Asta om gudstro

 

Jag fick några spännande frågor ändå från några av mina läsare. Än är det inte försent om du undrar något... det är det ju för övrigt aldrig... det allvetande oraklet Asta finns alltid till er tjänst. :)

Nina skrev så här:
Min fråga rör religion -har läst tidigare att du tror på Gud men du har inte specificerat en särskild religion så antar att du har din egen tolkning... Hur ser du på religion i dagens samhälle? Gör religion egentligen någon nytta i dagens samhälle eller ställer den mest till med bekymmer? Då pratar vi islam/kristendom/katolicism/hinduism/buddhism - alla religioner...

Jag har i hela mitt liv varit en sökare...
Funderat mycket på "De stora frågorna" i livet.
Varför är vi här? Vad är meningen med våra liv? Vad händer efter döden? Kommer de göra fler säsonger av "Bonde söker fru" Finns Gud? Existerar det någon högre mening?
Jag är andlig och öppen till mitt sinnelag men oxå en realist av stora mått vilket krånglar till det för mej.
Min Gudstro bygger mer på en önskan om att det finns en Högre makt som ser efter oss än en övertygelse om att så är fallet.

I olika perioder har jag tyckt mej komma närmare Gud. I perioder har jag också arbetat hårdare för att göra det. Jag kan känna avund på de som är djupt troende, som alltid har någon att förlita sej på.
Det verkar så tryggt och mysigt... i synnerhet för en trygghetsknarkare som jag.
Men så kommer min realistiska och analyserande sida in och förstör emellanåt.
När jag inte får ihop det...
Hur mycket ont som drabbar människan i världen. I synnerhet kvinnor och barn.
Om Gud ser allt detta men låter det ske är han då god?
Om Gud ser men inte kan göra något är han då allsmäktig?
Det teologiska problemet är svårt att få ihop för mej som för så många andra.

Ändå kan jag ibland känna en närvaro. En tröst.
I riktigt oroliga och svåra situationer har jag... opåkallat utan att ha bett eller tänkt på Gud... känt det som att "något" tar mej i sin famn och jag blir lugn. "Något" har lovat mej att det ska gå bra eller att jag åtminstone kommer att klara av det.
Jag kan inte riktigt beskriva, men det är en väldigt stark och påtaglig känsla.
I sådana stunder så har det känts självklart att det är Guds närvaro.
Att Guds uppgift av någon anledning inte är att förändra eller påverka det som sker här på jorden... gott och ont... men att han håller oss i handen och leder oss igenom.

Min Gud bryr sej inte om ifall man går i kyrkan.
Han bryr sej sannerligen inte om vilken nationalitet eller sexuell läggning du har.
Min Gud ser din strävan och dina handlingar.
Alla religioner har samma Gud. Det är bara olika tolkningar.
Men för mej är just kristendomen en så vacker tolkning då det är förlåtelsens tro.
Jesus dog på korset för din och för min skull.
Så älskade Gud människorna att han offrade sin egen son.
Så vad vi än gör, hur vi än i vår strävan misslyckas, vad än våra tillkortakommanden är så är vi förlåtna.
För mej är det så vackert. Så tröstande.

Jag tror inte Gud bryr sej om hur gärna du vill ha grannens bil (eller om du suktar efter hans hustru) i hemlighet. Jag tror Gud inte har tid med att banna dej över hur ofta du ber eller om du stoppar in ett smakprov i affären när du handlar lösgodis.
Jag tror Gud bryr sej om hur väl du förvaltat ditt liv. Hur du har älskat. Hur du har arbetat med dej själv och dina demoner.
Det finns ingen plats som är Helvetet... helvetet bär vi alla inom oss. Bara vi kan begränsa det och mata de goda sidorna hos oss själva. En dag får vi kanske svara för de valen vi gjort i livet. Eller de val vi inte har gjort.
Gud kommer alltid, oavsett, förlåta oss.

Krig som uppstår i Guds namn...
Religion orsakar inga krig. Det är människor som gör det. Fattigdom. Utbildningsbrist. Orättvisor. Fanns inga religioner så skulle människor kriga av andra orsaker. Det finns ingen religion som rättfärdigar övergrepp. Både bibeln och koranen tolkas av människor.

Jag tror att behovet av att tro på Gud kommer att bestå.
Människor kommer alltid att söka en djupare mening och större svar.

Puss/ Asta