tisdag 10 juli 2012

Sockervadd i soffan och dubbla hängslen



Läste precis en mycket bra debattartikel i Aftonbladet.
Ta gärna del av den själva.
Psykologen Alf B Svensson skriver om dagens barnuppfostran och vilka konsekvenser den ofta ger.
Hans åsikter kring barn och föräldraransvar överensstämmer väldigt väl med mina.

"Vår uppgift som föräldrar är att tillfredsställa våra barns behov av tid, kärlek, gränser, normer och värderingar och att förbereda­ dem för vuxenlivet. Barn kan ­aldrig få för mycket kärlek. Vi ska givetvis också respektera barns rättigheter och inte hämma och kränka våra barn. Men om vi alltid ställer upp på deras önskningar, låter dem få all uppmärksamhet och inte sätter tydliga gränser tar vi inte vårt föräldraansvar"

Det är inte lätt att vara förälder. Hur man än gör så gör man fel lixom. Åtminstone sett med nästa generations ögon när ett nytt "barnuppfostingsmode" florererar.
Varje föräldrageneration är en reaktion på sin egen uppväxt.
Att inte göra om sina föräldrars misstag, visst... plocka en del russin ur kakan... men framför allt göra annorlunda.
Å ändå blir det så snett!
För jag vet faktiskt inte vilket som är värst.
Visst var det tufft att vara barn på -70 talet ibland.
Min barndom var väldigt mycket präglad av de vuxnas humör å nycker.
Mamma som dumpade över mej på mormor som dumpade mej tillbaka. En pappa som försvann.
Väldigt mycket ansvar. Jag var ett "nyckelbarn" som aldrig gick på fritids och som ofta passade min lillebror på kvällar och nätter.
Mamma var nästan alltid trött och väldigt ofta irriterad.
Jag fick kanske inte särskilt mycket beröm eller cred över att jag dög som jag var.
Att jag så att säga var älskad för min egen skull.
Det borde jag absolut fått, det borde varenda unge på denna jord få.
Men idag!
Jag ser oändligt med exempel på barn som skall skyddas å skonas från allt som gör ont och som kan tänkas vara det allra minsta farligt.
Ungar som styr hela sin familj med stark vilja och lättframplockad ilska eller gråt.
Upptagna föräldrar som arbetar mycket och i gengäld skall all tid tillsammans vara som ett tivolibesök.
Glatt, ljust och roligt. Sockervadd i soffan och dubbla hängslen.
Jag har alltid resonerat som så att barn behöver ingen extra kompis. De behöver inte kvalitetstid med sina föräldrar, åtminstone skall den inte vara norm.
Barn behöver kvantitetstid. Vardag. Rutiner. Att få vara en del av "familjen", att vara behövda.
De behöver lära sej att lösa konflikter själva, att ta konsekvenser av sitt handlande, att stå för vad de har gjort och inte gjort. Ramlar de omkull å skrapar knäna så är det "blås, blås å upp å hoppa."
Själv har jag kanske plockat lite för mycket efter mina barn...
Men de har fått lära sej att ex boka ny tid hos tandläkaren om de missat sin tid, lösa bråk med barnen på gården, att försöka förstå varför saker å ting sker eller varför någon annan blev ledsen å arg.
Å de har verkligen inte alltid gillat det...
"Alla andra föräräldrar håller sina barn om ryggen"... tja, det gör jag oxå om det behövs, då är jag en tigermamma, men deras konflikter... dem lägger jag mej inte i.
"Alla andra barn" kanske nu har svårare att jämka i relationer nu.

"Barn som behandlas som om deras­ behov är viktigare än alla­ andras blir ofta egocentriska.­ Föräldrar som till varje pris ­försöker undvika att barnen blir ledsna kan få barn som har svårt att hantera kriser och motgångar senare­ i livet."

Jag är av den fasta övertygelsen att dessa barn far mer illa än tidigare generationer, fast på ett annat sätt.
Många av dagens unga är lättkränkta och sårbara. De får svårt med relationer. De klarar inte av konflikter.
Hjärtesorg, ett par stressiga arbetspass eller en nekad utbildningsplats tar knäcken på dem.
Det finns ingen anda kvar av att spotta i nävarna och gå vidare. Jobba på, se tiden ann.
De är sköra, äter antidepressiva och klarar dåligt av att hantera livets vanliga svårigheter.

Nej, jag raljerar inte över att må psykiskt dåligt. Självklart finns det massor av anledningar till det och jag käkar själv Cipralex utan att vara ett dugg curlad.
Å nej, jag säger inte att detta gäller "alla ungdomar i hela Sveriges land" bara att det är ett symtom på en kollapsad uppfostringsmodell.

Mina barn behöver inte alls skicka stötta kommentarer :) för ni är ju inte uppfostrade så här.
Å jag har må hända gjort en massa andra fel, för som sagt, att vara förälder (å i synnerhet morsa vågar jag påstå) är världens svåraste jobb.  Jag har brustit en massa gånger.
Blivit för arg, ställt för mycket krav, varit orättvis, reagerat som ett barn själv osv.
Men jag inbillar mej att jag förberett dem för livet i alla fall.
Livet när det inte är sockervadd i soffan och dubbla hängslen.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Åh, wow! Idag är du fullastad med utmärkta citat, både på blogg och FB. Mitt mål i livet är att barnen ska bli kompetenta nog att klara sig själva - men sedan inte vara tvugna att göra det.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare