1972 å framåt

1972
Å jag var tre år gammal. Mina föräldrar levde fortfarande tillsammans. Jag fick en lillebror... dagen innan jag skulle fylla 3 år. 9 månader efter pappas födelsedag.
Jag minns inte så mkt så där starkt. En del saker... lukter, känslor... fladdrar förbi annat har jag antagligen fått berättat för mej.
Jag minns att pappa la sej tvärs över köksgolvet när han kom hem och ve den som klev på honom eller störde honom. Han kunde bli jätte arg.
Hur det var att bli storasyrra minns jag ingenting av. Inte då, hur livet förändrades... men svartsjukan kom väldigt tidigt gentemot honom. Han var ett soligt barn och mamma älskade honom så mkt. Hade så mkt lättare att ta till sej honom.

1982
Jag var tretton år. Jag fyllde år på ett ungdomshem. Jag ville inte ens hem på permis.
Jag bar på oändligt massa agg gentemot mamma. Pappa träffade jag inte alls sen nåt år tillbaka.
Jag var en försiktig, blyg liten tjej som gjorde mitt bästa för att dölja det bakom kaxig fasad.
Jag fick flytta hem till mina morföräldrar, började 7:an med min gamla klass i ny skola.
Var riktigt pestig med skolan, mest där för att göra livet surt för några klasskompisar i min jakt efter att vinna respekt och beundran. Nej, ingen ursäkt men en förklaring.
Träffade min blivande man för första gången i "rökrutan"

1992
Å 23 år. 3 barnsmamma. Husägare. Sedan 1 år boende i min nuvarande småstad.
Hade skaffat min första egna hund... Baron... och hängde mkt på brukshundsklubben.
Var annars hemmamamma. Utan jobb, utbildning el körkort och med en make som arbetade borta i veckorna.
Minns ändå livet som rätt enkelt men småtråkigt. Hade äntligen träffat min kompis Cissi och vi hängde ihop varenda dag med våra ungar.

2002
33 år då. Relativt nybakad Sjuksköterska.
På åren emellan hann jag plöja grundvux, komvux, högskola.
Jag hann ta körkort och få barn nr 4, gick igenom en vidrig depression och jobbade inom äldrevården.
Men 2002 då. Minns att det var ett tufft första år i yrket. Det är det för alla...
Men att det ändå gick väldigt bra, att jag hade förmånen att få jobba på en avdelning där jag kände mej hemma och snabbt kom in i gemenskapen.
Jag växte som människa och kvinna av att tjäna pengar (nåja) och efter att ha klarat av skolan.
Kände för första gången i mitt liv att jag hade lyckats med något.

2012
Detta året. Som har varit ganska tungt och tråkigt. Liksom förra året.
Men! Jag har 10 års yrkeserfarenhet. Är frisk. Mina barn är allihop i princip vuxna och mår väl.
Mina hundar bringar mej stor lycka, varje dag.
Jag känner mej stark som människa, stark som kvinna.
Kanske inte skitsnygg men ändå inte helt förfallen och mindre brydd om ytligheter än tidigare.
Jag har blivit rätt bra på att uppskatta de små tingen och att leva i nuet.

Puss/ Asta