Trotsskrikande ungar.

 

Läste ett inlägg hos fina Apan som handlade om hur hon åkt buss med en vän vars lille son skrek så där övertrött som bara småungar kan och att vissa tanter hade blivit störda/ irriterade och börjat ge råd.
Apan kallade dem för emotionellt störda.
Hmmm.
Jag skulle mycket väl kunnat vara en av de där tanterna. Kanske inte som kommenterat å hojtat råd men som innerst inne stört mej.

Jag har tänkt lite på det där. Förut.
Jag har fyra ungar, de har alltid haft kompisar hemma och så där, jag är van vid att barnskrik och höga ljudnivåer. Eller jag VA van. Det är väl det som är kruxet...
Jag var på den tiden en jävel på att stänga av öronen, lixom bara bestämma mej för att "nu hör inte jag det där enormt jobbiga ljudet" och så gjorde jag inte bort det. Åtminstone inte på en lång, låång, lååång stund... sen kunde jag plötsligt bli tokig.

Nu är det ett tag sedan småbarnsåren. Jag menar, Mini går å blir myndig i november.
Jag kan känna, och i synnerhet i situationer jag vill koppla av, som på caféer, på flygplan, i solstolen att jag blir enormt störd och lite stressad inombords av ungar som skriker. Särskilt när de inte gråter för att de är ledsna utan det där trots/ protest/ trötthets ylandet.
Å om föräldrarna ingenting gör åt det?!
På väg till Grekland en gång satt vi bakom en skrikande 2 åring. Mamman kämpade med att hålla honom, lugna och trösta honom medan pappan satt bredvid ett annat sällskap och skrattade å drack öl.
Uppenbart stördes inte han.
Däremot störs jag ingenting av hundar som skäller!
Det börjar bli ett gäng vovvar i det närmsta grannområdet nu och vissa av dem skäller mer än andra.
Det gör mej ingenting. Där fungerar "avstängningsknappen."
Jag tror att det beror lite på vilken livssituation man är i, vad man är van vid här å nu själv.
Förmodligen kommer jag inte tycka att det är ett dugg jobbigt med skrikande barnbarn så småningom.
När jag började må dåligt för dryga året sen... i stress/ depression... så blev jag överkänslig mot ljud.
Vanligt pratande kring mej var mer än jag pallade, jag stängde av musiken i bilen, orkade inte höra på skvalet.
Det är mycket mycket bättre nu men fortfarande så triggas den där inre stressen igång tidigare i mej.
Det kan vara intensiva ljud, det kan vara jobbiga lukter, att trafiken står står still gör mej klaustrofobisk.

Jag tycker inte idén med barnfria flyg och hotell är dum alls.
Det finns ju massor av hotell för barnfamiljer.
Jag vet inte om jag skulle åka till ett barnfritt hotell, för trots allt är det kul och livsbejakande med ungar, men det är bra att alternativet finns.
För alla parter.

Hur känner ni med skrikande ungar o andra intensiva ljud?

Puss/ Asta