Sen sist...

 

Gårdagens privilegierade förmiddag följdes upp med en lika härlig eftermiddag/kväll.
Jag lämnade vovvarna till sin pappa. De kunde gott behöva lite "pappitid" och tog en rask promenad in till stan.
Herre gud, det känns jätte långt dit men är bara 4,5 km. I rask takt tar det en 45 minuter ungefär.
Det var lagom varmt, fläktande vind och jag hade musik i öronen. Lady Gaga, Nickelback och lite annat taktfast.
Hann precis hämta andan innan Ergo Sum kom cyklande.
Det var länge sedan vi träffades och vi kramades innerligt. Jag hade verkligen... och då menar jag VERKLIGEN... saknat henne.
Vi slog oss ner på en uteservering, hon med en smootie och jag med en öl och så började vi att tjattra.
Som vi kan prata hon å jag :) Å tiden bara flyger iväg.
Hon är ett underbart sällskap, en fantastisk vän och igen kände jag mej just... privilegierad.
Hon är så begåvad och så snygg! Jag har faktiskt ingen aning om vad hon har för behållning av "lilla mej" men nån är det förhoppningsvis.
Pappi kom å hämtade mej (nej, jag kallar honom inte så på riktigt, bara när jag ska fåna mej. Med samma röst som Gulletussan har. "Pappi är dum.")
Hade hunnit dricka tre öl av bara farten och kände mej lite lullig när jag kom in i bilvärmen.
Hmmm. På en måndag. Jaja, det var en underbar måndag i alla fall.
En måndag att spara!

Idag har jag varit på utvecklingsdag hela dagen.
Om det var så rasande utvecklande vet jag inte...
Vi pratade om hur arbetsplatsträffar skall göras mer meningsfulla och hur man ökar engagemanget för dessa. Vi talade om en vårdmodell som sjukhuset vill införa och tillslut var en kvinna där å talade om konflikthantering.
Det är ju ett rasande spännande ämne. Hur konflikter uppstår, hur vi kan reagera, hur vi bör reagera osv.
Tyvärr var föreläsaren inte speciellt spännande utan bara sövande. Jag tycker nog att arbetsgruppen gjorde sitt artiga bästa för att se intresserade ut men i slutet var det flera som "vilade ögonen" lite eller började tissla å tassla med bordsgrannen.
Vi är inte vara heller, att sitta stilla mellan 08-17. Men vi blev faktiskt bjudna på både kaffe och lunch i sjukhusmatsalen.
Arbetsgivaren slog minsann på stort. Jo jo.

Nu ikväll bär jag på nån jobbig oro. Å jag är trött antar jag.
Men framförallt börjar jag bli pank. Har nån 500-ing kvar på kontot och Gottfrid måste ha ny mat imorgon.
Försäkringspengarna MÅSTE komma in imorgon. Måste, måste, måste.
Jag förstår inte varför de inte redan är inne.
Please God.

I övrigt MÅSTE jag ju bara beröra dagens stora glada nyhet! Johan Persson och Martin Schibbye är fria igen. 14 månader satt de fängslade i Etiopien. Dömda till 11 års fängelse för att illegalt tagit sig in i landet och "samröre" med terrorister. 14 månader av ovisshet, berövade sin frihet och alla de älskar.
Äntligen!
Kvar finns ett land som nu kan göra lite hur de vill med mänskliga rättigheter då världens blickar slutar se, när utländska  journalister aktar sej väldans noga för att kartlägga regimen och deras skumraskaffärer igen.
Det är sorgligt, men våra journalister är i frihet å för det tycker jag att vi tillåter oss själva att le en smula.
Smile mina vänner.

Puss/ Asta