enligt våra regler är det piiiiiip och piiiip i denna situationen."
Jag: (Med massor av tålamod i rösten) "Ja,jag förstår precis.Men nu känner jag oxå till reglerna och eftersom situationen är sån att piiiip och piiiip så har hon rätt att åka."STOOOR suck.
Hon (Om möjligt ännu surare) "Hämtas vid vårdentrén?"
Jag (len som honung) "Nej, tyvärr måste ni nog hämta henne här. Hon är gammal och vi har inte möjlighet att..."
Hon avbröt mej "Vi ser ju helst om det är möjligt att ni lämnar av..."
Jag avbröt tillbaka "Men nu är det dessvärre inte det, jag är hemskt ledsen men så får det bli."
(Hon vet MKT väl att det är upp till mej som sköterska att bedöma.)
Hon: "Taxin kommer kl 12:10"
Det var 10 minuter kvar å tanten hade inte ens fått sin lunch...
Jag:"Åhh, vad snabba ni är. Det må jag säga. Men finns det ingen senare så..."
Nu var hon skitless på mej "Du kanske kan säg när du önskar en bil då så slipper jag sitta här å gissa."
Jag "Självklart... vad sägs om en timme."
Vi kom överens om att taxin skulle komma en timma senare.
Jag "Då tackar jag dej så HEMSKT mycket för ALL din hjälp och ÖNSKAR dej en fortsatt trevlig dag på jobbet."
Jag tog i så jag nästan föll av stolen i att vara ett ironiskt litet solsken.
Hon kom helt av sej och svarade "Ehhh, ja tack det samma."

Ha ha. Så lätt.
I fortsättningen skall jag tampas med alla strulande biståndshandläggare, tjuriga anhöriga och andra motvallskärringar (å gubbar) så här. Det är faktiskt mycket roligare (å säkert mer frustrerande för dem) än att hugga tillbaka.
Ja det går ann att säga när man fortfarande är semesterpigg... återkommer i frågan om någon månad eller två.

Puss/ Asta