Bonde söker fru

 

Det är märkligt att det kan vara så, men årets upplaga av "Bonde söker fru" gör mej faktiskt lycklig!
Det bor många härliga människor här ute i Svea rikes land och inte minst våra bönder och deras kvinnor.
I år har Tv4 verkligen lyckats få tag på ett härligt gäng bönder.
Min favorit är fortfarande kamelbonden från Öland. Kollegorna tittade suspekt på mej när jag sa det, men jag kan se bortom det där tomteskägget och in i de där härligt glittrande ögonen.
Det känns som en trygg karl, en självklar man, och jag tror inte att det finns någon egenskap som jag finner mer attraktiv.
Attans att jag inte är singel för då skulle jag ha sökt och sopat banan med de andra kvinnorna :)

Jag gillar dom alla! Klas med sina stora tänder är så himla charmig. Kjell-Arne (hette han så? Vad har han för sadist till föräldrar?) så varm och blyg, och den unga killen... målmedveten och social.
Kvinnorna går inte av för hackor de heller.
Gillade särskilt "hon som inte var så blond" och som gillade att mecka med bilar och köra kross.
Hon uppvaktade Klas. Å så gillade jag den rödhåriga kvinnan som blev förälskad i Bengt efter 5 minuter.
Mest alltså, för jag gillade dem alla.

Programmet är hånat och förlöjligat av många men faktum är ju att det måste vara en succé efter som det sänds år efter år. Många hållfasta kärlekspar har det oxå blivit... och om det så bara blivit ett enda så är väl det fint nog?
Kärlek är ju ett mirakel som Björn Ranelid säger och det stämmer verkligen.
Kanske är det större än så? Själva meningen med livet...
Jag tycker i alla fall att det är härligt att få se alla dessa vackra svenska sommarvyer, spännande människor och romantik som uppstår.
Det gör mej glad. Ja nästan lycklig faktiskt. Å det är inte fy skam gjort av tv underhållning på onsdagskvällar.

Nu ska jag sova. Natti natti på er.

Puss/ Asta