Att vara priviligerad

 

Vilken underbar promenad vi precis haft!
För första gången gick jag ner till havet med båda hundarna. Gotte har åkt bil tidigare.
Men det gick bra!
Vi vilade vid vattnet.

Precis som jag hoppades var vuxna människor på sina arbeten.
Barnen i sina skolor.
Turisterna hemma i sina städer och hela skönheten... det stora blå... låg orört och öde.
Precis som jag trodde så hade nu Gottfrid vuxit till sej och satt inte å pep inför den överväldigande miljön så som tidigare.
Nej, nu badade han. Ja han hade kanske inte klarat simborgarmärket men han plaskade förnöjt i vattenbrynet, hoppade från stenarna ner i det blöta och sprang på upptäcktsfärd bland stenblocken.
Märta badade mer rejält en gång och sen la hon sej vid mina fötter i solen och njöt av här å nu.

Ja det var ett sånt fantastiskt ögonblick. Ett sånt att spara.
Ett sånt som aldrig blir lika bra om man försöker upprepa det om några dagar.
En magisk stund med klar luft, sol, hundar i perfekt harmoni och ingenting som störde oss.
Det är för de stunderna jag lever. Det är sådana här stunder som tankar på mitt välmående och min förmåga att tackla det som är tyngre i mitt liv. 
Jag känner en sån tacksamhet.
Över att jag har Märta kvar, över den Gotte växer upp till, över att få bo så här.
Få människor kan vara så privilegierade som jag är.
Jag vet om det.

Puss/ Asta